Finns det en prislapp på valhemligheten?

Dagens besked från Sofia Arkelsten får jag säga bjuder på en del välkomna besked, men ändå ett besked som förvånar. Samtliga moderata bidragsgivare över 20 000 kronor ska enligt förslag från Arkelsten redovisas öppet. Hon skriver samtidigt i artikeln att i arbetet med att öka öppenheten men bevarar möjligheten för enskilda människor att bevara sin integritet och inte röja sin valhemlighet. Det är nu dock frågan, hur väl hänger detta samman med att man nu ska redovisa alla bidrag över 20 000 kr?

Den policy som framhålls i artikeln på DN Debatt är att Moderaterna inte tar emot bidrag från företag eller andra juridiska personer. De misstankar som dock finns kring det kanske nu får sitt svar, jag hoppas att detta kommer framgå tydligt att denna policy verkligen efterlevs. Samtidigt finns det dock en del fördelar. Fokus ligger mycket på just Moderaterna och Socialdemokraterna i denna fråga. Det är just öppenheten kring finansiella bidrag till dessa partier som är i fokus.

Det som framhålls också är ett väl diskuterat ämne, om LO:s insatser för Socialdemokraterna. Till skillnad från den debatt som råder kring Moderaterna och partibidragen är det fallet LO-Socialdemokraterna en fråga om enskilda medlemmars möjlighet att kunna avstå direkt eller indirekta finansiering av ett politiskt parti. Dessutom har det handlat om LO:s oavlönade arbete till Socialdemokratin, enligt vissa beräkningar går de till runt 550 miljoner kronor. Tid som borde ha lagts ner till att tillvarata medlemmars intressen läggs ner på att stödja ett politiskt parti. De medlemmar som motsätter sig det ska självklart få dessa kort öppet redovisade.

Öppenhet, frivillighet och valhemlighet är det som läggs fram som fokuspunkter i Sofia Arkelstens artikel. Det finns dock en viss förhoppning att vissa frågor kommer bli besvarade. Detta blandas med den skepsis som finns kring redovisningen av partibidrag över 20 000 kronor. Hur en valhemlighet kan vävas ihop med det som Arkelsten skriver ska stärka öppenheten och värna frivilligheten bland enskilda individer att kunna avstå direkt eller indirekt finansiering av politiska partier, det är den intressanta frågan.

Frågan kring privata bidrag är en viktig fråga att diskutera. Frågan är hur väl skattebetalare är för att att svenska politiska partier gör sig beroende av staten och skattebetalarnas pengar, hur de kan avstå just från att indirekt finansiera politiska partier. Otillbörligt gynnande är något som lyfts fram som huvudargument här. Det är dock välkommet att fler vill vara med och frivilligt bidrar till de politiska partierna. Det är dock en fråga om den prislapp som nu kanske sätts på valhemligheten, hur väl valhemligheten nu kan bevaras, hur Sofia Arkelstens bemöts från Socialdemokraterna respektive LO är en annan fråga.

Bloggar: Edvin, Mikael, Swefranwa.

Media: AB, Exp, GP, SvD, SvT, SydSv.

Gör som SAC: Bjud in en terrorist till 1 maj

Den i många vänstersympatisörers ögon legendarisk person kommer snart till Sverige. Leila Khaled gjorde sig känd som den förste kvinnlige flygkaparen, genom två kapningar 1969 respektive 1970. Hon är medlem i PFLP, en terroriststämplad organisation som senast i mars misstänks ligga bakom mordet på en israelisk småbarnsfamilj. Vem är då Leila Khaled? Ett litet axplock:

• Leila Khaled anser att Israel begår en förintelse mot palestiner i Gaza.
• Leila Khaled anser att kräver en "Right of Return, omskrivning för att göra Israel till ett arab-land. och riskera massmord på judar som följd avd denna åtgärd.
• Leila Khaled är emot alla förhandlingar med Israel och mot den mest önskvärda lösningen, tvåstatslösningen.

Det är just denna person som tidigare hyllats av Ung Vänster och som nu bjuds in av Syndikalisterna på 1:a maj. Att syndikalisterna har suspekta arbetsmetoder är känt, att de skulle bjuda in en terrorist att tala på 1:a maj var något nytt, kanske inte.

Blogar: Al Hamatzav, Kim Milrell, Per Gudmundson.

Det här med att stjäla från skattebetalarna

Det är intressant hur jag den senaste tiden har noterat att vissa i det sociala mediet har påstått att skattesänkningar är en form av stöld. Det kan tänkas konstigt hur man kan ha den logiken, att det skulle vara stöld av skattepengar att sänka skatten, till förmån för de som har betalat in dem. Det finns förstås de som lever i en suspekt verklighet med tron att staten har definitiv äger rätt till skattebetalarnas pengar och ser dem som statens tillgångar.

Nu lever jag dock lyckligtvis inte med den logiken. Det viktigaste är att slå vakt om att varje felanvänd skattekrona som tas in kommer till rätta. Det är lite intressant att den som myntade begreppet "varje felanvänd skattekrona är en stöld från folket" är myntad av en socialdemokrat. Nu är den mannen långt från den synen som dagens socialdemokrater och rödgröna lever i. De fyra oppositionspartierna, S-V-Mp-Sd vill nu inte att det ska synas för skattebetalarna vad deras förslag verkligen kostar för skattebetalarna. Ett av de exempelvis blir särskilt tydligt med de förändringar som nu drivs igenom gällande a-kassan.

Jag tänker inte lägga någon energi att bedöma denna reform. Det som dock engagerar mig är det faktum att de fyra oppositionspartierna inte vill informera varken för Finansutskottet eller för skattebetalarna vad denna reform nu kostar, i runda slängar 2,5-3 miljarder kronor. Självklart är det anmärkningsvärt att man inte vill redovisa denna kostnad öppet för alla. Vad är det egentligen som behöver döljas? Varför ska andra ledamöter, varför ska skattebetalare inte få veta?

Det är förstås genom den avvikande mening som ges av Alliansen som denna beräkning, gjord av Riksdagens Utredningstjänst delges. Det är detta de kan göra, när nu oppositionen har enats om ett förslag, att se till att inga detaljer döljs för andra. Att använda skattepengar på ett fel sätt är alltid ett sätt att stjäla från skattebetalarna. Att dölja för skattebetalarna vad reformer kommer att kosta skulle ses som mer som en form av bedrägeri.

Bloggar: Edvin.

Media: AB, SvD.

Varför avveckla arbetslinjen när man kan utveckla den?

Jobb- och Utvecklingsgarantin (JoU) är en del i åtgärderna för att få människor tillbaka i arbetslivet. Dock är det faktum att marknaden när det gäller åtgärder att få människor in på arbetsmarknaden skulle kunna utvecklas ännu mer. Fler nischade parter än bara Arbetsförmedlingen skulle kunna få chansen att spela en roll.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström slår ett slag för översyn i JoU:s tredje steg, den så kallade Fas 3. Vi har hört en hel del om detta steg, framfört från kritiker att den låser in människor än att etablera dem i arbetslivet och ge dem nödvändig arbetslivserfarenhet. Dock är det ett sida av myntet. 7 av 10 lämnar JoU innan Fas 3, 8 av 10 är nöjda med insatserna i fas 3, 1 av 5 lämnar den över tid.

Dock är det fallen med de som hamnar i en återvändsgränd, de som hamnar i fall där de inte får den nödvändiga hjälpen att få komma tillbaka i arbetslivet. I sig är det inte läge att kalla en åtgärd för misslyckad, men varje människa som låses in är ett misslyckande. Översyn och justering av stora system är A och O för att komma till stånd med bristerna i dem. Som moderat har jag aldrig varit förtjust i att försvara stora system. Dock skulle vilja flytta fokus och se fler av de alternativ som erbjuds när det gäller arbetsförmedlingsåtgärder.

