tisdag, juni 28, 2011

Ship to Gaza är fortfarande ett plakatpolitiskt floskel

Operationen med att få iväg den så kallade Freedom Flottilla fortsätter alltjämt. Senast grusades maskineriet av att propelleraxeln på ett av skeppen saboterades. Den färd som planerades gå av stapeln under midsommaren beräknas nu lätta ankar först till helgen. Det bästa vore dock om färden nu inte blev av. Det är dock ett önskedrömmande från min sida. Problemet är de ansvarigas tro att detta ska lätta upp blockaden gentemot Gaza och i fortsättningen underlätta för en varaktig fred.

Denna signal kan man tyda i den debattartikel som en rad svenska kändisar har skrivet. Jag fastnade för den först nu, men inser hur lätt det är att bli lurad av en operation som mer är av ett massmedialt pr-jippo än en aktion för långvarig fred stabilitet i Mellanöstern. Det som skrivs är "Vad blockaden mest av allt står i vägen för är en bärkraftig och rättvis fred. Respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter är en förutsättning för att uppnå fred och försoning". Nu är ju inte detta som Ship to Gaza handlar om. Ifall rörelsen nu tycktes bry sig om konflikten i Mellanöstern hade de fokuserat på andra mer konstruktiva lösningar än denna plakatpolitiska manöver.

Snart seglar de dock ut på Medelhavet mot det blockerade Gaza. Detta är inget annat än en aktion som mer kommer att elda på den konflikt som råder. Israel kommer inte att vika på sig när det kommer till sin inställning till agerandet gentemot Gaza. Att på det sättet provocera en part i konflikten blir inte bättre för den situation som råder. De ansvarig för detta jippo tycks mer fokusera på sin egen bedrift, att tillfälligt försöka bryta den blockad som råder. När de sedan seglar hem lämnas de boende i Gaza i sticket återigen. Detta sker bara för en övertygelse om att plaktpolitik är bättre än att inse att provocera en part i konflikten bara kommer elda på den ytterligare. Detta är något som jag kommer att återkomma till igen.

Bloggar: Fredrik, Hobbyfilosofen, Niklas, Pophöger, Robsten.
Media: SvD, SvT, SvT.

Varför vill Aftonbladet vaska skattepengar på SAAB?

Hjälplösheten inför de senaste turerna kring fabriken i Trollhättan under­stryker bara misslyckandet.
Detta skriver Ingvar Persson i en recension om Maud Olofssons agerande som näringsminister. Jag vill bara veta, är det att föredra enligt honom att vaska skattebetalarnas pengar på ett företag som inte kan gå med egen vinst? Uppenbarligen har Ingvar Perssons blivit frälst av Victor Mullers ord att han inte inser hur lurad han och alla andra som vill gå in med miljardstöd till SAAB.

måndag, juni 27, 2011

Endast Collins blåögdhet verkar återstå

Det som började denna gången med utbetalda löner har nu lett till att Victor Muller nu sitter som ensam kapen över ett sjunkande skepp. Det är klart att de sista kvarvarande i SAAB:s styrelse nu väljer att lämna, det kan säkert vara skönt att slippa stå där och våndas över om de ska få sin ansvarsfrihet eller inte. Det är dock klart att de inte vill ta del av den bluff som Victor Muller har stått för och som det nu finns väldigt få anhängare kvar av, förutom Robert Collin. Robert Collin är en av de få som fortfarande tycks tro att ett företag som gått med förlust nu har en chans.

Det som dock lockar är de 900 miljoner som sägs finnas i de fastigheter som SAAB har i sitt bestånd. frågan är dock, vad ska nu SAAB göra när dessa pengar är slut? Kan Robert Collin se utöver sin tillfälliga kvartalskapitalism och inse att ett företag som fortfarande måste hållas i respirator har en chans att överleva. Snart är det läge att någon petar på honom så han vaknar upp.

Som jag skrev i det förra inlägget om SAAB:s chanser är det enda rimliga läget att SAAB begärs i konkurs. Det finns i allafall några som tycks tro detta. Det kan tyckas tragiskt att man inte inser hur verkligheten ter sig. Man kan berätta om den stolta historia, hur bra kvalitet och vilken världsklass det är på SAAB:s bilar och innovationer. SAAB säljer inte mer bilar än vad det kostar att tillverka dem. Den verkligheten har funnits framför alla under decennier.

Under min tid på marknadsföringslektioner fick jag höra om ett fenomen som heter "Market Myophia". Detta handlar om en term där ett företag ser mer till sina egna produkter än vad till marknaden efterfrågar. Det är förstås detta som Robert Collin som har fastnat i. Han kan tycka att SAAB är hur bra som helst. Men något som han inte kan styra är hur många bilar som SAAB verkligen säljer.

