lördag, december 31, 2011

2011 och ön som blev helvetet på jorden

När solen skiner över ett sommarhett Stockholm kan det vara lätt att glömma bort alla bekymmer som finns. Trots allt kan även solen fördunklas rent känslomässigt. I Oslo och stora delar av Norge dominerade regntunga skyar. Ett dystert väder, som talande för en dyster dag, en helvetesdag, en dag som kommer att leva kvar hos många människor i hela deras liv.

Anders Behring Breivik hade tränat i år för denna uppgift han såg sig manad att utföra. Genom en fanatisk hängivelse till de antiislamska tongångar som råder runtom i Europa fann Breivik en grund, och även ett hat mot de ideal som han ansåg vara ett hot mot hans egna. De som försvarade våra mest viktiga ideal, om öppenhet och tolerans mot allas rätt att leva efter sina ideal blev också de Breiviks fiender.

Arbeiderpartiet och dess ungdomsförbund AUF blev måltavlor i Breiviks heliga krig. De som likt de svenska socialdemokraterna hade präglat sitt land och den politiska och demokratiska utvecklingen under många år. Den 22 juli blev omvärlden varse om vem Anders Behring Breivik var och vad han avsåg att göra. Klädd i polisuniform ställde han upp sin bil utanför den norska regeringsbyggnaden, fullastad med sprängmedel. Medveten om sin lyckade aktion inne i Oslo Centrum begav han sig sedan till en ö beläget i en fjord inte långt från den norska huvudstaden.

En man som såg ut att vara vänligt sinnad, klädd i en myndighetsuniform som borde signalera trygghet för de flesta blev den mardröm som de överlevande får svårt att glömma bort. Det var inte bara en ren massaker, det var en ren slakt, riktat mot människor som hade dålig förmåga att skydda sig eller nästintill fly. Vi var många som gick och la oss den kvällen i ren ovisshet om vad som hade hänt på Utöya, men som vaknade till bilder av de timmar av skräck som hade präglat de ungdomar som trots allt hade överlevt. 69 människor kom inte från ön med livet i behåll.

Attacken var riktat mot Arbeiderpartiet och AUF, men blev en attack riktat mot det öppna och demokratiska samhället. Sällan har banden mellan Norge och Sverige betytt så mycket som de gjorde då. I den stund då Norge var i chock var det många som visade prov på ett agerande som satte prägel på den sorgliga stämningen.

Jens Stoltenberg var en person som i egenskap av statsminister gjorde allting rätt när det som bäst behövdes. I tider av sorg kan människor oavsett politisk eller religiös tro förenas. I sådana tider glömmer man bort dessa skillnader, Jens Stoltenberg var den som personifierade just detta.

Så här, nästan ett halvår sen den fasansfulla vardagen finns minnena av det fruktansvärda som hände, men också bilderna av den gemenskap som det gav upphov till. Alla i den förhoppning som alltid kommer fram när tragiska händelser sker, att detta inte sker igen.

Juholt och ett inrikespolitiskt 2011

Vad minns man bäst från det svenska politikeråret 2011? Så här i de sista timmarna på året går det att se tillbaka på ett år som inte blev som det var tänkt. Året inleddes med en ledarkris och i stora delar avslutades den med en ledarkris. En höst som skulle bli turbulent rent politiskt, men som stannade i ett parti och inte slog rot i riksdagens kammare.

Peter Högberg, min socialdemokratiske bloggkollega skriver att detta år har varit ett socialdemokratiskt år. Håkan Juholt har gång på gång påpekat att intresset för Socialdemokraterna har varit stort under året som har varit. Låt mig säga så här, intresset för socialdemokratin har i stora delar inte kretsat kring intresset att bemöta samhällsproblem och formulera konkreta lösningar. På det planet torde vi vara överens. 2011 blev året då socialdemokratin tappade mark. Färden från ett statsbärande parti till ett parti  nästan bland alla andra har gått fort.

I sig grundar socialdemokratins förfall på långtgående konsekvenser från oförmågan att ta till sig självkritik, analysera vad som har gått fel. I den valanalys som kom efter ett ytterligare katastrofval, lyftes bilden av en rörelse som ännu inte lärt sig eller ville se vad som hade gått fel. I takt med Håkan Juholts intåg på partiledarposten har nostalgin till 70-talets ideal fortsatt. Framtiden ska mötas med framtidens lösningar, inte med gårdagens.

De politiska framgångarna kan tillskrivas två partier, Moderaterna och Miljöpartiet. I Stockholm hotar nu Miljöpartiet Socialdemokraterna om vem som är det näst största partiet. Där har resan också gått snabbt, ett parti en tiondel så stort till ett parti hälften så stort som deras oppositionskamrater. Det politiska landskapet har börjat målats om, 2011 var bara en början till det om nu inte något drastiskt sker i den socialdemokratiska rörelsen.

Som moderat kan man vara rätt nöjd men inte självgod. Det politisk landskapet är lika intressant som det är tråkigt. Gärna ett segerval, men innan dess en relevant opposition. För den moderata rörelsen innebär framgångarna i opinionen även angenäma bekymmer. Valet 2010 var en framgång, inte har så många förtroendeposter behövts tillsättas. Men valet 2010 var inte bara framgångar, på många håll tappade (M) mark, i kommuner som landsting. Den läxan har man lärt sig, därför är den moderata förnyelsen lokalt en av de viktigaste, kanske den viktigaste uppgiften inför valet 2014.

Så här inför 2012 stundar fortsatta utmaningar. Även de orosmoln som finns runtom i Europa påverkar även Sverige. Att ta ansvar 2011 innebär det att man bör ta ansvar även 2012. Förtroendet för det sätt att hantera krisen som Sverige har gjort är stort, inte bara inom Sverige. The Rock Star of the economy står starkt för att de offentliga finanserna inte äventyrades även om många ville det.

2011 är till ända, de personer som har präglat den svenska inrikespolitiken kommer alltjämt prägla den det kommande året. Det är bara frågan hur de kommer att göra den, om hur alliansen förvaltar sitt regeringsinnehav och sitt ansvarstagande utan att framstå som självgoda och hur oppositionen lyckas med konsten att bedriva en konstruktiv opposition. Hur det blir med detta är trots allt i denna stund oskrivet.

Bloggar: DennisKent, Tokmoderaten.
Media: AB, ABDN, DNSVD.

Året 2011 - Ett år som fick sin prägel innan det började

Året hade inte ens börjat, men Mohammes Bouazizi hade redan satt sin prägel på den. Effekten av hans gärning  fick han aldrig uppleva, men uppgivenhet som rådde i Bouazizis tankar fick honom att göra det där som satte igång något än större, den dagen då den tunisiska myndigheten beslagtog hans grönsaksvagn. En sönderbränd kropp, ett bevis på de trakasserier som Bouazizi och många andra hade blivit utsatta för, satte igång den frihetliga våg som senare inte bara stannade i Tunisien, utan som senare spred sig ända in i Alfred Nobels minne.