Detta sker i kölvattnet av rapporten om att fler och fler struntar i att gå via Arbetsförmedlingen vid rekryteringar. En förklaring är förstås AMS låga frekvens av förmedlade arbeten, problemen finns också med att Arbetsförmedlingen ser förbi de kravspecifikationer som ges och skickar vem som helst, oavsett erfarenhet. Här skulle regeringen och arbetsmarknadsminister Engström också lägga fokus. Fler aktörer är ett självklart steg i åtgärder för att få människor tillbaka i arbete.

När det kommer till den översyn som nu ska göras av Fas tre, skulle jag kunna vidhålla att alla de åtgärder som kan tas för att minska de inlåsningseffekter som finns vidtas. Ingen aktör inom Fas 3 ska få komma undan med att vara förbiseende med bristerna i åtgärden, AMS som de enskilda aktörerna som erbjuder plats inom Fas 3.

Översynen av Fas 3 är välkommen som självklar. Dock skulle marknaden för åtgärder att få människor tillbaka i arbetslivet behöva utvecklas. Fler aktörer skulle kunna få chansen att komma in och erbjuda sina möjligheter till att få in människor i arbetslivet. Arbetslinjen kan förstås utvecklas, snarare än att avskaffas till förmån för bidragslinjen. Vill man fokusera på att fokusera på AMS-åtgärder eller åtgärder för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden finns det alternativ.

Påskägget om företagarnas chans till bättre chanser

Nu hade förvisso Karin Wanngård bett om ursäkt för sitt tilltag att kalla provisionsbaserade jobb för skitjobb. Dock blev utspelet en fingervisning om en debatt som behöver belysas. Det finns egentligen inga skitjobb, det är villkoren som ibland kan vara skit. För anställda på vissa arbetsplatser har detta belysts och det är bara genom att tydliggöra dessa osjyssta villkor som vi har chans att få bort dem. Här spelar förstås de arbetstagandes parter en stor roll i jobbet att motverka så kallade skitvillkor.

Skitvillkor i sig för arbetande. Idag tar Per Gudmundsson upp en vinkel i det hela och med Peter Högbergs inlägg från s-sidan finns det ett spår att slå in på. Det är just en grupp människor i landet, företagarna som hade kunnat belysas i denna diskussion också. Det är fallet att deras situation är högst mer osäker än många löntagare. Arbetstiderna är långt mycket högre, osäkerheten hög och lönen kan ibland variera kraftigt från månad till månad. Ibland finns risken att vissa företagare inte kan ta ut någon lön alls, semester är ibland inte att tala om.

Vad vi kan diskutera här är två alternativ, det som Peter Högberg mer är inne på, att öka trygghetssystemen när företagare inte jobbar eller utöka möjligheterna för företagare att känna att deras arbete gör nytta. Det är klart klyschigt, men skatter är inte som dåliga uppföljare på en film, skattesänkningar är inte som videokvällar. Skatten är ett redskap att att antingen öka eller sänka människors möjlighet att tjäna pengar på eget arbete. I högsta grad är det en frihetsfråga, och eftersom frihet för vänsterdebattörer är när staten kan garantera människor trygghet som frihet uppnås, inte när människor har möjligheten att leva på sitt eget arbete och sin egen lön.

Därför blir påskägget om bättre ekonomiska villkor för företagare inget att vifta bort. Fler företagare skulle förtjäna bättre ekonomiska villkor, att få kunna göra nytta av eget arbete. Peter Högbergs inlägg ger bara skenet av att vi fortsatt har ett alternativ som förespråkar bidragslinje framför arbetslinje. Det är klart att företagande ibland är riskfritt och att villkoren för dem kan stärkas. Men låt det främst få handla om att företagande ska ge möjlighet att göra vinst när man kan för att förebygga dåliga tider. Det är något som företagarna förtjänar för tillfället.

Media: DN, Exp, SvD.

En långfredags lidande

Jag minns hur det var förr när man var ung. Långfredagen var ett tidslångt lidande, något som kanske borde ha setts som symboliskt för att hedra mänsklighetens gudomliga gestalt som led på korset för att sona människans synder en dag som denna. Även om den tiden inte är densamma som idag, är det som att vissa har bestämt att denna dag ska förbli just tråkig, jag tänker just på gammelmedia. Men eftersom vi tappra bloggare inte tyr sig efter allehanda röda dagar får vi greppa efter det som kommer fram.

Lidandet blir lite symboliskt för Kristdemokraterna som åter gör den där resan ner i landet under spärren. Dock skulle jag inte behöva sitta här och referera till ytterligare en mätning som ger socialdemokratin ytterligare en känsla av behag. Det är trots allt bara en månad sen som partiet i fråga befann sig en situation som inte var likt den som är nu. Då handlade det mer om ett trevande efter en ledare som inte tycktes finnas. Men eftersom nu Håkan Juholt steg ut ur stridsröken och allehanda partister bönfaller honom som den självklare frälsaren och mannen som tyckt ha hittat området där han kan tillfredsställa medlemmarna på bästa sätt, skapas därför en känsla återigen att socialdemokratins tid kan vara åter.

Vad det nu kommer att innehålla rent konkret sakpolitiskt är trots allt höljd i dunkel än så länge. Social demokrati, en term för omhändertagande, medmänsklighet och solidaritet? Vi har ju hört flosklerna tidigare sen har de stått där, lika svarslösa inför väljarnas frågor som tidigare, eller med med en agenda som avskrämmer väljare än lockar dem till socialdemokratin. För människor inom rörelsen kan termen social demokrati te sig som något nytt och förhoppningsfullt. För en utifrån ter det sig mer som en ny term för "vi återkommer". För återkommer om politikens innehåll är den signal som vi får, den signalen har vi ju fått tidigare, inte minst efter 2006 då man vid det här laget borde ha hanterat en motgång, inte gett upphov till ytterligare en.

Vad jag dock väntar på är ju förstås är rent sakpolitiska förslag inifrån 68:ans inre gemaker. Eftersom man nu slår ifrån sig och kallar Alliansen för idélösa kan man ju undra varför man hela tiden återkommer till termen "vi återkommer". Som man känner sig själv brukar man döma andra. Det är trots allt detta som är. Sanna Rayman skriver om detta som ibland slås ner av vänstertyckare, och det tycks ha påverkat. Johan Westerholm vill se sig som utpekad för Sannas utlåtande utmålar Sanna som en av de som byggt upp den där högerbimbostämpeln som vänstertyckare har använt för att avfärda liberala opinionsbildare.

Det är trots allt vissa skiljelinjer inom svensk politik och det är de enkla förslagen som engagerar väljare. Det är just detta som slås ifrån av vänstertyckare som avfärdar väljare som giriga och med påståenden om att väljarna har fel och borde inse att det finns en annan väg. Därför återkommer förslag som skattesänkningar, RUT-avdrag, fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. De enkla frågorna berör väljare, det är ganska att självklart att man ser till sitt eget hus.

Så om Alliansen är idéfattiga är det precis som vänstern är. Vi återkommer och ser vad de vill, först efter 2012-2013. Socialdemokratin är under fortsatt konstruktion. Sen kan man sitta och gnälla på Alliansen lägger förslag som förenklar människors vardag och ger dem mer utrymme och anse detta som idélöst och icke nytänkande. Dessa utlåtanden får vi fortsatt lida med en dag som denna.

Bloggar: Kent, Sebastian, Tokmoderaten.