Därför blir denna visa om SAAB:s kräftgång ännu mer olidlig. Det är dags att svälja stoltheten och inse att ett företag som inte kan överleva på egen hand och som nästintill inte kunnat göra egen vinst på ett kvarts decennium, är inget livskraftigt företag. Självklart ska staten inte gå in lättvindigt och hålla det sjunkande skeppet. Det är dags att tillvara på de livskraftiga delarna som finns i SAAB och låta SAAB som företag gå i graven. Det är den krassa verkligheten, men klarar man inte av det mest rimliga när det gäller företagande, att kunna göra egen vinst är det bara för folk att inse att det inte kommer att fungera i längden.

Media: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD.

lördag, juni 25, 2011

Socialdemokratins utmaning - släpp förlorarstämpeln

Det gick inte särskilt länge från den dag då Håkan Juholt valdes till partiledare för Socialdemokraterna till att man nu återigen drar på sig förlorarstämpeln. Den uppenbara paranoian över att det pågår en ständig förföljelse av socialdemokratiska partiledare var det som gjorde att just socialdemokratin tappade mark, speciellt under Mona Sahlins ledning. Att Ann-Charlott Alstadt skriver på det sätt som hon gör i LO-tidningen påvisar den bilden av att socialdemokratin mer vill framstå som ett gäng dåliga förlorare snarare än en rörelse som ser framtiden med nytt ljus.

Går man tillbaka till den mediebevakning som gjordes under valet 2010, framstår det mer som att bevakningen var välavvägd mellan de två regeringsalternativen. Att socialdemokratin vill framställa sig som missförstådda, att väljarna inte fick den rätta bilden av partiet gör inte arbetet för dem bättre. Det ger mer bilden av ett parti som känner sig som dåliga förlorare än ett parti som vågar ifrågasätta de fel som begicks.

Det som präglade många socialdemokraters åsikter var just inställningen till deras partiledare. Bortsett från Expressens rapportering kring Mona Sahlins dåliga förtroendesiffror ter sig dock bilden av en rapportering som jämn enligt analytiker. Den upplevda "Mosa Mona"-kampanjen har nu mer och mer tyckts övergå i tron att det pågår en "Jaga Juholt"-kampanj. Det är dock oförståeligt hur det skulle vara en jaga-kampanj, det handlar förstås om en granskning av en partiledare som i månt och mycket har gått från att vara en ideologisk förkämpe för den socialdemokratiska vänstern till att framstå som en notorisk kappvändare. Att inta den politiska åsikten som känns bäst för stunden har framstått som mer lockande.

Den allmänna bilden av ett parti med dåliga förlorare ter sig också i en rött tafflig krönika av Björn Fridén på Aftonbladets ledarsida. Att ägna sig åt att försöka smeta på sitt motståndarparti en bild som inte vill se sin historia, framställer mer bilden av just dåliga förlorare, att man inte kan se till saker som gjorde att exempelvis Moderaterna idag är dubbelt så stora som de var i katastrofvalet 2002. Det blir inte bättre när man som Fridén försöker anamma bilden av den film där Moderaternas så kallade historia radas upp i årtal, en film byggd på sanningsförvrängning och ibland rena lögner.

Den bevakning som sker utav socialdemokratiska partiledare måste få göras utifrån tanken att man kan tåla att att ens ledare sätts under fokus. Jag har inga problem med att ledaren för just mitt parti, tillika statsminister Fredrik Reinfeldt framställs på ett mer eller mindre hånfullt sätt i vissa tillfällen. Att sura över tillfälliga nederlag eller våga förnya sig var ett val som Moderaterna gjorde efter 2002.

Det är just partierna som vågar lägga det gamla bakom sig och vågar utmana framtiden som lyckas. Det är partierna som lär sig av förlusterna och använder dem till att förändra och förnya sig, ifrågasätta det som inte fungerade som inger förtroende. Att agera som en dålig förlorare är aldrig något som väljarna gillar. Det är något för socialdemokratin och dess beskyddare att tänka på.

In the name of love

Det är nu fritt fram för homosexuella att ingå äktenskap i ytterligare en amerikansk delstat. Att New York var nästa stat på tur kan ses som symboliskt. Den amerikanska gayrörelsens kamp haar sin utgångspunkt i Greenwich Village i New York. Delstatssenaten i New Yorks beslut att tillåta homosexuella att gifta sig är ett välkommet beslut. Kärleken får aldrig ha några begränsningar, varje människa har rätt att få leva med vem de vill. Att som stat begränsa människors rätt till att älska den man vill är enorm inskränkning av den individuella friheten. Amerikanarna vet om de, de bygger hela sin självständighet på just denna grund, den individuella friheten.

Till skillnad från de inskränkningar och de förföljelser som har skett mot homosexuella på andra ställen, som i Ryssland till exempel, där människors rätt att visa sin kärlek öppet kraftigt har inskränkts, finns nu ytterligare en plats där den gränslösa kärleken har skördat ytterligare en seger.
Bloggar: Peter, USA-bloggen.

torsdag, juni 23, 2011

SAAB-krisen löses inte av socialdemokratiskt floskel

Jag vet att jag inte kunde undvika, men jag blir hela tiden förbryllad över hur socialdemokrater ur alla led återigen springer ut till SAAB:s försvar och pekar finger mot vad de anser vara en ansvarslös regering. Det är förstås tråkigt att vissa inte inser det faktum att SAAB är ett företag som under många år lidit med förlustsiffror. De senaste årens ökande konkurrens och den finansiella krisen har slagit hårt mot ett företag som trots allt är en liten aktör på en global och starkt konkurrensutsatt marknad.