För omvärlden påverkades även de av den arabiska våren. Den NATO-leddda interventionen mot Libyens regim inleddes i den tid när den libyska rebellrörelsen var på fallrepet och en regelrätt massaker stod för dörren. Sverige blev en av de betydande aktörerna genom sin Gripeninsats. Den betydande delen av de flygande spaningsinsatserna stod den svenska styrkan för. Omdömet har varit gott över den svenska insatsen och stödet för den på hemmaplan har varit högt.

I sig kommer den arabiska världen inte bli som den var innan 2011. Effekterna av Ben Alis, Mubaraks och Gaddafis frånfälle har satt igång processer som kommer ta lång tid att hantera. Demokrati byggs inte på en handvändning. Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen, Syrien, Sudan och Bahrain var länder där det skedde stora omvälvningar. Men dessa protester spred sig än längre och många av de styrande i länder som Saudiarabien, Sudan, Senegal och Jordanien påverkades av de protester och utlovade både förbättringar och demokratiseringar för att stilla den oro som även kunde blossa upp i deras land.

Så här på 2011:s sista dag finns medvetenheten om att protesterna inte ännu dött ut. I Syrien pågår protesterna och den brutala förföljelsen av den syriska befolkningen. Al-Assad har lovat demokratiska reformer men informationen om den hårdföra hanteringen av de syriska demonstranterna fortsätter alltjämt. Den syriska frihetskampen kommer även prägla 2012 likt den arabiska våren som blev både sommar, höst och vinter.

Den första krönikan kom att handla om en rad händelse som föll i ett och samma begrepp, en arabisk vår. Så här i efterhand vilar Mohammes Bouazizi i sin grav någonstans i Tunisien, ovetande om vad han har ställt till med. Den gnista som han tände blev den fackla som andra plockade upp och gjorde att 2011 inte blev som andra år.

fredag, december 30, 2011

Juholt/Waidelich ljuger om inkomstklyftorna i SvD?

"Ojämlikheten i Sverige ligger i dag på samma nivå som i 1980-talets USA, och är växande. Vi kan välja att vända denna utveckling. Genom arbete, utbildning, snabb omställning och rättvisa skatter gör vi inte bara Sverige mer jämlikt, utan stärker ekonomin i grunden. Det är ett politiskt arbete som kan påbörjas i dag – om viljan finns. " Håkan Juholt/Tommy Waidelich

Detta är avslutningen i Juholt/Waidelichs inlaga på SvD Brännpunkt. Jag har tidigare skrivit kring debatten om inkomstklyftor och kring Juholt/Waidelichs senaste inlaga. Därför slår jag i detta inlägg ner på Juholts och Waidelichs svartmålning av inkomstskillnaderna i Sverige som trots allt är bland de lägsta i alla OECD-länder.

Kollar man till påståendet att ojämlikheten i Sverige nu är densamma som i USA under 1980-talet, finns det en fråga att ställa; Vilken källa grundar de detta påstående på?

Det enklaste sättet att mäta inkomstojämlikheter är att studera länders GINI-koefficienter. Ser man till utvecklingen sen 1970-talet ser det ut enligt följande.
Källa: OECD.
Sveriges GINI-koefficient i slutet av 2000-talets första decennium var 0,259, Detta ska då jämföras med USA:s GINI-koefficient under 80-talet. Enligt grafen var USA:s GINI-koefficient 0,337 i mitten av 80-talet. Lägstanivån på 0,316 uppmättes på 70-talet, sen har den ökat.

Kollar man då till fakta är Sveriges GINI-koefficient på 0,259 nu mycket lägre än den koefficient på 0,337 som USA hade under 80-talet. Detta är förstås ingen tanke att negligera problemet med inkomstskillnader.

Uppdaterat: Beräkningarna utgår från OECD:s beräkningar. Enligt en SNS-studie ligger Sveriges nivå på över 0,3 vilket är en skillnad mot OECD, skillnaden blir där lägre. Men det är klart, tycker man det är viktigare att alla har det lika illa än att alla ska få det bättre förstår jag deras fokus.

Bloggar: Kent, Martin, Peter.

Juholts ofinansierade nyårslöften del 2 av ?

Sverige har fortfarande en av EU:s lägsta inkomstskillnader. Det tycks i firma Juholts/Waidelichs argumentation som att detta håller på att raseras helt och hållet. Som en avslutning för 2011 och med en utblick mot 2012 ser de nu fram emot vad som behöver göras. Vad går att skönja ur deras senaste inlaga.
"Vi socialdemokrater väljer i stället att investera i utbildning och forskning, samt att bygga ut infrastrukturen, något som både gynnar företag och sätter människor i arbete."
Med tanke på utgiftstaket är det inte så lätt att bara byta ut en inkomstminskning mot en utgiftsökning om nu firma Juholt/Waidelich vill tumma på det fastslagna utgiftstaket. Konkret vad de väljer att satsa på är dock oklart.

"Vi socialdemokrater vill i stället investera i fler studieplatser och höjda skolresultat, bland annat genom att satsa rejält på skolans kärna: lärarna."
Det är intressant att extra investeringar leder till höjda skolresultat och inte frukten av elevers ansträngningar. I kommuner där socialdemokrater där det trots allt finns förmåga att stärka skolan trots de minskade statsbidragen, som i Örebro och Sundbyberg väljer dock de styrande socialdemokraterna att skära ner på skolan.

"Därför arbetar vi socialdemokrater för att a-kassan ska omfatta fler, och att fler ska få ut 80 procent av sin tidigare lön."
Ett förslag är en obligatorisk a-kassa. Ställer Juholt/Waidelich upp på detta? Dessutom, hur ser de på de olika fackförbundens förmåga att inte erbjuda sina medlemmar förmånliga arbetslöshetsförsäkringar, inte minst när fackens finansiella tillgångar talar för att sänka både premier och medlemsavgifter?

"Vi socialdemokrater menar att skatt ska betalas efter bärkraft. Den som har mycket höga inkomster har också råd att betala lite mer i skatt."
Deras egen skattegrupp under ledning av Leif Pagrotsky har medgett att större skattejusteringar inte går att genomföra under de närmaste åren. Skatterna blir en vital fråga för hur Juholt/waidelich ska finansiera alla sina löften.

Det som går att säga utifrån denna inlaga är att allt är precis som det har varit. Det är vackra ord om vilka satsningar som måste göras. Men fortfarande frågar jag efter de konkreta förslagen, och framför allt, hur allt kommer att finansieras.