Kulturkommunisten Juholt

Att Håkan Juholt tänker göra kulturpolitiken till en stridsfråga går det inte att ta miste på. Hans linjetal gick direkt in på just en biten och det är just där han inriktar sin inlaga idag på. Vad kan man då skönja av det hela. Jag tycker ibland att det känns lite märkligt att man på det sättet som Juholt gör, sätter skiljelinjer mellan marknad och medmänsklighet. För det görs ju tydligt i Juholts sinne, att marknad inte är något som kan ses som något gott, vare sig det gäller migränmedicin eller kulturella ting.

Att bita den hand som föder en

Dock finns det många olika typer av kulturella ting, vad som är kultur är rätt diffust. Dock så tycks det finnas en hel del övertro till den offentliga, att bara vi ger generösa offentliga anslag är kulturen räddad. Det som gör en förbryllad är när Juholt skriver "Det mest fantastiska med kulturen är att den i grunden alltid är fri och obunden". Hur fri och obunden är den om den hela tiden ska leva på offentliga bidrag? Hur obunden kan den vara om den står i beroende till någon som hela tiden kan tänkas dra in stödet om den institution som får bidrag skulle kritisera sin bidragsgivare?

Det som ofta brukar hamna i skottlinjen är just frågan kring avgifterna till statliga museerna. Det är ganska förklarligt att just denna fråga får Juholt att prata om medborgare kontra marknad. Vi kan ju tycka på det här viset; varför ska låginkomsttagare i översta Norrland subventionera rika stockholmares museibesök? Varför ska staten gå in och subventionera sina museer om privat drivna museer får jaga resurser och hamnar i en otillbörlig konkurrenssituation gentemot statliga . Privata museer försöker skänka människor samma kulturella upplevelser men utan att hållas under vingarna med offentliga medel. Finns de i Juholt åtanke?

En fri och obunden kultur blir det inte om de ständigt gör sig beroende av att någon annan finansierar dem. I sig är kultur något långt utanför de institutioner so Juholt ser som allt mer begränsade till en aktör på en marknad. Man kan ju undra varför marknaden inte skulle fungera på ett bra sätt även när det gäller kulturella institutioner herr Juholts tycke. Hårdrockare får betala fullpris för att gå och se Metallica och Iron Maiden, medan finkulturutövare ska bli subventionerade för sitt kulturella utövande.

Kultur i sig är något diffust som existerar i många olika rum. Om Håkan Juholt ny tycker att kulturen allt mer begränsas till något på en marknad, kan man undra vad Håkan Juholt tycker är kultur och inte är kultur. Det känns ganska roande att så fort det kommer till kulturpolitik, förvandlas de många vänsteraktörerna inom kultursektorn till rena kulturkommunister som räds allting som utmanar den rådande situation som de fann tryggande. Det är just på det sättet som man använder marknaden som skällsord.

Bloggar: Erik Lidström, Göran Pettersson, Johan Westerholm, Karl Sigfrid, Karin Olsson.

Media: DN.

Fidel går men förtrycket består

Att Fidel Castro bekräftar att han hoppar av som ledare för det kubanska kommunistpartiet är egentligen bara en skrapning på ytan. De reformer som nu genomförs kommer inte ändra något av den tillvaro som sällan berättas om vardagens Kuba. Förtrycket består alltjämt, oppositionella förföljs, avlyssnas och fängslas. Sedan revolutionen har Castro och hans regim alltmer strypt folkets fri- och rättigheter. Den kamp som fördes mot den USA-stödda ledningen under Batista har omvandlats till en kamp mot de som försöker göra sin röst hörd om en demokratisering av Kuba. Fidel Castro är snart ett minne blott, dock kvarstår förtrycket mot det kubanska folket.

Med humanitära katastrofer som slagträn

Det är dock talande att kritiker använder katastrofer som politiska slagträn. Inte minst antikärnkraftslobbyn är oblyga inför att ta till dessa metoder. Dock är kärnkraftens risker väl värda att diskutera kontinuerlig, arbetet för att göra metoden effektivare och mer säker får aldrig avstanna. Dock är det alltid fallet att med stora olyckor försöker motståndarna dessa för sitt politiska syfte.

Brigitta Dahl som var en av de som drev linje 2 i kärnkraftsomröstningen, och som under sin tid som minister verkade för att ersätta kärnkraftsproduktionen med till och med fossila källor, verkar idag med tre andra socialdemokraterna på DN Debatt, med Tjernobyl och den nyligen inträffade katastrofen i Fukushima som slagträ i kärnkraftsdebatten. Inlägget bjuder inte direkt på en alternativ agenda, mer en linjeförklaring om hur de vill arbeta för avvecklandet av svensk kärnkraft. Vi vet dock de kortsiktiga konsekvenserna av det.

"Vi ser fram emot ett handlingsprogram som främjar samarbete mellan politiken, fackföreningsrörelsen, energiföretagen och industrin" Detta är ju intressant. Inte minst med tanke på att fackförbund som IF Metall har ställt sig positiva till den energiöverenskommelse som regeringen har lagt. Det råder dock många tvivelaktigheter gällande kritiken mot regeringens energiöverenskommelse. Den innehåller dock inte det kortsiktiga momentet, att riskera strypa energitillförseln med nästan hälften. Hur det skulle påverka svensk basindustri kan skribenterna fundera på. I och med energiöverenskommelsen fick man en god mix av alla komponenter; minskad fossilberoende, möjligheten att ersätta gamla kärnkraftverk och utökandet av förnyelsebara källor.

I kölvattnet av det som har hänt i Fukushima kan vi också påminna oss om att i Finland tappar de Gröna fem mandat i finska parlamentet, detta med Fukushima i närminnet. Att det som hände i Japan inte påverkade debatten och valresultatet i Finland nämnvärt tycks vara lovande. Det är dock den cyniska debatten här i Sverige som är illavarslande. Att använda humanitära katastrofer som slagträn i den politiska debatten är dock inget nytt.

S-draget mot Nordin - en dröm för stockholmarna?

Genom att göra en enkel koll via Svt:s Valpejl kan man utröna följande resultat av Socialdemokraterna Stockholms förslag till ny finansborgarrådskandidat:

Fastighetsskatten ska höjas för villor med taxeringsvärde över 4,5 miljoner: Mycket bra förslag
Förmögenhetsskatten ska återinföras: Mycket bra förslag
Skatten för höginkomsttagare ska höjas: Ganska bra förslag
RUT-Avdraget ska behållas: Mycket dåligt förslag

I en stad i ett ett län där 41,38 procent av alla villor med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner, där drygt 29 procent av alla RUT-avdrag gjordes 2009, där hälften av alla statlig skatt genereras från drygt 20 procent av Sveriges totala befolkning, där ska Karin Wanngård, Socialdemokraternas förslag till ny finansborgarrådskandidat försöka locka storstadsväljare till Socialdemokraterna.

Bloggar: Mikael, Tokmoderaten.
Media: AB, DN, SvD.

När Ylva Johansson bytte upp till S(d)-vals

Vad som kommer att utrönas från dagens incident i riksdagskorridorerna återstår att vänta. Efter lunchens hastiga inlägg om hur herr Sven-Olof Sällström hade fått en generös inbjudan från Ylva Johansson till den rödgröna taburetten för att lyckas koka ihop en soppa som skulle sänka Alliansens regeringsminoritet ännu en gång. Nu kan man tyckas att de rödgröna är så pass sugna att få sätta en fjäder i hatten varje gång de fäller regeringen i riskdagskammaren att de för fram vilka förslag som helst utan att egentligen ha förankrat det rent finansieringsmässigt.