Jag har under dagen noterat det som har gått att notera när det förra gången blåste snålt kring SAAB, det har ju gjort det några gånger nu. Vad som tydligen efterlyses av regeringen är konstruktiva åtgärder för att rädda SAAB. Vad vissa borde inse är att om ett företag inte klarar av att visa positiva siffror, utan hela tiden måste te sig till pappa staten eller andra generösa investerare, då lever företaget på lånad tid.

Jag är förstås av den övertygelsen att regeringen har gjort det ända rätta och låtit SAAB fått ta ansvar för sin egen kris. När det har ropats på miljardstöd till SAAB, har man från regeringens sida hållit hårt i skattebetalarnas pengar. Det är lovande att man har insett vikten av att inte äventyra skattebetalarnas pengar för att upprätthålla företag som inte tycks klara av den globala konkurrensen. Tal om konstruktiva åtgärder håller inte för ett företag som inte klarar av att överleva den hårda konkurrensen.

Det enda rätta i det här läget kan tyckas vara väldigt hårt, men utsikterna för att konkursutsätta SAAB ter sig mer troligt för varje dag som går. I det läget räddas arbetarna i och med den statliga inkomstgarantin. I det här fallet har IF Metall tagit ett stort ansvar för att trygga sina medlemmars ekonomiska situation, det ska de ha heder för. Men detta åtagande kan inte vara något långsiktigt.

Därför riktar jag mig till alla de som tycker att det är regeringens ansvar att återigen rädda SAAB. Om ett företag inte klarar av att betala ut löner till sina anställda borde det vara många som har insett att SAAB:s chanser att överleva är små. Ska skattebetalarna då gå in och hålla det sjunkande skeppet uppe? Ska staten gå in och köpa SAAB som det har ropats om förra gången när konkurshotet var nära? Varför kan ni inte bara inse att flosklet om att rädda SAAB inte kommer att fungera. SAAB är en aktör på en global konkurrensutsatt marknad. Klarar man inte av de kraven har man inget att göra. Det är vanlig simpel marknadsekonomi. Till alla som tycker att regeringen har varit tafatt kring hanteringen av SAAB, kan jag bara dela med mig denna godbit.

Jag vill även påminna om Fredrik Segerfeldts debattartikel på Newsmill. I ett av världens rikaste länder är det självklart förvånande att så många människor inte kan klara av en utebliven månadslön.

Media: E24, SvD, GP, Exp, Exp2, AB, DN, GT, SvD, Ab 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3, HD, Sydöstran 1, 2, BLT 1, 2, GP 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 , SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVT 1, 2, SR 1, 2, 3, 4, 5, 6, Nyheterna 1, 2,3 Tack Högberg för länklistan. :)

Bloggar: Bengtsson, Holmqvist, Radikalen, Tokmoderaten, Zac.

Obamas drag - fokus på hemmaplan

Obama har bestämt sig för att påskynda tillbakadragandet av amerikanska trupper från Afghanistan. 33 000 soldater, ett led i den ökade truppnärvaron för några år sen blir den första stora schackpjäsen som dras tillbaka i spelet kring Afghanistans framtid. Tillbakadragandet är förvisso en del av arbetet med att långsiktigt överföra kontrollen och säkerhetsansvaret till afghanska myndigheter. Dock anser jag likt många andra, den kärvande amerikanska ekonomin är den stora faktorn till att nu insatsen bantas så fort.

Vad betyder detta i ett längre perspektiv? enligt uppgifter kommer det att finnas närmare 70 000 amerikanska trupper kvar i Afghanistan. Hur detta påverkar säkerhetsläget återstår att se. Det är dock den amerikanska ekonomin som har fått tala denna gången. President Obama brottar med sin tyngsta uppgift sedan han tillträdde, den amerikanska ekonomin. Att föra två krig parallellt med stimulanspaket för att få igång den amerikanska ekonomin har tärt på de offentliga finanserna. Fokus är nu på hemmaplan.

Bloggar: USA-bloggen.
Media: DN, Exp, SvD, SvT.

Ingenting förändras, även diplomater osäkra i Vitryssland

Bilden av den svenske tillfälligt högste chefen för svenska ambassaden i Vitryssland som förs bort av Vitryska säkerhetsstyrkor, är bara ett i leden av bevis på att förändringens och frihetens vindar blåser någon helt annanstans än i Vitryssland. Inte bara med tanke tanke på att det är en utländsk diplomat, den vitryska regimens kamp gentemot frihet och demokrati slår mot alla. I efterdyningarna av det riggade presidentvalet slog säkerhetsstyrkorna mot alla. Vittnesmål har kommit från vanliga människor som svenska riksdagsledamöter. Denna bild är bara ytterligare ett bevis på att ofriheten och bristen på demokratiska rättigheter ter sig på ett sätt som de gör så långt borta, men ändå så nära.

onsdag, juni 22, 2011

När rosén på Kallis tycks vara viktigare

Att 150 000 har lämnat sjukförsäkringen efter reformens inträdande, att det stora problemet med de allvarligt växande ohälsotalen bröts, har tydligen gått förbi. Vi kan diskutera det faktum att folk hamnar mellan stolarna och fokusera på att ständigt förbättra reformen. Vi kan även fråga oss inför oppositionen var de har sett den perfekta reformen, svaret på det har ännu inte kommit.