Media: AB.

torsdag, december 29, 2011

Antingen bättre välstånd eller agera fördelningspolitiskt


Antingen får man välja. Att göra det ekonomiskt gynnsamt för alla, där vissa ökar sina inkomster mer, men att möjligheten för människor att förbättra sin ekonomiska situation är stor är ett alternativ. Att agera fördelingspolitiskt genom att trygga människor ekonomiskt men inte ge dem den generella förbättringen är en annan metod.

Gång efter gång förundras jag över den beklagan över det armod som vissa ser sig breda ut sig över Sverige. Det finns en angelägenhet att beklaga sig för ett samhälle i förfall, lika stor som bristen på konkreta lösningar till hur människor ska kunna lyftas ur svåra ekonomiska förhållanden.

I "Social Rapport 2010" från Socialstyrelsen pekar man på betydelsen av ekonomiska konjunkturer och dess påverkan på fattigdomen generellt. I goda tider blir antalet fattiga färre, vilket förklarar en del av den senaste tidens ekonomiska utveckling, starkt beroende av den globala lågkonjunkturen som påverkat den svenska ekonomin. Vad säger rapporten mer? Jo, antalet fattiga i termen absolut fattigdom har blivit färre. Det är den senaste rapporten om att klyftorna blivit högre. Jag vill bara fråga, vad är bäst? Att den rikes inkomster hålls nere och med resultatet av en oförändrad standard för alla, eller ett ökat välstånd för alla, men på basis av att ökningen inte är likadan för alla?

Det stora problemet i dagens Sverige är människors förmåga att spara ihop egna buffertar. Sverige har under många år varit en fickpengsekonomi, ett land där beroendet av nästa löneutbetalning är större än tryggheten av att kunna vara ekonomiskt förberedd. En fjärdedel har inte förmåga att klara sig längre än en månad om inkomsten uteblev, bristen på tillräckliga ekonomiska buffertar gör behovet av lån stort.

Om det finns en lösning på detta är det möjligheten för fler att kunna öka sina disponibla inkomster är det genom att låta människor kunna behålla mer av sina inkomster, både genom arbets- och kapitalinkomster.

Lösningen är att öka möjligheten för fler att kunna förbättra sin ekonomiska situation. Många beklagar ökade klyftor och längtar tillbaka till 80-talets låga klyftor. Men är det viktigare, när priset leder till att välståndet inte ökar?  Är det bättre att bekämpa rikedom än att bekämpa fattigdom?

onsdag, december 28, 2011

Juholts ofinansierade nyårslöften del 1 av ?

"Det finns inget vi inte kan göra." Med de orden avslutar Juholts sina löften för 2012 i en kort inlaga i Aftonbladet. Jag börjar fundera på vad han menar med termen "vi". Oftast brukar det handla om vad politiken brukar kunna åstadkomma i de juholtska tankebanorna. Därför känns det som, efter ett turbulent 2011, att Juholts löfte om "vi" mer handlar om "politik".

"Det finns inget fel med Sverige som inte kan lösas med det som är rätt med Sverige" En omarbetad inlaga från Bill Clintons installationstal 1993 får mig att fundera kring ett annat faktum.
Socialdemokraterna har gång efter gång varnat för en amerikanisering av den svenska politiken, inte minst under valrörelsen. Helt emot deras intentioner har de själva gått emot sina egna principer, i attacker mot paret Reinfeldt och sättet att lyfta fram sin partiledare. Greppet att sätta publik bakom den som talar är ju om något som är direkt hämtat från amerikansk inrikespolitik. Det var trots allt det som Juholt gjorde bäst under året, sitt installationstal.

Vad som inte finns att göra, det går att fråga. Det gångna året har varit en orgie i vad Juholt har viljat göra. Politiken finner inga gränser för vissa. Det är trots allt dessa gränser som har gjort sig påminda. Det är därför som jag blir lite förbryllad kring löftet att 2012 ska bli "lösningarnas år". Det är ju trots allt på tiden att de löften som myntades under året landar i konkreta lösningar.

Min förhoppning på 2012 kommer landa i att ingen brister i sitt ansvar oavsett när det gäller regering eller lokalpolitiker. Politiker skulle helt enkelt ge löftet att fortsatt ta ansvar. Idéer och visioner för att leva mitt liv är mina egna. Juholts idé om att det inte finns något som "vi" kan göra landar fortfarande i en uppfattning om att det är politiken som skapar idéer och visioner för hur människor ska leva sin vardag, inte människor själva.

Bloggar: JohanKent, Tokmoderaten.
Media:  DN, DN, DN, DN.

Aftonbladets ledare bör inse den digitala utvecklingen

Det är med texten "I klartext betyder det att Carl Bildt stuckit utomlands och delegerat ansvaret.". Aftonbladets ledarsida blir irriterade på att utrikesministern åker utomlands med familjen och får genast vatten på sin kvarn.

Sen att de senare, medvetet eller omedvetet glömmer bort stycket "Men arbetet följer alldeles självklart med.
I denna det globala informationssamhällets tid är möjligheterna till kommunikation och kontakter alldeles utmärkta." Säger en del. Det har gått ett tag sen folk började inse att Carl Bildt är utrikesminister och hans arbetsfält finns till största delen utanför Stockholm och Arvfurstens palats. Det roliga är att det som glöms bort nu på Aftonbladets ledarredaktion är att vi lever i en digital värld. Carl Bildt behöver således inte befinns sig på UD, utan kan med iPad, iPhone och kanske en bärbar dator bedriva sitt arbete fortsatt, vilket han måste.

För det är det här med en ministers ansvar. En minister får varken ta semester eller föräldraledighet. Även om Bildt åker utomlands, innebär det inte att han kan koppla av utan måste vara á jour. Och den tesen som ständigt drivs, att Bildt inte bryr sig tillräckligt. Om hans tidigare intressen hade spelat roll, varför hade han då brytt sig överhuvudtaget om de fängslade svenska journalisterna?

tisdag, december 27, 2011

Från mediastorm till storm i media

Utanför väggarna gör Dagmar fortfarande sig påmind. En vinterstorm som skapat oreda för många resenärer i det avlånga landet och som tar mycket av medias fokus. En storm i medias fokus och inte en mediastorm som varit det mest passande ordet när det gäller medias täckning.

Så här när ett år har gått är det läge att kolla på vad som har väckt människors intresse. På något sätt är det kriser som satt sin prägel på medialandskapet under detta 2011. Från en ledarkris till en förtroendekris i ett parti och en fordonskris som fick sin upplösning under veckan innan julafton. Inrikespolitiskt sätter det en prägel på vad somrapporterats.