Efter en hastigt uppkommen ajournering i mötet yppade Ylva Johanssson de nu berömda orden "kom med här" till herr Sällström som borde ha satt bordsvattnet i halsen när han nu insåg att en ledande socialdemokrat nu bjöd in en sverigedemokrat in på kontoren till vad som nu försiggick där. Till följd av Tommy Waidelich krampaktiga svar till Johnny Skalin i gårdagens budgetdebatt, där Skalin frågade om Socialdemokraterna är att räkna med när det kommer till att hitta framtida samarbetsytor och Waidelich svarade hastigt "Alla kan räkna med Socialdemokraterna" var nu kanske en och annan sverigedemokrat beredd på något mer. Nu kanske det inte riktigt var det som Waidelich menade, men de sverigedemokrater som sedan den nya S-ledningen intåg har försökt slå in kilar hos Juholt och gänget kunde säkerligen känna en stilla öppning, det var trots inte ett tydligt "Nej tack!" vid det tillfället.

Till följd av Ylva Johanssons invit kan man förstå att herr Sällström blev förvånad nu när han inte fick en kall blick när han trånade med sina ögon efter resten av sina oppositionskamrater, utan nu bjöds in på ett arbetsrum varpå de goda herrarna Hanif Bali och Christoffer Järkeborn slet upp sina iPhones och twittrade friskt i korridoren om vad de trodde försiggick där inne. Vad sen som kom ut av detta, Patrik Björk var mer handfast än sin partikollega och markerade att på det här viset fick det inte gå till. Sällström förpassades ut lika snabbt som han kom in.

Vad som än försiggick, utvecklade sig detta till en livlig debatt ute på sociala medier. Den trogna nätrotsskaran tyckte givetvis ut till sina partikamrater svar. Peter skanderade från sitt röda berg om den vidriga moderata lögnen, Martin Moberg var minst lika upprörd att han på välkänt manér klistrade in ett väl valt Peter Högbergstycke på sin blogg.

Huruvida det leder till att riksdagsledamöternas twittrande nu begränsas får vi inte hoppas på. Socialdemokraternas gruppledare Carina Moberg tyckte väl detta var lite pinsamt att hon nu försöker begränsa ledamöternas förmåga att till att twittra sina tankar. "Man ska inte få kommunicera med omvärlden om det som avhandlas, det är min uppfattning. " var några ord som kom som kommentar och man kan ju undra vilken respekt som Carina Moberg har för att vanliga väljare på sant demokratiskt manér ska få reda på vad reda på de folkvalda politikerna nu gör för våra lojalt betalada skattekronor.

Bloggar: Edvin, HAX, Stefan, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, PolBlogg, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT.

Det är bekräftat - (S) samarbetar med (SD)

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande." - Mona Sahlin 28 oktober 2009

Det här har nyligen nått TT.

"Rödgrönt förslag om a-kasseregler

De rödgröna har med stöd av SD i arbetsmarknadsutskottet fått igenom att riksdagen ska uppmana regeringen att återinföra "hundradagarsregeln" i a-kassan. Man ska inte behöva söka jobb utanför yrket på 100 dagar. (TT)"

Jag har inget emot att de rödgröna har en vilja att förändra reglerna kring arbetslöshetsförsäkringarna. Dock är ju den lilla saken det här med finansieringen av det hela. Sen har nu det hela bekräftats, S har genom Ylva Johansson bjudit in Sverigedemokraterna. Det gick förstås inte att vänta längre än så. Det hjälper inte nu med att man slår på regeringen för att Sd röstar på dem i 9 av 10 fall. Nu vet vi svart på vitt att de rödgröna har gjort något som inte regeringen har gjort, dvs gjort upp med Sverigedemokraterna. Det är nu som Sd får det inflytandet som man inte skulle få, Tack Socialdemokraterna!

Media: AB, DN, Exp, GP, SvD, SvT.

Om en budget och ett parti som inte stödjer något de stödde

Alliansens vårproposition presenteras på onsdagen. I månt och mycket måste den i det kortsiktiga präglas av insatser som ser till att jobb och företagande växer fram. Det finns insatser som gör och insatser som måste göras för att Sverige ska bli ett attraktivt land för investerare att satsa i företagande och utveckling. En friare ekonomi som inte skrämmer kapitalstarka investerare är en ekonomi som tidigare byggde Sverige starkt, de åtgärder som genomfördes och som till stora delar har tagits bort är inget att gå tillbaka till.

Det är trots allt en sak jag vill gå tillbaka till. För några månader var saker som om myntet nu hade snurrat 180 grader och allt som hade sagts inte hade sagts. Håkan Juholt ger ett tvärt intryck av vad vi ska tro om den socialdemokratiska given gällande en speciell sak. Han gör sig lustig över att regeringen nu gör allvar av sin utlovade reformambition om sänkt restaurangmoms. Det kan tyckas lite konstigt, inte minst med tanke på att hans parti så sen som för 7½ månad sen sade ja till just halverad restaurangmoms.

Runtom finns det en skepsis kring den sänkta restaurangmomsen, med en nedvärderande syn om hur pengar kommer McDonald's till del snarare än ger många nya jobb. Man kan ju ibland förundras över ett arbetarparti vars aktiva inte tycker vissa jobb är fina nog nu gör sig besvär över en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare. Nu kan man dock lyfta blicken långt från McDonald's, det finns andra exempel. För många restaurangföretagare är inte vardagen den som McDonald's. För dem handlar en sänkt restaurangmoms om följande:

• En sänkt restaurangmoms handlar där om att slippa krånglet med att hantera två olika momssatser.
• En sänkt momssats handlar om företagare likt dessa att man kan anställa en-två personer till.
• En sänkt restaurangmoms frigör mer resurser vilket ger möjlighet att utveckla sitt företag.
• En sänkt restaurangmoms skapar större lönsamhet för en av de minst lönsammaste näringarna och uppmärksammar en bransch där många företagare sliter långt fler timmar än många andra vanligt hederligt arbetande människor.
• En sänkt restaurangmoms gör det mindre lönsammare att fiffla med momsen vilket ger upphov till att många svarta jobb kan bli vita.

Handelns Utredningsinstitut räknar med upp till 19 000 personer i ökad sysselsättning. Detta är en bransch med många olika anställningsformer, mycket på grund av att många arbetsgivare inte har råd att heltidsanställa människor. För många är just restaurangbranschen en inkörsport för många unga in i det reguljära arbetslivet. Den sänkta momsen ger dessa företagare en ökad möjlighet att ytterligare anställa en eller två unga till som har chansen att komma in på arbetsmarknaden. McDonald's är ett företag som anställer många unga. Dock är sänkt skatt inga allmossor, det är friheten att inte behöva betala mer än nödvändigt.

Nu är det trots allt inte detta det enda som sker. Trots allt befinner sig Sverige i ett mycket gynnsamt ekonomiskt läge och man kan förstå de ekonomer som tycker att regeringen kunde ha gått längre i de satsningar som sker. Det finns som sagt läge för ytterligare satstningar på ett sedan länge eftersatt tågnät, utöver de 800 miljoner som nu avsätts. Det finns möjlighet att sätta fart på bostadsbyggandet genom att öppna upp regelverk och skapa gynnsammare ekonomiska förutsättningar. Det som dock lyfts fram och som jag förvisso inte beklagar:

• Femte jobbskatteavdrag
• Sänkt skatt för pernsionärer
• Höjd skiktgräns för statlig inkomsskatt
• Och förstås den sänkta restaurangmomsen.

Vad är kontentan för detta? Jo, människor får större ekonomisk frihet. Ett avdrag som är designat för de med låga och medelinkomster, möjligheten för fler som har vågat satsa på sin karriär genom akademiska studier att undvika risken för att straffas med en högre skattesats.