Oppositionen retade först upp sig på att regeringen drev igenom en sjukförsäkringsreform som de tyckte var genomhastad. Det var en reform till stora delar byggd på en utredning gjord av en före detta socialdemokratisk minister (Anna Hedborg). Nu när de hade chansen att driva igenom förslag gällande sjukförsäkringen hade de chansen att göra det ännu bättre än vad de tyckte att regeringen hade gjort. Dock tycks blev det ha blivit ännu sämre.

Hittills har det fungerat på detta sättet: de rödgröna lägger ett gemensamt initiativ i sjukförsäkringsutskottet, de drar tillbaka det och anpassar sig till Sd:s förslag. Sedan får förslaget kritik från ett enigt finansutskott. Därför blev en återremiss förklarlig, om nu en vecka tills förhandlingarna tas upp i riksdagens kammare ännu en gång.

När Peter Johansson skriver "Böhlmark påpekar inte utan stolthet att borgerligheten verkarplanera att använda en byråkratisk processåtgärd och i syfte att fördröja återremittera ärendet till utskottet." kan jag förstå att prestigen att fälla regeringen var viktigare än att få fram ett hållfast förslag. Nu fick trots allt oppositionen en chans att bevisa att de kunde bättre. Turerna i sjukförsäkrings- som finansutskottet har inte bevisat att det var fallet.

Bloggar: Ekonomisten, Johan, Martin och Roger.

Om något är igenomhastat, varför hasta igenom något själv? Del två

Gårdagens philibusterdebatt fick till stånd en återremiss till socialförsäkringsutskottet. Oppositionens kritik har kretsat kring hur Alliansen drev igenom förändringarna i sjukförsäkringen på kort tid utan att berörda remissinstanser fick tid till förfogande för att ge sina kommentarer. Nu har oppositionen gjort precis likadant, man har drivit igenom ett utskottsinitiativ själva utan att ge berörda remissinstanser tid att ge en rimlig bedömning.

Det var klart att hade man viljat driva igenom förändringar hade man levt vid sina principer och inte hastat igenom detta beslut. Faktum var att ett enigt Finansutskott med socialdemokrater i spestsen kritiserade sina partikamrater kring de förändringar som har föreslagits. Uppenbarligen kommunicerar inte man med varandra mellan utskottsgrupperna.

Till följd av gårdagens debatt fick Moderaterna till en återremiss och förslaget från oppositionen kan nu inte klubbas igenom i veckan utan längre fram i sommar. Det blir således för riksdagens ledamöter att infinna sig i kammaren längre fram. Tills dess hoppas jag att även oppositionen har insett det de kritiserade Alliansen för, att driva igenom förslag utan att ge remissinstanser tid att ge sin bedömning, utan sätta prestigen att få igenom sina förslag främst. Arbetet med att göra sjukförsäkringen bättre har inte avstannat för någon part.

tisdag, juni 21, 2011

Kommunikation - en del av regeringens arbete

119 miljoner för att kommunicera regeringens arbete på ett mer trovärdigt sätt. Självklart är det viktigt att regeringens arbete når ut, vissa vill förstås hävda en annan verklighet, en regering som är mer inne på att göra regeringskansliet till sin egen propagandaapparat. Dock är det inte oförklarligt att man lägger energi på att kommunicera på ett mer trovärdigt sätt.

Det är inget svårbegripligt att det är viktigt att väljarna kan ta del av regeringens arbete, regeringen styr landet. Hur de väljer att kommunicera detta är upp till dem. Att kommunicera regeringens arbete på ett trovärdigt sätt är även det viktigt. Det är dock konstigt att just detta verkar bli en nyhet nu. Att kommunicera regeringens arbete är alltid viktigt oavsett vem som regerar. Men det är klart, det är gränsen mellan vad som är regeringsarbete eller partipolitik som vissa vill hävda att den har överträtts.

måndag, juni 20, 2011

Värnskatten sedan länge förlegad

Tanken med värnskattens fortsatta existens har sedan länge varit bortblåst. En ytterligare en skatt på den statsskatt som tas ut, var en enkel manöver att komma tillstånd med det budgetunderskott som orsakades av år av oansvarig ekonomisk politik. Nu befinner sig inte Sverige längre i den situationen. Därför borde värnskatten ses som ett dött ting. Rent enkelt sett skulle det se ut som att de med de högsta inkomsterna slipper en skatt. Men i längden är det en förutsättning för att premiera utbildning och entreprenörskap.