S, Sd och M är de mest diskuterade partierna i svensk inrikespolitik. Man kan fundera kring detta faktum; Vilket av den rapportering kring Socialdemokraterna som har varit positiv för dem, vilken del av rapporteringen av Sd som har haft något annat fokus än dess egentliga fokus på en enda politisk fråga eller dess extremistiska kopplingar, eller vad som har varit missgynnande för Moderaterna.

Hösten blev inte sig lik. Det var många som hade en föraning om att den skulle bli stormig, men inte på det sättet som man hade förväntat sig. Håkan Juholt hade lovat politisk strid, men hans strid blev inom partiet än inom riksdagens korridorer. Ett vänsterparti med fokus på sin nya ledare har gjort att bristen på alternativ i den svenska politiken i sig har reducerats till ett. Miljöpartiet har gjort sitt för att framstå som mer pragmatiska genom sina överenskommelser med alliansregeringen, som senast i de försvarspolitiska överenskommelserna.

Vad jag skriver här har haft en viss påverkan på vad som syns i diverse medier. Min roll som bloggare har haft en prägel, likt alla andra bloggar, twitterinlägg och redaktionella media som tillsammans har format en politisk höst och ett inrikespolitiskt år här hemma i Sverige. I vår omvärld fick media en självklar roll i de politiska omvälvningar som skedde. De kommer vi till en annan gång.

Bloggar: Högberg, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, ABSvD, SvD.

måndag, december 26, 2011

Läge för en konstruktiv äldredebatt?

Det är dock förbryllande att det på vissa håll bedrivs en ren gnälldebatt, att man i brist på konstruktiva förslag på hur kvalitén och översynen inom äldreomsorgen ska blir, kokar ihop krönikor om en äldrevård som man vill se har satts på undantag. Det är så man bygger stöd bakom sin hållning, att hitta felen snarare än att fokusera på vad som ska bli bättre.

Jag har exempelvis lyssnat till människor som har erfarenhet av äldrevården, långt mer än de som inte tyckts ha satt sin fot på ett äldreboende, ej heller haft en konstruktiv syn på äldredebatten då de fokus riktas mot privata aktörer och inte missförhållanden generellt. Det gick att skåda i en Twitterdebatt härom dagen. Den vanliga skrönan är den om blöjorna. Vi som har tagit del av informationen vet att vägningen görs på alla professionella äldreboenden, allt för att den äldre ska få så bra inkontinensskydd som möjligt. Lagen om valfrihet handlar inte om att kommuner ska tvingas ta in aktörer sommissköter sig, utan om att ingen kan neka den enskildes frihet att påverka sin egen vård.

Mitt i denna debatt glöms några bort, debatten om hur äldrevården ska bli bättre. En översyn av all form av äldrevård för att se vilka förbättringar som ska göras. Det har pekats på brister i kommunala upphandlingar, en lösning att öka möjlighet till kundval, om den äldre vill anlita den kommunala hemtjänsten eller genom en privat aktör som godkänts av kommunen.

Det finns trots allt bra exempel där ute, exempel som glöms bort i debatten om giriga aktörer, konspirationsbyggande tyckare som sprider rykten om partiers förhållanden till olika aktörer. Äldredebatten hade mått bättre om den inte hade svartmålats så pass som den görs för tillfället, utan fokuserades på hur kvalité och översyn kan bli bättre.

torsdag, december 22, 2011

En grön jul?

Den gröna vågen sprider sig, i opinion och långt in på jul tycktes det som att även julen skulle bli en grön sådan.  Miljöpartiets framgångsvågor får i sig förklaras av två saker, att de lyckas föra fram en politiska agenda samtidigt som ett annat parti vars väljares missnöje leder dessa till andra partier.

Det tusen dagar som är kvar till nästa val har börjat ticka ner och tiden dit kan tyckas lång, men ingen dag för tidigt att fortsätta besöken och samtalen ute i landet. Det är trots allt jul och den politiska verksamheten har i sig stannat av lite grann. För en politisk nörd som också råkar ha det som arbete stannar dock verksamheten inte upp trots julens bestyr och umgänget med familj och vänner.

Miljöpartiet har funnit en väg, trots att valresultatet inte seglade upp i de nivåer som de idag har stadgat sig på. den politiska kartan målas gradvis om. I Stockholm är partiet nästan lika stora som (S) och i landet är de bara hälften så stora. Det kan tyckas häpnadsväckande då de inte allt för många år sen var en tiondel så stora som (S). Sig kan man fundera kring hur utvecklingen kommer te sig. Från ett pragmatiskt agerande till ett mindre pragmatiskt agerande när ett nytt borgarråd valdes. Miljöpartiets nye starke man i Stockholm, direkt plockad från Skönhetsrådet, till förmån för en kandidat som var listetta och med ett större antal personkryss gjorde en tväromvändning i Miljöpartiets syn på Slussen. I en handvändning ändrades bilden av Miljöpartiet i Stockholms Stad, från ett pragmatiskt alternativ till några konsekventa nej-sägare.

Moderaternas arbete fortsätter alltjämt. De positiva opinionsvindarna är inget som ger känslan av självgodhet och känslan av att det går att koppla av. När som helst kan förutsättningarna förändras. Juholt kanske börjar tänka till innan han gör sina utspel. De konkreta politiska förslagen kommer upp på agendan, och kampen om väljarnas förtroende får en helt ny karaktär.

Den gröna vågen i opinionen är i sig påtaglig. Detta kan tyckas vara en sporre för Alliansens gröna alternativ. Viljan till mer hållbara alternativ finns, mycket handlar om att sporra människor till att kunna leva sin vardag på ett mer hållbart sätt, med verktygen till det och utan en massa pekpinnar. Den gröna julen tycks trots allt utebli som tur vad.

Media: AB, DN, SvDSvD.

Ett ökat ansvar och fokus på en sak

Martin Schibbye och Johan Persson fick ett domslut som i sig var förväntat. En process som var politiskt och en utgång som tycks vara förutbestämd. Etiopien känner säkerligen en del press, den från att bli utsatta för ett ökat missnöje mot regimen, detta gör att kampen mot journalisters möjligheter att verka begränsas allt mer.

Sveriges jobb intensifierades i och med att fallet ledde till en fällande dom. Faktum är trots allt att Schibbye-Persson var där i ett journalistiskt uppdrag, men hade tagit sig in i landet på ett otillåtet sätt. Det kan ursäktas, men när det kommer till anklagelserna om terrorkopllingar finns det tvivelaktigheter.