Den ekonomiska vårpropositionen är i sig en försmak inför höstbudgeten. Vi kan rimligen förvänta oss att det kommer ytterligare satsningar genom den. Det gynnsamma ekonomiska läget är det som har varit avgörande. I sig är inte vårbudgeten 100 procents offensiv, men den ger en försmak om att mer är att vänta. Det är trots allt ett mer gynnsamt förhållande för en regering som kan satsa på reformer till skillnad från många av deras kollegor runtom i Europa. Det finns utrymme för fler och nya förslag framöver.

Media: AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT, SvT.

Skattesänkningar - ingen enskild idé

"Man kan fråga sig en sak. Sverige har blivit ekonomiskt mycket friare. Europa har blivit ekonomiskt mycket friare. Världen har blivit ekonomiskt mycket friare. Detta har lett till en stor välståndsökning. Skulle Sverige då plötsligt vända om och bedriva en motsatt politik där vi minskar den ekonomiska friheten genom att bland annat introducera en skattechock, införa nya kilometerskatter och bensinskatter, höja västvärldens redan högsta marginalskatter, höja kommunalskatter och höja landstingsskatter, såsom föreslogs från oppositionen före valet?" - Johnny Munkhammar, anförande i riksdagen 2 december 2010.

Det är hög tid för Alliansen att påvisa vart de vill ta Sverige. Efter att ha tacklat svensk ekonomi genom ett av de tyngsta stålbaden på länge genom den globala finanskrisen som startade genom en bolånekris och som sedan utmynnade sig i en statsfinanskris. Till skillnad från andra länder klarade sig Sverige väl, tack vare att man inte lät sig lockas av göra snabba kortsiktiga manövrar som äventyrade ekonomierna i Grekland, Island och Storbritannien. Att Sverige som ett av de OECD-länder som bäst har hanterat finanskrisen, ger Sverige förutsättningar att satsa på utveckling istället för sanering. Det är något av ett tecken som Alliansens partiledare försöker påvisa på DN:s Debattsida.

Artikeln bjuder förvisso inte på särskilt många nyheter. Det är snarare en påminnelse om var Alliansen vill ta Sverige och svensk ekonomi, en väg som är nödvändig för ett öppnare och friare land där Sverige möter globaliseringens utmaningar. Tydliggörandet av regeringens reformambitioner är ett tecken på att de ambitioner som de har kring skattesänkningar för löntagare och pensionärer, samt den sänkta restaurangmomsen är högprioriterad. Jag tänker dock vara 100 procents nöjd då jag ser dessa förslag som definitiva, inte bara som en ambition. Utav artikeln kan man enkelt utröna fem prioriterade områden.

1. Fler i arbete.
2. Ett robust finansiellt system.
3. Ett högklassigt utbildningssystem.
4. Välfärd med hög kvalitet.
5. Hållbar tillväxt i alla delar av Sverige.

De prioriterade skattesänkningarna i form av ett femte jobbskatteavdrag, sänkt skatt för pensionärer, höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt, samt den sänkta restaurangmomsen är tre ambitioner som nu förtydligas och jag kan väl bara anta att det är frågan om när dessa reformer kommer att genomföras. I anslutning till vårbudgeten och lagom till höstbudgeten skulle jag våga att säga att dessa reformer med högsta sannolikhet kommer vara sjösatta redan i år. Dock om nu svensk ekonomi är i den situation som Svenskan vill påvisa, kan man undra varför Alliansen inte går hela vägen och tar bort hela den statliga värnskatten.

Den sänkta restaurangmomsen är en reform som jag ser som en viktig reform, detta då jag vet förutsättningarna för hotell- och restaurangföretagare. Marginalerna för många restaurangföretagarna är väldigt små ibland. En sänkning av restaurangmomsen ger många restaurangföretagare chansen att öka sina sina mariginaler, för de som kombinerar hotell med restaurang slipper krånglet med dubbla momssatser. Detta utspel tillsammans med förstärkta satsningar som Alliansen ser som viktiga för svenskt företagande är lovande och jag skulle bli nöjd bara de nu kan omvandla sina ambitioner till faktiska reformer.

Dock kan vissa undra varför ytterligare skatter i en tid som denna skulle vara det viktigaste. Vi ska förvissa oss om att den politik som fördes under 2006-2010 ledde till nästan 90 miljarder i ökade skatteintäkter, detta till följd av enorma skattesänkningar. Skattesänkningar är inte en enskild idé, det är en del av en idé om att göra det friare för arbetare och företagare att påverka sin ekonomi och göra Sverige mer konkurrenskraftigare. Inget stärker svensk ekonomi mer än att stärka drivkrafterna för de som har kapital att investera i företag och utveckling.

Media: AB, DN, Exp, SvD, SvD, SvD.

Stora system inte perfekta - ingen backar från något

Istället för att beskylla parter om att komma med floskelfylld retorik, kanske vi skulle se i hur det hela fungerar och har fungerat. Sjukförsäkringsreformen som har införts är en framgångsrik reform i den meningen att den har brutit en allvarlig trend som rått under många år. Friska människor förpassades i sjukförsäkring och förtidspension torts att de saknade arbetsförmåga. Det är trots allt arbetsförmågan som avgör, dölja folk i statistiken var inget som var acceptabelt i längden.

Hälften så många sjukskrivna idag och trenden med 140 personer förpassade i förtidspension varje dag har brutits. Det är ledet av en nödvändig reform, den är framgångsrik i den meningen att den har brutit en allvarlig trend som i längden skulle bli allvarlig för svensk samhällsekonomi. I grunden finns nu en rehabiliteringsform som ser till att både rehabilitera personer och återintroducerar dem i arbetslivet.

Dock har debatten blivit lite skev då reformen har tyvärr har gett upphov till ett antal avarter. Det är inte fallet att svårt sjuka ska tvingas arbeta, det är floskler som de som kritiserar reformen kan sluta med. Dock vi bör vara klara med att bristerna inte sitter i helheten i reformen utan i enskilda detaljer i reformen. Det är där som det är viktigt att säkerställa att de justeringar som sker ser till att undvika dessa avarter.

Det är dock fallet att reformen står fast. I det hela handlar det inte om att regeringen backar på någon punkt, det hela handlar om att man inte vill se reformen i många enskilda fall riskerar slår ut människor som är i uppenbart behov. Sjukförsäkringsreformen är en av de största och ibland de en av de viktigaste reformerna som har införts. Det är bara att inse att justeringar hela tiden måste göras, stora system blir inte perfekta vilket vissa tycks tro, utan måste hela tiden ses över. Tilltron till sjukförsäkringsreformen stärks genom att bristerna åtgärdas, men att grunden ligger i att de som har förmåga kan komma tillbaka i arbetslivet.

Media: AB, Exp, Exp, GP, SvD, SvD.

Bloggar: Johan.

Söndagstankar: Varför skulle mer politik vara nödvändigt?

På DN:s debattsida har det idag publicerats en artikel från två statsvetare, den ene den socialdemokratiska debattören Ulf Bjereld. Personligen hade jag inte hört talats mycket om Ulf förrän efter det socialdemokratiska debacklet i valet 2010. Sen dess har han varit en av de mest aktiva S-debattörerna. Dock befinner sig Ulf Bjereld på ett helt annat planhalva än min. Hela den artikel som han skriver tillsammans med Marie Demker på DN Debatt är en apell om att det är för lite politik. I min åsyn är detta en märklig företeelse. För mig handlar det inte om att politiken är för begränsad, det är snarare fallet att människors egna möjligheter fortfarande är begränsade.

Inför S-kongressen gick LO ut med en undersökning om att färre av deras medlemmar än önskvärt, tyckte att politiken var en garant för att lösa vardagsproblem och öka människors individuella frihet. Detta var enligt LO ett problem att deras medlemmar inte tyckte att politiken var lösningen på folks problem. För mig är det ett sundhetstecken, att LO:s medlemmar och vanliga människor i synnerhet tycker att politiken inte ska diktera människors vardag, utan att politikens utmaningar är andra.