Värnskatten sägs bidra med drygt 0,3 procent till statsbudgeten i år. Enligt Långtidsutredningen skulle ett avskaffande leda till att skatteintäkterna skulle öka i och med värnskattens avskaffande. Detta är värt att kolla på, incitamenten för utbildning och företagande är enormt viktigt för att stärka Sveriges konkurrenskraft. En skatt på just utbildning och entreprenörskap är inte en bra förutsättning för svensk konkurrenskraft.

Därav blir utspelet från företrädarna för arbetsgivare och fack inom tjänstesektorn ytterligare ett inspel om behovet av värnskattens avskaffande. Den socialdemokratiska regeringens utlovande om en tillfällig skatt bröts, den moderatledda regeringens löfte om ett avskaffande har ännu inte infriats. Det är hög tid att löftet om att den värnskatten nu dras tillbaka, 16 år efter att den tillfälligt infördes.

söndag, juni 19, 2011

När väljarna ropar efter besked

Gråmulen söndag, och till och med regndropparna smattrar mot fönsterbläcket. Det är en grå dag och grå är politiken. Svensk politik befinner sig mer eller mindre i en fas där ett Svarte Petterspel är det som belyses mer än de konkreta politiska förslagen. Jag har deltagit i det spelet men har börjat inse onödigheten i det hela. Rent krasst leder det inte någonstans än att hitta det tillfälle att peka finger mot den samlade oppositionen när de gemensamt fäller regeringen i ännu en votering i riksdagen.

Vad är det som behövs? Berättelser, tal om visioner om hur en moderat och borgerlig politik är den bästa medicinen för Sverige. Borgerligheten har haft tillfälligheten att regera när konjunkturen inte är den mest gynnsamma. 1976 och 1991 berodde det på år av oansvarig ekonomisk politik, den senaste bröt mönstret i hur en regering som under år av högkonjunktur inte förtjänade väljarnas fortsatta förtroende. Nu finns den tillfällighet för borgerligheten att ta vara på de fördelar som har skapats av tryggt förvaltande av de gemensamma resurserna.

Fredrik Reinfeldt trivdes verkligen i rollen när han berättade på Sverigemötet om alla de möten han hade gjort runtom i Sverige. Om människor som inget annat ville än att göra ett bra jobb, om möjligheten att få se resursena komma dem till dels och inte till någon annanstans. Om Reinfeldt gillar att berätta historier om hur hans möten ter sig är det förstås förvånande varför han inte berättar dessa historier ännu mer. Tal om finanspolitiska ramverk är sexigt för vissa, men kanske inte för alla, särskilt väljare. Historien om hur sjuksköterskor uttrycker sin vilja om att göra ett bra jobb är något som är enkelt att förstå.

Väljare ropar efter konkreta besked, opinionssvängningar tyder oftast att folk bygger upp förväntningar kring att något nytt ska komma från den som gynnas. Det kan säkert man tyda i förväntningarna på Håkan Juholt. Trots att de 100 dagarna sen kongressen snart är till ända finns fortfarande de stora frågetecknen kvar. Vad vill Juholt/Jämtin leverera i konkreta besked? De vinningar som har gjorts i riksdagen har inget med att göra med att det finns alternativ. Enkelt förklarat har de hittat ett sätt att sätta käppar i hjulet för regeringens reformarbete.

I sommarens hetta kommer vissa inte att vila trots att det politiska intresset har gått in på lågvarv i semestertider. Medvetenheten om att hösten kan bli en de mest kaotiska och högintressanta är det som gör att arbetet inte ännu kan avta. Det ropas på besked från båda läger. Vissa har högre förhoppningar på sig än andra för tillfället. Vi vet hur det gick senast när beskeden kom. Det gemensamma rödgröna budgetutspelet i början av maj förra året stack hål i ballongen den gången. Vad som nu kommer återstår att se.

Big Man Clemmons magi dör aldrig med hans bortgång

"my brother, my friend, my mystery, my thorn, my rose, my keyboard player, my miracle man and lifelong member in good standing of the house rockin', pants droppin', earth shockin', hard rockin', booty shakin', love makin', heart breakin', soul cryin'... and, yes, death defyin' legendary E Street Band."

Efter Danny Federicis död höll Bruce Springsteen ett tal till hans ära, med denna avslutning. Big Man Clemmons var ett av alla grundfundament i The E Street Band, dock är han en av de mest oersättliga. Det hål som Danny lämnade efter sig vid keyboarden gick att fylla tämligen snabbt. Dock är Clarence medverkan till E Street Bands succé vital. Clarence var den stora förgrundsgestalten för saxofonrock. Hans medverkan skapade många odödliga låtar, hans positiva yttre skapade en energi som gick att ta på. E Street Band är det bandet som får Bruce Springsteen att växa från en hög nivå till en ännu högre.

Clarence Clemmons medverkan i E Street Band var vital för att skapa den magi som de har lyckats förmedla många gånger om. Som när de nästan rev Ullevi 1985, när de lyckades skapa samma magi 2003 som 2008. En person som Clarence är minst lika oersättlig som The Boss själv.