Parallellt med fallet Schibbye-Persson tycks det för vissa ett intresse att snarare befläcka Carl Bildt med ett tidigare engagemang som vissa hävdar skulle hämma hans ambitioner från att få hem de två svenskarna. Ärligt talat, vem tjänar på att brista i sitt ansvar att få hem två svenskar som hamnat i en märklig rättsprocess i ett land med ett opålitligt rättssystem?

Hela tiden handlar det om att man borde göra mer. Mer, mer och lite till, frågan är bara vad. Det känns ibland som att det existerar personer som hela tiden anser sig veta bättre än de på UD som dagligen jobbar med de båda fängslade journalisterna. I samarbete med advokater, Sveriges Etiopienambassad, nu efter att domen har vunnit laga kraft, tas det nya tag i dialogen med de etiopiska myndigheterna för att få hem svenskarna från ett land och en rättsprocess som i sig tycks ha varit regisserad.

I sig får man faktiskt bestämma sig om vad som är viktigast, att Schibbye och Persson blir fria eller om det är fokus på på Bildt och hans förehavanden.

Bloggar: Hökmark, Kent, Kjellberg.
Media: DNDN, Exp, GPSvD, SvD.

Klarar de inte ansvaret får kommunen ta det

I sig blir man ganska trött på alla de exempel där välfärdsverksamheter hamnar i fokus pga att de tummar på det som borde vara det rimligaste, god kvalitet. Kvalitetsmaximering torde vara det främsta målet för dem som driver välfärdsverksamhet, jag är säker på att de flesta har detta som övergripande mål.

God kvalitet är en sak, dålig kvalitet är en annan. Det ansvar som vilar på speciellt kommuner är att se till att de verksamheter som kommunerna har det yttersta ansvaret för, kännetecknas av god kvalitet. Lika viktigt som att det finns en bra översyn, lika viktigt är det också att kommunerna vågar ta ansvar och säga nej till verksamheter som inte håller måttet. Bra verksamheter ska premieras, dåliga verksamheter ska avvecklas.

Därför är det lovande att Järfälla kommun tar över ansvaret för det nämnda korttidsboende från Carema, då kvalitetsaspekten inte tycks vara det främsta målet. Det här handlar förstås inte om att vinst skulle vara absolut förbjudet. Privata aktörer ska kunna ha möjligheten att ta ut vinst, i syfte att utveckla verksamhet, betala ev lån eller rent av ett vinstuttag för att de har drivit en bra verksamhet. Grundläggande är dock kvalitet, att stora vinster kan tas ut får en fråga sig, är det brist på kvalitén eller är ersättningarna för höga?

Faktum är att kommuner ska ta sitt ansvar när andra inte tar det. Verksamheter där kvalitén sätts i andra rummet, där har kommuner ett ansvar, oavsett vem som är huvudmannen.

Media: AB, DN, Exp, GP, GPSvD, SvT.

tisdag, december 20, 2011

Stäm denna om du kan Mikael Wiehe


Stäm denna om du kan Wiehe! ;)

Det är alltid underhållande när en person som så tydligt och kraftigt strider för sina principer så uppenbart frånträder dessa när det handlar om en själv. Mikael Wiehe fick enligt rapporter idag, upp ögonen för det som vi som upplever det som dagligt tal går under benämningen marknadsekonomi, nämligen äganderätten.

Även FN stadgar äganderätten som en mänsklig rättighet, man kan ju undra hur Mikael Wiehe och andra kommunister ställer sig till detta. Trots allt slog det bakut när den sköna ledarskribenten Sanna Rayman på sin föräldraledighet, spånade ihop en sång inspirerad av den mer desillusionerade musikern Benny Andersson som tydligen ville vara med i mytbildningen kring det nyss genomröstade Slussenförslaget.

Mikael Wiehe ogillar i sig äganderätten och ställer gärna upp när lovsången till landet Kuba ska sjungas, landet som aktivt inskränker den näringsfrihet och äganderätt som Mikael Wiehe så gärna värnar om, bara det inte gäller någon annan än honom själv.

Som den gången som Mikael Wiehe skulle spela på en familjedag arrangerad av bland annat LO, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, arbetarrörelsens tankesmedja och SSU. Det tycktes som en bra idé att skattebetalarna skulle få stå för fiolerna när Wiehe skulle sjunga socialismens lov och mana till kamp mot "den onda borgerligheten". En idé som senare drogs tillbaka.

Man kan ju undra hur Mikael Wiehe tänkte. Att sjunga proletariatets lov, att mana till solidaritet och att dela lika, men när det väl ska tas betalt får den arme betala. Wiehe och hans hans närmaste har som sagt inte bara sjungt hyckleriets lov en gång. Det som fick sin början i Arjeplog och de arma skattebetalarna som skulle få betala för en socialistisk propgandafestival, har nu letat sig ända ner till Stockholm och några som ville göra satir och säga "Nej Nej, det får ni inte!", för äganderätten ska värnas bara om det handlar om Mikael Wiehes verk.

Läs om Streisandeffekten.
Bloggar: CwejmanDibbukFolinIconomi, Ingerö, IsobelKlamberg, Scaber Nestor, Yami

Mot juletider med viss ovisshet

Sakta men säkert går människor in i en tid av avkoppling. Juletider är en tid av ljus för många, för vissa finns det element som fortfarande skapar oro inte bara under juletider utan också långt efter att granen har kastats ut och juleljusen har plockats ner.

Fredrik Reinfeldt gjorde kvinnovåldet till en av sina frågor i och med gårdagens jultal. Trots en och annan småspydig S-kommentar, fick Reinfeldts fokus på det dolda våldet ett välbehövligt ljus. I tider av jul blir problemen med våld i hemmet uppenbart, oftast där element som alkohol spelar en stor roll. Men våldet mot i nära relationer är något som ligger dolt under ytan under årets alla dagar. Det är det lömska med våld i nära relationer, vi tycks inte se det och människor gör vad som helst för att skyla över det. Allt för att ingen ska behöva se.

Gårdagens besked gällande att SAAB skulle gå i konkurs var det minst oväntade beskedet. Dock kan man känna, en vecka innan jul att julklappen till de anställda hade varit mindre bitterljuv. Vad som händer nu med SAAB, dess kunnande, alla de kompetenser som har bidragit till företagets överlevnad är en vital fråga. Där handlar det om förmåga till omställning. Sen är det frågan om hur Trollhättan kan bli en kommun som inte bara förlitar sig för mycket till en stor arbetsgivare.