Politik handlar inte om att styra människors vardag, att politiken är garanten för att utjämna villkoren och öka den individuella friheten. Sedan jag gick med i Moderaterna har detta varit en anledning att politiken i mitt tycke är till för att öka människors frihet, men att det i grunden sker genom att politiken tar ett steg tillbaka och ger människor möjlighet att växa efter sina egna förutsättningar.

En av de påståenden som görs är kring den metafor som finns kring köksbord och livspussel. Det som sägs är att "För oss framstår köksborden mer som en förhandlingsarena för den marknadsanpassade konsumtionsenhet som familjen tenderar att reduceras till." Är det på det viset man förhåller sig till vanliga människors möjlighet att själva få bestämma sin vardag, förstår jag att vissa tycker att politiken ska få mer utrymme. Men som Martin Edgelius påvisar enligt bilden faller Bjerelds och Demker påståenden inom rimligheten att bara politiken skulle vara den ultimata garanten mot all form av ofrihet och orättvisa skulle en sån sak som kommunism vara fungerande.

Men till trots, Bjerelds och Demkers inlaga får inte mig att vika från min ståndpunkt, varför skulle egentligen fundera på det? Politiken är inte lösningen på folks problem politiken är problemet. Som LO:s medlemsundersökning visar, vill människor bestämma mer över sin egen vardag. Köksbord och livspussel är inte som Bjereld och Demker påvisar något som utgår från bilden om kärnfamiljen. Möjligheten att lägga sina livspussel är en rättighet för vem/vilka som helst. Som Ronald Reagan en gång sade, "Governemnt is not the solution to our problem, government is the problem." Utifrån de bevingade orden kommer jag alltid ha övertygelsen att politiken begränsas från människors vardag, inte får mer utrymme.

Det finns andra arenor för Reinfeldt/Juholt

Statsminister Fredrik Reinfeldt tackar nej till debatt mot Håkan Juholt inför omvalet i Västra Götaland. Att hänvisa till att Socialdemokraterna måste presentera sakpolitik är ju lite oförståeligt, att ta en debatt i detta läge hade varit en match i det läget. Men Reinfeldt kanske inte vill framstå som överlägsen, vem vet? Att han skulle vara rädd för att debattera? Tror inte det, det var ju trots allt Reinfeldt som lyckades stå upp mot Göran Persson, något som exempelvis Bo Lundgren hade lite svårare med.

Dock får detta mig att undra, är det viktigare att låta en debatt mellan Reinfeldt och Juholt begränsa sig till vårdpolitik i ett landstingval, stjäla fokus från den debatt som borde ha rått mellan de som gör anspråk på att styra i Västra Götalandsregionen, eller att låta den politiska debatten mellan dessa två herrar kretsa kring fler viktiga inrikespolitiska frågor? Svaret är enkelt, det finns andra arenor för Reinfeldt och Juholt att debattera på. Att låta Reinfeldt och Juholt debattera förutsättningarna för sjukvård inför ett omval i Västra Götaland är bara att stjäla fokus från den debatt som borde ha rått mellan de som gör anspråk att utveckla sjukvården i regionen.

Uppdatering: Det finns nu lite av en gryende förhoppning om att politiken nu kan komma från herr Juholts sida. I kvällens Agenda ska den nye ledaren bekänna färg. Det får trots allt inte gå för länge innan konkreta besked kommer i sakfrågorna. Det finns trots allt lite hopp om en debatt innan den schemalagda riksdagsdebatten, den kan förstås inte statsminister Reinfeldt undvika. Det hade inte varit fegt, men det hade varit nonchalant. Eftersom vi inte vet förutsättningarna i en debatt mellan Reinfeldt och Juholt kan vi bara spekulera i hur det kommer att te sig.

Trots allt är det inte en debatt som ska stjäla fokus från den debatt som bör ske mellan de som gör anspråk på att styra i Västra Götalandsregionen som behövs. Trots allt kan det inte vara särskilt roligt att debattera gentemot luft. Fredrik Reinfeldt kan inte hålla sig undan särskilt länge, socialdemokratin kan inte gå för länge utan att konkretisera sin politik.

Sen får jag bara säga en sak. Juholt har gjort det klart att det inte är läge för några höjda skatter. Ett av beskeden i kvällens Agenda är att bensinskatten ska höjas. Så länge gick det, frågan är bara detta som Juholt menade med social demokrati? Att höginkomsttagare med SUV:ar i innerstaden inte är de som förlorar på höjd bensinskatt utan låginkomsttagre ute på landsbygden med begränsad kollektivtrafik och större behov till att åka bil? Det som behövs är inte fler piskor utan fler morötter. Höjd bensinskatt drabbar i längden bara de med låga inkomster och med liten möjlighet att ställa om till mer miljöeffektiva bilar.

Bloggar: Högberg, Peter, Roger, Tokmoderaten.

Media: AB, DN, Exp, GP, SvD.

Företagslinjen - ett måste för Alliansen 2.0

En arbetslinje behöver en företagslinje. För att Sverige som land ska kunna växa och bli ett ställe för företagande, entreprenörsskap och innovationer krävs det också att möjligheterna för dessa stärks ytterligare. Alliansen har under sin tid vid makten varit väl tydliga med hur de prioriterar arbetslinjen. Mer behöver förstås göras där, åtgärderna för att få in folk på arbetsmarknaden behöver förenklas för att undvika de inlåsningseffekter som kan slå till.

Företagslinjen är en naturlig del i ett effektivt jobbskapande. Det är en naturlig del för ett liberalt/konservativt parti som ser till behoven av frigörande av kapital och människor/företagares möjligheter att växa efter sina egna förutsättningar. I månt och mycket kan man fundera kring hur denna del inte har fått det välförtjänta fokus som företagslinjen behöver. Det är dock kring detta som fokus behöver

ligga i en tid då svenskt tillväxt befinner sig på nivåer som inte har upplevts sen länge.

Det är förstås med anledning av att Alliansens partiledare nu gör en charmoffensiv när det kommer till företagarområdet. Översynen av företagares villkor är en vital del, det finns mer än krånglet med höga bolagsskatter, möjligheten att själva få styra sitt kapital efter sina egna behov och förutsättningar är och förblir ett fokus i förbättrandet av företagares villkor. Med anledning av Alliansens tre huvudförslag kan jag säga följande:

Höjt schablonavdrag i 3:12-reglerna, reglerna som styr hur stor del av ett fåmansbolags vinst som får tas ut i inkomst av kapital och i inkomst av tjänst. Det är naturligt att fåmansföretagare skulle vilja ta ut sin vinst i inkomst av kapital, då skatten på inkomst av kapital är lägre än skatten för inkomst av tjänster, som dessutom leder till risken för den progressiva beskattningen på upp till 57 %. Dessutom blir utdelningsskatten lägre än de tillkommande arbetsgivaravgiften. 3:12-reglerna är krångliga vilket bekräftas av Lagrådet. Ett ytterligare steg att gå skulle vara att undanta vissa företagare helt från 3:12-reglerna.

Avdrag för forskning även för de som inte har det som sin kärnverksamhet, samt förenklingar av expertskatten för att stärka svenska företags konkurrenskraft i utlandet.

Med den globala konkurrensen är det viktigt för Sverige att kunna dra till sig internationell expertis samt möjligheten att stärka svensk innovationskraft i världen. Svenska skattenivåer får inte avskräcka utländsk expertis och möjligheter till nya innovationer. Företag som är villiga att utveckla nya effektivare lösningar ska få de möjligheter som kan ges för att de stärka deras samt Sveriges förutsättningar som ett innovationsland.