Clarence Clemmons död kan betyda slutet för E Street Band, kanske gör det inte. Det är upp till dem att avgöra. I saknaden av Clarence går det alltid att gå tillbaka till de odödliga moment som han har skapat genom sin medverkan i historieskapande, legendariska E Streeet Band.

Bloggar: Fredrik.

lördag, juni 18, 2011

Fridolins fajt med verkligheten.

Återigen fajtas Gustaf Fridolin med verkligheten. Det finns många punkter där Miljöpartiet och Alliansen skulle komma till bra överenskommelser. Dock är det välkommet om Gustaf kunde lyfta blicken och se vad som verkligen händer. En av de mest återupprepade fraserna är "Sverige har helt enkelt inte råd att spara på skolan". Ser man till grafen nedantill ger den en annan bild.

Sedan vill Gustaf Fridolin höja lärarlönerna. Det är bra, lärarna gör ett av de viktigaste, kanske viktigaste jobbet av alla. De förtjänar belöning för sitt arbete. Då kan man inte bara som Fridolin vill, höja lärarlönerna utan också göra det. Som i Sollentuna. Eftersom skolorna är ett ett kommunalt ansvar kan man som kommun gå före, det har Sollentuna uppenbarligen gjort och ger de kommunala gymnasielärarna 4 procent i ökning istället för den förväntade revideringen på 1,5 procent. Det är bra att det finns en vilja, det är ännu bättre att också göra det.

Bloggar: Christer, Jerker.
Media: AB, DN, SvD.

Centern bör vara mer Centern

(Bild lånad från DN) Med Mauds ledarskap tog sig inte bara Centern sig in från landsbygden till storstan. Resan som gjordes var ett avsteg från den tidigare agendan att agera röstboskap åt socialdemokratin. 90-talets centerparti blev ett av Göran Perssons starkaste kort, med Maud i ledarskapet påbörjades resan högerut mot en mer enad borgerlighet. Bitterheten från många socialdemokrater att Centerpartiet inte agerar i Socialdemokraternas intressen kan noteras ibland, jag tycks göra det på vissa håll i den här debatten kring Mauds avgång.

Av rubriken att döma är det en ganska vanlig klyscha. Det förekommer säkerligen både i film som i verklighet. I första säsongen av "Vita Huset" konfronterar stabschefen Leo MacGarry president Bartlet kring hur presidentens agerande ska få mer genomslag. Budskapet är lika enkelt, "Let Bartlet be Bartlet". Centern måste i det här fallet få vara mer Centern. Alliansen var förutsättningen för borgerligt regeringsinnehav och en produkt skapad av Centernledaren. Det som är frågan nu är Centerns hur framtid formas med ett nytt ledarskap.

Jag förutsätter att fokus kommer vara på två mycket troliga kandidater. IT-ministern Anna-Karin Hatt och den finanspolitiske talespersonen Annie Johansson. Jag gör det klart att min favoritkandidat är Annie, jag känner henne personligen och är imponerad av hennes jobb som riksdagsledamot. Den stora frågan för Centern är den om hur de tänker hantera sitt parti kontra den samlade borgerligheten.

Vad innebär detta för borgerligheten? Syftet med Alliansen befinner sig långt ifrån tanken om att de borgerliga partierna ska livnära sig på varandra. Moderaternas framsteg från 15,6 procent i valet 2002 till 30,1 procent i valet 2010 var ett led av Moderaterna i att både förnya sig själva och göra borgerligheten valbara. Centerns framtid handlar både att bredda sitt väljarstöd som att bredda Alliansen gentemot nya väljargrupper.

Det viktigaste dock är att Centern får chansen att få vara sig själva. Ingenting behöver äventyras av det faktum att Centern nu ser över sin roll både i allianssamarbetet som sin roll i det svenska politiska landskapet. Centern måste få sin chans att få vara Centern.

Media: AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

fredag, juni 17, 2011

Maud vågade utmana gamla ideal och skapade en ny borgerlighet

Trots att saker och ting inte märks vare sig i opinion eller väljarstöd, är Mauds avtryck i Centerpartiet inte osynliga. Partiet har utmanat gamla ideal, utmanat gamla ståndpunkter och tagit steg in i kretsar där de tidigare inte har varit ett alternativ. Färden har gått från ett lantbrukarparti till ett parti för både landsbygd och storstad. Intresset för Centern i storstäder har skett genom att Centern har utmanat sig själva och även blivit ett liberalt alternativ inom borgerligheten.

När Centern genom Per Ankersjö tog plats bland de nya borgarråden i Stockholms Stad var det ett tecken på att Centern nu hade tagit även tagit steget in i storstan, en plats där Centern inte tidigare var ett alternativ. Denna resa har också skett under Maud Olofssons ledarskap. Centern har förvisso inte övergivit sina tidigare starka fästen. Detta har förvisso uppfattats på det viset, men ett parti som Centern har ingen anledning att förlita sig till sina starka fästen utan förmågan att utmana i andra tidigare svag fästen är också något som behövs för att bredda ett parti som Centern.