"Näringsminister Annie Lööf måste bekänna färg, och bryta med det ointresse som präglat regeringens förhållande till industrin." I sig kan man fundera på vilka intentioner som finns i denna vilja. En god förhållning till näringslivsfrågor torde vara att man skapade goda förutsättningar till näringsliv och företagande. Kapitalvinsbeskattning, bolagsskatter, förenklande av 3:12-regler osv, alla de åtgärder som skapar ett gott företagsklimat och lockar till investeringar inom Sverige. Sen behövs det kommuner som skapar möjligheten för ett gott företagande, som Borås där 120 företag väntar på att få etablera sig. Jag undrar hur skribenten bakom citatet även ser denna lösning, eller om det bara handlar om statliga investeringar i en region som har fått en rejäl kris att hantera.

För Trollhättans del har de all tid att se sig omkring efter hur andra kommuner gör för att locka till sig ett gott företagande. Investeringsvilja, förmågan att skapa ett gott företagsklimat kan endast göras på lokal nivå. Vad regeringen kan göra är att skapa bättre ekonomiska förutsättningar, genom att ge utrymme till företag att växa av egen kraft. Det är något som är en god näringspolitik, inte att bära upp fallna aktörer som levt på lånad till under ett långt tag.

Media: ABAB, AB, ABDNDNExpExp, ExpSVD, SVDSvDSVD.

måndag, december 19, 2011

SAAB:s konkurs - Luftslottet som sprängdes

Ett beslut som handlade mer om när och inte i om. Det känns lite märkligt att säga äntligen, men jag har svårt att förstå den pina som många av de anställda har fått genomlida, genom sju sorger och minst lika många bedrövelser. Ett beslut som borde ha tagits för längesen kommer som en bitterljuv julklapp till alla de som visat sin lojalitet för företaget och hoppats in i det sista på att det kanske skulle gå bra.

Vad lära av turerna med SAAB. Ja, den främsta läxan vore att inse att SAAB var en aktör på en global och starkt konkurrensutsatt arena, en arena som blivit symobl för den internationella finanskrisen. När andra länder har gått in i sina fabriker har Sverige hållt emot. Förklaringen är för mig självklar, SAAB är inte samma starka aktör som andra bilmärken. Att tro att statliga ekonomiska styrmedel skulle hjälpa dem på fötter är en tanke, men ganska obefintlig sådan.

SAAB var en aktör som i sig har spelat en stor roll i många aspekter. Dess eftermäle till bilnäringen är stort. Problemet var dock att det mest vitala kunde uppfyllas till fullo; förmågan att sälja tillräckligt med bilar.

Det som händer nu är en utmaning, men en intressant utmaning. Många av de som arbetar på SAAB besitter stort kunnande och torde vara tämligen gångbara på arbetsmarknaden. Det finns resurser som finns till förfogande för dessa parter. Frågan är hur väl de livskraftiga delarna i SAAB tas hand på bästa sätt.

Till slut vill jag citera Johan Ingerö: "Dagens paradox: de företagarvänliga fattar att företag kan gå omkull. Företags- och kapitalismhatarna sörjer när så sker." Det är trots allt inte helt och hållet kapitalismens och marknadsekonomins fel. Hade dessa element fått råda fullt ut hade SAAB varit historia sen länge. För de som tror att regeringen bär ansvar för detta bör nog tänka om.

Bloggar: Cornucopia, Fotolasse, HögbergJinge, Martin, Norah, Mikael, Tokmoderaten.
Media:AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Det är inte lätt att vara (S)

Socialdemokraterna, ett parti med en ledare, vars verk skapar värk för partiet, har under sin tid som partiledare gjort ett stort nummer av att värna om de mest utsatta människornas vardag. Barnfattigdomen är en fråga som är på tapeten. Hur allvarligt problemet nu (Juholt har i vissa fall överdrivit siffrorna), är en sak. Faktum är trots allt att det är en utmaning att lösa, frågan är dock vilka lösningar som Juholt har.

Välgörenhet kommer upp på tapeten. Tidigare har Virtanen visat sin syn på människors givmildhet, som att det handlade om en form av mänsklig cynism, vi behöver inte betala lika mycket i skatt, men vi kan ändå ge en slant till de välbehövande. Anders Lindberg ger samma sken. Med Stadsmissionens verksamhet är det trots deras gärning en fråga om att människor förpassas från ett socialt skyddsnät till att bara vara "tacksamma". Det är fortfarande samma svartmålning, men de konkreta förslagen uteblir.

Sanningen är att så inte är fallet. Stadsmissionens verksamhet har funnits i åratal och dess verksamhet är behjärtansvärt. Trots att man ser denna verksamhet som viktig förpassas dess roll till en situation där man anser att människor förpassas till tacksamhet. Är det inte samma sak med ett starkt socialt skyddsnät, att människor som inte förmår ta vara på sig själva har tryggheten att det finns ett skyddsnät? För dem blir detta skyddsnät en fråga om tacksamhet, att samhällets funktioner finns till för dem. Stadsmissionens verksamhet har varit den verksamhet som funnits till när samhällets resurser inte har räckt till, då som nu.

Mycket av de resurser som människor skänker till välgörenhet är det som också garanterar utvecklingen för vissa ändamål. Hjärt- och Lungfonden menar att det inte är staten som bekostar den stora delen av hjärtforskningen, utan donationer. Cancerfonden och Barncancerfonden är två andra som drar in stora summor från givmilda människor. Ska även cancersjuka barn och äldre förpassas i tacksamhet för detta?

Faktum var ju att ingen skulle tvingas jobba eller söka bidrag för att denne var svårt cancersjuk, det vet säkert Lindberg om. Den kände krögaren som blivit sjuk i cancer, som var ute i media hade under två år haft noll kronor i inkomst, vilket inte skulle ge honom någon sjukersättning, ej heller med de gamla sjukreglerna. Det visste säkert Lindberg om.

I dagarna har Musikhjälpen avhållits i Göteborg. 18 miljoner har samlats in för att garantera skolgången för unga flickor, detta med hjälp av människors givmildhet. Är detta också bara en fråga om tacksamhet för dessa personer, eller fanns det enligt vissa skattepengar för att garantera skolgången för dessa flickor?

En (galen) diktators frånfälle

Det som förvånar mig ibland är att det finns vissa som får för sig att hylla landet Nordkorea för dess "öppenhet" och omsorg av sina medborgare. Det finns dessa personer alltså. Det mest slutna landet i världen, landet som vi vet så mycket men ändå så lite om har en särdeles personkult uppbyggt kring sin ledare. Kim Jong-Il, en inom landet upphaussad ledare, med en far som tycks vara större än Gud själv. Nu är Kim död och frågan är vad som händer.

Vad man kan tro är att ingenting förändras. Ett land som tror sig klara sig på egen hand, som fostrar morgondagens generationer att alla influenser utifrån är av ondo och det viktigaste av allt är att värna den nationella stoltheten. Samtidigt är Nordkorea inte bara det mest slutna, utan ett av det mest utsatta länderna rent humanitärt.