Med förslagen likt dessa finns en grund för utvecklandet av en företagarlinje som är välbehövlig för Alliansens fortsatta utveckling, som ett regeringsalternativ som ser till företagares villkor och möjligheter att utveckla sig samt att ge upphov till entreprenörskap och jobbskapande. Stärkandet av Sverige som företagar- och innovationsland, det som tidigare byggde Sverige starkt är ett givet fokus i den tid som råder.

Media: AB, DN, GP, SvD, SvD.

Black hawk till Sverige - ett big like

Sverige slutförhandlar om 15 helikoptrar av typen Black Hawk. Sverige får därmed ettt erkänt vapensystem som har varit en naturlig del i amerikanska insatser världen över sen slutet av 70-talet. I och med den misslyckade upphandlingen av Helikopter 14, en process som hade beräknats vara slutförd till 2020, nitton år efter upphandlingen startade, får svenska försvaret en helikopterflotta väl värt namnet.

Den svenska insatsen i Afghanistan är i stort behov av en helikopterflotta som snabbt kan sättas in när det behövs och som har förmågan att snabbt undsätta trupper som hamnat i skarpa situationer. Hittills har Sverige fått förlita sig till sina koalitionspartners, det är inte acceptabelt i längden. Med tanke på att processen med Helikopter 14 var under all kritik, är det förhoppningen att Sverige ska få en helikopterflotta som kan bli en naturlig del av svenska internationella insatser förutom Afghanistan.

Bloggar: Göran.

Media: AB, DN, GP, SvD, SvT.

Svensk elförsörjning behöver inte Mp:s antikärnkraftspopulism

Minst 1800 hem förstördes av och många människoliv gick förlorade. Det var resultatet av ett japanskt kraftverk,. Dock har detta fallit i skymundan av en annan händelse. Kärnkraftsolyckan i Fukushima har överskuggat det faktum att vattenkraftverket som var en bidragande effekt i den flodvåg som ödelade delar av Japan. Vattenkraften är en farlig elkälla. I många fall har detta lett omfattande skador med långt mer dödsoffer än vad kärnkraften. Vad an detta? Miljöpartiet påstår sig att man kan stänga ner två reaktorer och lyfter fram vattenkraft som ett bra komplement i en bra elförsörjningsbalans.

Personligen känner jag mig ganska trött på den här kärnkraftspopulismen. Miljöpartiet likt många andra har varit snabbt ute och utnyttjat en humanitär katastrof för egna politiska vinningar. Dessutom att vi efter tidigare kända haverier har dragit hastiga slutsatser kring kärnkraftens vara eller icke vara. Det är klart att kärnkraftens vara eller icke vara lever på huruvida vi kan skapa ett fullgott substitut som gör kärnkraften överflödig.

En av dessa anledningarna är inte att hävda det ökade elöverskottet som anledning. Som Wetterstrand och Nordin vet är Sverige en del av integrerad elmarknad. Med ett stort överskott skapar Sverige en möjlighet att exportera ut ren energi till andra länder. Detta är en möjlighet, att använda Sverige som ett land där ren energi kan exporteras till andra länder. Det tredje benet i energiöverenskommelsen skapar en större möjlighet för Sverige att exportera ren el. Att använda detta överskott som en anledning för att säkra Sveriges egna energibalans är lika dumt som det det är kortsiktigt.

Svensk kärnkraft ska utvecklas och gamla kraftverk ska ersättas med nya. Ny effektivare och säkrare teknik är förutsättning, kärnkraften är ingen förlegad energikälla, med nya tekniska utvecklingar går det att göra kärnkraften än mer effektiv och säker än idag. Jag hoppas att man bortser från den här kärnkraftspopulismen, Sverige förtjänar en mer omfattande helhetslösning än att enstaka kärnkraftsmotståndare yppar morgonluft i syfte att försöka få bort något de skyr.

Media: AB, Exp, SvD.

Rather have the poor poorer providing the rich were less richer

I kölvattnet av den nyligen släppta RUT-rapporten gällande jobbskatteavdraget, finns det forffarande en del att göra i kampen ,barnfattigdomen. Dock är det klart att jobbskatteavdraget har ökat den disponibla inkomster för de personer med lägst inkomster och den mest effektiva politiken måste alltid vara att få människor i arbete, inget annat är mer effektivt. Dessutom har jobbskatteavdraget gett mer än den senaste löneökningen för många LO-medlemmar. Att gå andra hållet är inte att tala om, bara för de som förespråkar bidragslinjen. Jag bjuder därmed på ett välkänt klipp.

Waidelich och har du har den förut?

Hurra, äntligen lite politisk debatt. Efter alla personspekulationer till ytterligare fall av personspekulationer är det den politiska debatten som kommer få allt mer utrymme. Jag hoppas att även gammelmedia kan snappa upp detta. Att diskutera låga förtroendesiffror när folk inte har fått bevisa vad de går för, är bara kortsiktigt naivt. Nu har vi dock sett en av de nya socialdemokraterna, det är bara frågan om för nytt som kom fram.

Personligen känner jag mig lite illa till mods när en socialdemokrat yppar något av "investera i framtiden" tillsammans med "det finns inget behov av höjda skatter". Nå, vi har hört det förut, vem skulle tro att just detta skulle leda till någon skillnad? Trots allt har Tommy Waidelich en lång väg att gå, jag skulle vilja ge honom en tre-fyra debatter till för att jag skulle kunna ge ett sjyst omdöme om honom. Det är trots allt kul när kalvarna nu släpps ut på grönbete, stortjuren Anders Borg kommer alltid vaka där över de som försöker sticka upp.

Kvällens debatt sa inte särskilt mycket om den nya socialdemokratiska politiken, det var mer gammal valrörelse än ny offensiv politik. Intresset ligger mycket kring vilken ny politik som kommer av den socialdemokratiska omläggningen, mindre av bidragslinje eller fortsatt fast bidragslinje? Anders Borg vet vad han ska säga för att nå ut, han vet själv att han inger förtroende. Dock bör det vara klart att köra gammalt tugg är inte säkert i längden.

Media: AB, AB, DN,Exp, SvD, SvT.

Har någon sett Sd på förhandlingar på Rosenbad?

Den här undersökningen som kommer fram om Sd:s förhållande till vardera blocken när det kommer till voteringsförfarnade är egentligen inget nytt. Jag förstår egentligen inte varför man blåser upp den egentliga ickenyhet. För faktum är ju detta, fokuseringen sker kring ett scenario som Niclas Berggren lyfter fram, två förslag, oberoende av varandra och oberoende av vad Sd tycker. Att sen peka på hur Sd röstar är helt och hållet irrelevant, om det inte var för en sak.

Nu var det fallet att Mona Sahlin framhöll detta som sitt tydligaste löfte att de rödgröna inte skulle göra sig beroende av Sd, även indirekt bryts varje gång som Sd röstar igenom ett förslag lagt av de rödgröna. Alliansen är det största blocket i riksdagen. De har inget behov av hur Sd röstar, såvida inte de rödgröna har lagt ett eget förslag. Fast då är det de rödgröna som gör sig beroende, för de behöver Sd:s stöd för att få igenom sina förslag, inte tvärtom. Dock kan detta överbyggas av att fler blocköverskridande sker och jag har förstås förhoppningen om att fler blocköverskridande överenskommelser sker, likt Afghanistan och migrationsöverenskommelsen kan komma förverkligas.

Men om man nu ser till det faktum att Sd i nio av tio fall röstar med Alliansen, bör man ställa sig en fråga, speciellt riktat till Sebastian Stenholms barnsliga attityd i fråga om inte Reinfeldt ska offentliggöra sitt samarbete med Sd: När såg någon en sverigedemokrat på väg in till förhandlingar på Rosenbad? Att svara på den frågan innan man befläckar regeringen med påståendet att de samarbetar med Sverigedemokraterna kan vara bra.