Vad blir Mauds eftermäle? Energiöverenskommelsen blev en möjlighet i och med Centern övergav gamla ideal, hanterandet av SAAB och Volvo under finanskrisen där skattebetalarna räddades ifrån att deras pengar inte skulle pumpas in i svenska bilfabriker. Mot vissa personers försök att förorda ett statligt uppköp av bilfabriker var det Maud som fick skydda regeringens linje.

Dock blev det Alliansens bildande som gav avtryck för svensk inrikespolitik för flera år framöver som är något som bör läggas till Maud Olofssons eftermäle. Inbjudan till mötet i Högfors hos Maud Olofsson blev startskottet på en ny borgerlighet. Genom Alliansen slog man hål på gamla fördomar om en borgerlighet som inte klarade av att hålla ihop. Alliansen blev även receptet för att få en borgerlig regering omvald.

Maud lämnar Centern som ledare i höst. Det gör hon inte utan avtryck. Maud Olofsson förändrade både Centern och borgerligheten. Den förändringen har gett avtryck i både borgerligheten och i den svenska inrikespolitiska debatten. Maud Olofsson betydelse för Centern är det som tar partiet vidare med en ny kandidat.

Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Om något är igenomhastat, varför hasta igenom något själv?


Den konkreta politik som bör komma från socialdemokratin kan rimligtvis inte handla om att främst sätta prestigen med att vilja fälla regeringen i första rummet. Självklart måste konkreta alternativ till den politik som regering genomdriver komma fram. Det är där trovärdigheten måste vinnas hos väljare. Dagens förhandlingar i sjukförsäkringsutskottet handlar om ytterligare ett utskottsinitiativ från oppositionen gällande att luckra upp regler i sjukförsäkringsreformen. Just utskottsinitiativ är ett instrument som har blivit ett väl använt verktyg hos oppositionen.

Dock börjar man undra om ivrigheten i att använda just dessa initiativ är det som lockar främst, att sätta prestigen att försöka fälla regeringen främst istället för att presentera det konkreta alternativet till en av de mest nödvändiga reformerna som regeringen drev igenom förra mandatperioden. Den förre S-ministern Anna Hedborgs utredning låg till grund för regeringens sjukförsäkringsreform, detta är en reform som hela tiden måste anpassas för att möta de förväntningar som man har på den.

Oppositionen har vetat om bristen i det system som fanns innan och har haft all möjlighet att presentera ett övergripande konkret alternativ. Detta är något som kunde ha arbetats fram. Dock tycks den pågående processen snarare handla om att försöka hitta tillfällen att försöka luckra reglerna i den nuvarande reformen, det alternativ som snarare ses som alternativet blir är en återgång till de gamla reglerna som ledde till enormt höga sjuktal och ett förpassande av i många fall friska människor i förtidspension.

Utmaningen är dock att hitta vägar att hjälpa människor tillbaka. Faktum är att runt 150 000 människor har fått hjälp att komma tillbaka. Det finns tre principer som bör gälla, den som är sjuk ska vara sjuk, den som inte kan arbeta ska kunna bli sjukpensionär och den som har arbetsförmåga ska kunna få återgå i arbete. Utifrån dessa punkter bör arbetet rikta in sig på att uppdatera sjukförsäkringsreformen för att möta upp dessa tre krav bättre. Om nu oppositionen kan skriva under dessa tre grundkrav är det välkommet.

Då kan man undra vad som är viktigast, att sätta prestigen i att fälla regeringen eller att återkomma med ett fullvärdigt alternativ till den sjukförsäkringsreform. Det är deras utmaning om de nu inte väjer prestigen framför konkret politik. Annars kan de försöka jobba med jobba med att göra den befintliga reformen bättre, utifrån de tre grundkrav som borde ses som tämligen rimliga.

Media: AB, DN, DN, SvD, SvD, SvD.

torsdag, juni 16, 2011

Nog om finanspolitiska ramverk, debatten bör gå vidare

För en vanlig dödlig person känns inte ord som finanspolitiskt ramverk som det där jättesexiga. Det är inte på det sättet som Alliansen och Moderaterna kommer att skörda nya segrar. Dock är den ekonomiska politiken Alliansens trumfkort. Det är dags att med den trumfen på hand se framåt mot var man kan skörda nya framgångar.

Faktum är ju den att Juholt har valt en inriktning att spela på sina många möten runtom i landet. Den oro som han känner var något som rymdes i hans tämligen kvicka anförande. I det läget finns det ingen anledning för Reinfeldt att inte göra det. Pratet om de möten som Reinfeldt gjort runtom i Sverige och som han berättade om i sitt anförande på Sverigemötet berättar en annan bild än den som Juholt vill förmedla. Båda ser i månt och mycket det de vill se.

Juholts tal om att visioner och ha högre ambitioner än så är det som han vill och kommer få förhålla sig till. Så länge de inte har de konkreta förslagen, så länge som Juholts retorik andas nya miljardlöften så fort han öppnar munnen, är det just talet om de höga ambitionerna som är Juholts livsluft. Vem kan egentligen klandra honom för detta? Det är bara att det att Juholts ambitioner snart behöver kokas ihop till konkreta besked, de stora penseldragen ska leda fram till de breda förslagen om det alternativ som socialdemokratin förmedlar.