Om Kim Jong-Il anser att landet inte behöver hjälp från annat håll och man klarar sig själv, kanske man kan undra varför människors mest grundläggande nödvändigheter sätts på undantag. Hans ledarskap blev snarare en parodi en ett bevis på ett ansvarstagande ledarskap.

Hans död kan betyda allt men ändå ingenting. Ingen vet vad som kommer att ske. En efterträdare är fostrad, men vad viljan är från annat håll går att fundera på. Personkulten själv personifierad har nu gått i tiden. Fortfarande vet vi lite vad detta kommer att betyda.

Media: AB, AB, DN, Exp, SR, SvD, SvT.

söndag, december 18, 2011

Václav Havel och kampen för ett fritt Europa

1990, ett Europa var i förändring. En ung grabb från Mariestad åkte med sin familj till en då delad, men nu enad stad. Berlinmuren hade fallit några månader innan och med tanke på min unga ålder förstod jag säkerligen inte riktigt vidden av vad detta betydde. Lika omedveten som jag var då, lika medveten är jag om betydelsen av den frihetskamp som då hade blomstrat runtom i Europa.

Sammetsrevolutionen var en av alla de kamper för demokrati och frihet som då pågick i Europa. Parallellt med esternas sjungande revolution och Lech Walesas kamp för ett fritt Polen, kämpade den tjeckiske dissidenten Václav Havel för Tjeckoslovakiens frigörelse från kommunisternas grepp.

I november 1989 återupptogs de demonstrationer som slogs ner tidigare under året. En månad senare var dramatikern och numera den det fria Tjeckoslovakiens landsfader dess nye president. Václav Havel inledde arbetat med Tjeckoslovakiens demokratisering, en anpassning mot mer västerländska ideal med marknadsekonomi som grund. Samtidigt lotsades landet genom den delning som innebar bildandet av Tjeckien och Slovakien.

Václav Havel var Tjeckiens president fram till 2003. Han var den man som var en av de som blev symboler för Europas frigörelse och det kommunistiska förfallet i Östeuropa. Decennier tidigare hade den Europeiska gemenskapen bildats med syfte att motverka konflikter i ett tidigare sargat Europa. Vi kan alla diskutera var den gemenskapen är på väg. Dock är det öppna och fria Europas, just det som ska värnas idag. Allt för de som riskerade och de som till och med offrade sina liv i kampen för frihet och demokrati.

Václav Havel blev en förebild för det fria Tjeckoslovakien. Hans ord har tystnat, minnet av vad han gjorde kommer leva kvar i tjeckers och eruopeers medvetende för lång tid framöver.


Bloggar: Nydahl.
Media: AB, DN, Exp, SR, SvD, SvT.

Vid 25 procent kanske man inte ska gnälla

I tider av krissiffror och politisk stagnation borde det bara finnas ett självklart fokus. Det är i dessa tider som jag noterar att vissa gör rörelsen en björntjänst när fokus riktas mot något helt annat och än mer banalt än det konkreta att forma en tydlig politisk agenda. Jag har tidigare slagit ner på den bitterhet som finns bland s-skribenter, både inom partiet och de som håller dem om ryggen. Bitterheten från Aftonbladets ledarsida går inte att ta miste på.

En vecka efter Fredrik Reinfeldts medverkan i Hellenius Hörna kommenterar Katrine Kielos skämtande kring finanskrisen och vad det innebar. Det är inte irriterande, snarare skrattretande att man inte kan ha lite mer självdistans till att en statsminister sitter i ett humorprogram och drar ett och annat skämt. Särskilt i skenet av Håkan Juholts medverkan i Skavlan, en medverkan som gjorde stämningen mer avslagen än uppiggande.

Jag kan bara notera följande aspekter. Det är tusen dagar kvar till valet, det är ett parti vars anhängare ägnar fokus åt mer banala saker än att bry sig om partiets politiska utveckling. Inom Moderaterna lever många i medvetenheten om vad som försiggick vid samma tidpunkt för fyra år sen. Det är därför som ingen kommer undan med sin självgodhet. Signalen trots allt att besöken och samtalen fortgår alltjämt. Förtroende byggs långsiktigt. Det är där som vissa partiets förnyelse måste ta sin utgångspunkt

Jag kan dock notera att det finns en viss förändringsvilja hos en del socialdemokrater. Det är gott det, men inte tillräckligt. Faktum är att svensk inrikespolitik står och väntar på en konstruktiv och offensiv opposition som utmanar sittande regering. Även en regering behöver utmaningen av att ha en opposition som är tydlig och konstruktiv i sin kritik, allt för att de själva inte ska hamna i en situation av självgodhet och känslan av att "det går ändå bra trots allt". Nu vet vi ju inte om en tydligare opposition och ett tydligare alternativ kommer innebära att man kommer tillbaka 2014, men kanske leder till lite mera spänning i det inrikespolitiska landskapet.

Bloggar: Göran, HögbergKent, KjellbergMartin, Peter, Ringborg, Sven-Erland, Tokmoderaten.
Media: AB, DN, ExpGP, GPSvDSvD.

lördag, december 17, 2011

Hvad vilja egentligen (S) med migrationspolitiken?

Det är på något sätt en annorlunda verklighet som vissa socialdemokrater lever i. En verklighet där man lever i tron att de tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska kunna driva igenom en annorlunda, mer human invandringspolitik, detta med stöd av Sd. Så kommer det dock inte att bli. Men det finns vissa grunder där de förenas, förutom kanske Miljöpartiet i detta fallet.

Synen på arbetskraftsinvandring är ett sådant fall. Problemet med Socialdemokraterna är att de aldrig kommer säga att de inte vill ha människor som kommer hit och arbetar. Det blir en diskussion om hur kontrollen av arbetstillstånd ska ökas, allt för att som de menar att ingen ska hamna snett och bli utyttjad. Nu är det på det viset att svensk lagstiftning ska gälla, med löner och arbetsvillkor. Ingen konfliktyta i det avseendet, men Socialdemokraterna och dess partiledare går längre. Som i somras:

"Det pågår organiserad lönedumpning och regeringen ser bara mellan fingrarna. Vi har en massarbetslöshet i Sverige idag. Det måste vara politikens fokus att se till att de över 400.000 människor i vårt land som är arbetslösa faktiskt kan få en utbildning och bli anställningsbara. Sedan kan det finnas bristyrken där man behöver gå utanför landets gränser. Men då ska de avtalen som tecknas med Migrationsverket också gälla."

Juholt har i detta hänseende slirat på sanningen kring problemen på den svenska arbetsmarknaden. Att problemen som han ser det är mindre än vad han försökte utge dem som. I sig har det funnits problem, men inte lika stora som man har försökt utge det som, och ibland i fall där bristerna inte härrör personer som kommit hit för att arbeta.