Bloggar: Peter.

En borgerlig agenda & en S-sekteristisk uppslutning

Gårdagens inlägg gällande Maud Olofssons DN-utspel gick i önskningen om att fokuseringen på att utveckla den borgerliga reformagendan skulle bli än starkare. Det som hon uttryckte i sin replik mot firma Juholt/Waidelich var i och för sig sant. Mycket av förnyelse finns inte i rörelsen med stort S. Men den borgerliga Alliansen befinner sig i ett minst lika stort behov av utvecklingsarbete för att inte hamna i en situation där de uppfattas mer som förvaltare av saker som genomförts och inte hitta nya lösningar på samhällsproblemen.

Att förnyelse inte är något prioriterat i Juholts ambitioner för det socialdemokratiska arbetarpartiet gick inte att ta miste på i hans linjetal. Det är då i samklang med hans nya radarpartner Tommy Waidelich som har en helt annan inriktning på sin politiska agenda än sin nya partiordförande. Tugget i veckans debattartikel gav inte svaret på vad som ska hjälpa socialdemokratin. Frågan blev mer om var socialdemokratin egentligen är på väg, då inlägget var i skarp kontrast mot Juholts tal på kongressen.

Att detta inte bekymrar anhängare går också att ta miste på. Kristian Krassman ger ytterligare ett perfekt exempel på S-anhängares sekteristiska uppslutning kring sin egna ledare. När man skriver en text som "Man saknar initiativ och springer i dagsläget mer på oppositionens bollar än att sparka sina egna." och sedan skriver en text som mer går ut på att utmåla Alliansen som idéfattigt och utan svar på framtidens utmaningar istället för att lyfta fram egna förslag, får man det klart att socialdemokratins anhängare gör allt vad de kan för att måla över det som försöker lägga sordi på den goda stämning som uppenbarade sig efter kongressen.

Sanningen är ju den att det idémässiga arbetet inte har särskilt mycket fokus i den inrikespolitiska debatten för tillfället. Det idépolitiska program som Moderaterna vill lyfta fram, skulle behövas lyftas än mer än vad det görs idag. Jag har gett mitt bidrag, frågan är hur många som har gjort det. Den socialdemokratiska omläggningen av sin politik som i nuläget inte kommer vara klar förrän 2013 är också en förklaring till att det idémässiga arbetet inte har hamnat i gammelmedias fokus.

Det är här förstås som vi som politiska tyckare kan göra en hel del. Idédebatten är något som går att lyfta upp än mer, och vi bör också vara självkritiska ifall vi inte gör detta tillräckligt. För min egen del skulle det vara att än mer lyfta fram behovet av en borgerlig agenda som inte bara fokuserar på enskilda förslag, utan också fokuserar på att sätta en bild av en borgerligt samhällsbild där mer av inflytande förflyttas från politiker till människor.

Därför blir den kommande våren en viktig del att fokusera på den idépolitiska debatten. För både Alliansen och dess fyra partier är detta ett huvudfokus. Den borgerliga samhällsbilden befästs inte om den inte berättas av de som har som ambition att förmedla den. Det är nu ett perfekt läge att just intensifiera det arbete som är en förutsättning för Alliansens fortsatta överlevnad.

Bloggar: Göran, Högberg, Kent, Tokmoderaten.
Media: SvD, SvD.

Kanske dags att sluta med floskelbiblioteket

I fredags var det Monica Green, idag är det två V-kommunlaråd i Malmö. Huruvida det är de som har satt rubriken går ju att spekulera i. Trots det fortsätter de floskler som ges kring de utsattas situation i Sverige. Det är en allvarlig debatt, om människor som hamnar på efterkälken, då behövs det en lite mer nyanserad debatt. Rent allvarligt går nu två vänsterpartistiska kommunalråd, Martina Nilsson och Daniel Sestrajcic och och påstår att regeringen tömt välfärden på pengar. Jag blir allmän trött på de floskler som kommer från kommunala företrädare som inte har förmått att ta ansvar för de ökade bidrag som kommit till kommunsektorn under den senaste mandatperioden.

Totalt har kommunsektorn tillförts 38 miljarder kronor mer 2010 än 2006. Arbetslinjen som involverar jobbskatteavdragen har lett till ökade skatteintäkter på nästan 90 miljarder. Dock hamnar hela debatten i att fattigdomen har ökat, men man gör den tämligen banal genom att hela tiden prata om den relativa fattigdomen. Sanningen är att det måttet inte är rättvisande. Med det sättet att räkna innebär om person X som fått mer i plånboken än person Y, har person Y blivit fattigare. Om man räknar i absoluta tal har person Y inte blivit fattigare förutsatt att denne inte fått mindre i plånboken än tidigare.

Att hela tiden hamna i debatten om folk inkomster i förhållande till andras innebär att fattigdomsbegreppet blir lite diffust. Dock hamnar man hela tiden i den återvändsgränden. Vill man begränsa fattigdomen får man välja, antingen fler i arbete vilket ökar klyftorna eller mer i bidrag i syfte att utjämna klyftorna. Debattörerna i fråga gör sig kritiska till en politik till fler i arbete. Det är tragiskt. Möjligheten till fler i arbete ger möjligheten till att fler kan förbättra sin ekonomiska tillvaro. Och alla påstående om att finansminister Anders Borg vill sänka ingångslönerna, det är bara att lyssna igen (drygt 48 min in i klippet) och inse att det är upp till arbetsmarknadens parter att hantera. Och framför allt, sluta med flosklerna.

Media: AB.

Med konungens välsignelse - JAS gör nu lite nytta

I den stund som nu råder befinner sig svenska Gripenplan på väg till ett uppdrag som bygger på ett brett stöd bland riksdagens partier, det är samtidigt roande att se att extremvänster och extremhöger nu gör gemensam sak i sitt motstånd mot svenskt internationellt deltagande.. Detta är en aktion som i mitt tycke inte gick att undvika, svenska Gripenplan gör nu en insats som kunde ha varit mer omfattande om man kommer till mitt tyckande. I skrivande stund bedrivs inte de mest omfattade striderna i luftrummen, utan från hus till hus där Khaddafistrogna trupper gör sorti med de som inte ställer sig bakom sin mångårige diktator.

Vi kan förstås hålla oss kritiska till varför Sverige inte ger svenska stridspiloter mandatet att själva kunna avgöra vad de har för förmåga att själva avgöra ifall det är frågan om det är hängivna Khaddafianhängare eller drogade småbarn med Kalashnikovs i sina händer. Svenska stridspiloter är väl förberedda och enligt mina uppgifter, några av de mest vältränade i stridspiloterna i världen. Dock saknar de erfarenhet av att delta i skarpa situationer. Nu får vi kvittot på både deras och svenska Gripenplans förmåga att agera i en konflikt i ett land på andra sidan den europeiska rivieran.

Det är just synen av svenska Gripenplan som lyfter från ett dimmigt F17 för att övervaka ett land i en utdragen konflikt, långt ifrån de situationer som rått i närliggande länder. Khaddafi har gjort det klart från början att inget liknande ska få hända inom hans domäner. Det är just denna situation som svenska Gripenplan ska övervaka. I längden blir detta en fråga hur FN och omvärlden nu ställer sig till andra liknande konflikter runtom i världen. FN:s agerande gentemot Libyen har lett till något banbrytande för en organisation som tidigare stått handfallna inför dödandet av oskyldiga civila i konflikter likt Libyen. Situationen i Libyen där svenska JAS-plan nu deltar kanske leder till en förändring.

Bloggar: Johan W, Jesper, Lotta, Tokmoderaten.

Media: AB, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp, GP, GP, GP, SvD, SvD, SvD, SvT.