Reinfeldt kan tala om hur det svenska finanspolitiska ramverket har gjort väl för svensk ekonomi. Det är det verktyg som han använder för att fortsatt övertyga om det ansvarstagandet som han sätter i främsta rummet. Med det som grund kommer även ett avstamp. Den borgerliga idéutvecklingen fortsätter alltjämt, ingenting är egentligen klart och ingen känner att arbetet är fullgjort. Vi kan vara nöjda med det som har åstadkommits men det är inte tillräckligt.

Fortfarande finns frågorna och förväntningarna därute. Människors förväntan att inte bara göra sitt jobb utan också ha känslan att man gör ett bra jobb och att man kan påverka, människors möjlighet att få makten över sina egna liv och göra de val som är bäst för dem. Det finns de som vill framställa Alliansen som nöjda och belåtna. Men Alliansen kom inte till för att förvalta något, det var att utveckla borgerligheten. Den utvecklingen bör och kommer fortsätta och det tänker jag hålla dem ansvariga för.

Dagens ledare: AB, DN.
Bloggar: Sebastians borgerliga konspirationesteorier, Johan som jag tog mig friheten att låna länkar av.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, SR 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, GP, Ab 1, 2, 3, 4, SVT 1, 2, 3, 4, 5, 6, Sydsv, LO-tidningen 1, 2, 3, Nyheterna 1, 2, 3, 4, 5, Expr 1, 2, 3, 4.

onsdag, juni 15, 2011

Tillsammans åter igen.

"Förmodligen kommer Fredrik, Jan, Maud och Göran tåga in till debatten gemensamt som vanligt, hur den samlade oppositionen agerar är återstår att se." Att Alliansens fyra företrädare gemensamt promenerar till riksdagens partiledardebatt är väl använt begrepp. Så länge som Alliansen som samarbete existerar kommer detta grepp att återupprepas om och om igen. Detta är förstås en markering mot de som tidigare har pekat mot borgerligheten som tidigare saknade förmåga att hålla ihop. Det brast under Fälldin, det brast under Bildt. Nu är bilden en annan, det är Alliansen som framstår som de som är eniga, de som har förmåga att hålla ihop. Just detta ställer en del förväntningar på att samarbetet levererar, att politiken ständigt förnyas och svaren ges på folks frågor och förväntningar.

Dagens partiledardebatt var en summering av det år som varit omtumlande i många avseenden. Det var även det första framträdandet för några, Håkan Juholt och Gustaf Fridolin var nya deltagare denna gången och förväntningarna fanns där. Vad skulle deras framträdande bjuda på?

Att döma av Juholts första framträdande var det en helt annan ton jämfört med tidigare. Den oftast skämtsamma inställningen fick stå tillbaka, fram med en mer allvarsam ton i sitt anförande och i duellerna gentemot Alliansens partiledare. Det som märktes av Juholt var dock inte att han verkade särskilt grön i sammanhangen. Trots att visan är densamma, allt till alla, saknaden av de riktigt konkreta beskeden var Juholts agerande helt över förväntan. Dock finns en rad brister. Juholts bemötande av sina motståndare är en aspekt, där blir hans ibland hånande attityd och förminskande är något som han borde lägga åt sidan. Visst finns det utrymme för lite tjuvnyp, men ibland blir det lite tarvligt.

Fredrik Reinfeldt å sin sida är mer förutsägbar. Det märktes ganska tydligt på vad han ville rikta in sig på. Det finanspolitiska ramverket kanske inte verkar särskilt sexigt i vanliga väljares ögon, men detta var hans vapen i denna debatt. Det ramverk som togs fram under 90-talet under det dåvarande socialdemokratiska styret tillsammans med de borgerliga partierna är just det ramverk som ska hindra kortsiktigt populistiska infall från att allvarligt påverka svensk ekonomi. Detta var till för att kunna regera även i minoritet, det ar säkert en tanke för Persson som under hela sin regeringstid fick regera i minoritet. Detta ramverk blev också Reinfeldts tydliga linje. Det märks att han tar detta på allra största allvar.

Bedömning? Som partipolitiskt subjektiv försöker jag undvika att hålla på att försöka hävda den ene eller andras seger, det får andra avgöra. Mina bloggvännervänsterkanten fortsätter med samma gamla klyscha om en trött Reinfeldt mot en pigg Juholt. Man kan ju undra om det inte är dessa herrar som är trötta eftersom de inte förmår att komma med någonting nytt. ;)
Det viktigaste är att beskeden lyser igenom. Viljan att föra arbetet framåt, tal förnyelse som stod mot tillbakagång. En politik som för ansvarstagande gentemot att lova allt till alla. Tillslut fick vi den efterlängtade debatten mellan Reinfeldt och Juholt jag börjar vänta tills nästa gång, låt det inte dröja.

Bloggar: Ekonomisten, Göran, Johan H, Johan W, Kent.
Media: AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, SvD, SvD, SvT, SvT.