Ser man till Juholts retorik, ska det bara finnas i de fall som det råder arbetskraftsbrist. I en förevändning att arbetskraftsinvandringen är problemet blir frågeteckena stora. Vad just Socialdemokraterna vill konkret är en fråga. Eller om de bara går LO:s ärenden som inte vill ha hit människor som konkurrerar med dess medlemma om jobben.

I ena ändan protesterar de mot en politik där de anser att människor som kommer hit till Sverige inte behandlas humant. I andra ändan finns en retorik som mer andas att man har ett motstånd mot människor som kommer hit och vill arbeta, men lindar in den i retoriken i att kontrollen och byråkratin måste öka, allt för att låta som att de bara vill väl.

Det är i denna förevändning som jag ställer mig tämligen tvivelaktig till vad som skulle bli bättre med alternativet som Socialdemokraterna. I detta hänseende har man en ganska lömsk inställning till personer som kommer hit och arbetar. Man kan undra, är (S) nöjda med detta?

Bloggar: Martin, Peter.

Förlåt för att jag bad om förlåt, för att jag bad om förlåt?

Håkan Juholt har nu avslutat sin "Förlåt mig"-turné. I sig har han ångrat att han åkte ut och bad om förlåtelse. Kanske det blir en till "Förlåt mig"-turné där han ber om förlåtelse för att han bad om förlåtelse för att han åkte ut på en "Förlåt mig"-turné. Annars har Juholts resa handlat om det fantastiska stöd han känner.

Det är bara det att stödet är inifrån och inte utifrån. Det är därför som Juholts turné nu borde gå utanför allt som har med Folkets Hus, ABF, S-studenter, SSU, Unga Örnar osv. Att personer säger sig känna ett starkt inifrån är det som förvånar en. Det var som någon sa det, ett första tecken på att man är på väg utför. Därför är Håkan Juholts nästa utmaning att uppbringa stöd utanför de innersta kretserna. Tror han att han känner samma stöd där?

Kamrat fyra procent räddar väl dem igen?

Det har börjat dra ihop sig till slutstrid i den av de partiledarstrider där kampen inte handlar om vem som ska ta över, utan om den nuvarande ska få sitta kvar. Ingenting kan kännas så förnedrande att inte få chansen att förändra partiet, inget känns mer förnedrande än att tvingas bort i en sluten omröstning. Att bestämma sin egen avgång var den svåraste detaljen enligt Göran Persson, svårare än att både vinna val och bli omvald.

Göran Hägglund är inte problemet för Kristdemokraterna, det är snarare att stagnationen är ett större problem för Kristdemokraterna. Jag brukar fundera när jag lyssnar på alla de historier där moderata företrädare är ute i landet, besöker och samtalar med människor i deras vardag, vart går de resor som kristdemokratiska företrädare gör?

Vi vet ju inom mitt eget parti att det kraftigt ökande förtroendet är ett resultat av viljan till förändring och förmågan att utmana tidigare ställningstaganden. Dessutom är det inte bara guld och gröna skogar när förtroendet brakar iväg till nya högre nivåer. När människor bygger upp förtroende bygger de också upp förväntningar på att man ska leverera. Det var lite det som gjorde att de rödgröna föll tillbaka.

Kristdemokraterna har en viktig uppgift att utföra, och den kan de bara göra själva. Förmågan att hitta sin position i det inrikespolitiska landskapet, när vissa anser att man redan är överflödiga är den resan som Kristdemokraterna som parti nu måste göra.

Jag vet inte vilken position som de kommer att finna, men det är dags att ta sig an uppgiften. Den senaste tiden har överlevnaden handlat mest om hålla sig god med kamrat fyra procent. I valtider gynnas alltid partier med lågt förtroende, de syns automatiskt mer. Men Kristdemokraterna kan inte förlita sig till valrörelser, de måste göra sig intressanta här och nu. Det är endast på det viset man man bygger ett större och mer hållfast förtroende.

Bloggar: Andersson (C) Anybody, DHE, Edgelius, HögbergInga, Kent, Krassman, Röda BergetTokmoderaten.
Media: DNDN, DN, Exp, SvD, SvD, SvD.

fredag, december 16, 2011

Missriktad kritik hjälper ibland inte

En familj har blivit utvisade på ett i sig uppseendeväckande sätt. Ett beslut som fattades för ett antal år sen hade nu verkställts och man kan diskutera sättet som utvisningen beslutas. Tidigare i år kom alliansregeringen överens med Miljöpartiet överens om en ny migrationspolitik.

Sedan 2008 finns det även möjlighet att genom arbetskraftsinvandring få uppehållstillstånd i Sverige. En bra lösning då den vanligaste vägen till Sverige har varit genom asylinvandring. Alliansregeringen möjliggjorde för denna förändring, att Miljöpartiet är med på tåget är bra.

Kritik kan ges gällande fallet med familjen Danielian. Det är bara det faktum att för denna familjen fattades första utvisningsbeslutet redan 2006. I början av 2011 kom alliansregeringen och Miljöpartiet med sin ramöverenskommelse gällande migrationspolitiken. I den står det bl a  "Asylrätten ska värnas. Särskild 
hänsyn ska tas till barns bästa.". I sig blir det svårt att kommentera enskilda fall, men att den överenskommelse som säger att barns bästa ska värnas är något som nu måste upplevas.

Till de som upplever detta som inhumant, kan jag bara fråga, hur hade en överenskommelse från 2011 hjälpt en familj som fick avslag redan 2006? Sen 2008 har människor möjlighet att komma till Sverige inom ramen för arbetskraftsinvandring, en ändring som motarbetats av bl a socialdemokrater. Är ni på denna ändring eller inte? I allafall hade ni kunnat läsa er in lite grann på ärendet och noterat ett beslut från 2006, som togs redan med de gamla reglerna. Hur skulle en ändring som får sina stora genomverkan först 2012 kunna ändra på detta?

Media: Exp, Exp.

onsdag, december 14, 2011

De är nöjda trots allt?

Socialstyrelsen ifrågasätter den utvärdering som görs av svensk äldrevård. de 140 000 enkäter som skickas ut till äldre och anhöriga har ett visst bortfall, enligt Socialstyrelsen främst bland de med stora behov. Även signalen att enkäten är svårbegriplig är något som lyfts fram.

Vad är det då som gör äldrevården bra? Det är detta som är den springande punkten i det hela. Kommunerna som har det yttersta ansvaret för äldrevården är de som rimligtvis bör ha ett hum om hur den äldrevård som bedrivs i kommunen, har den kvalitet som förväntas. Är de gamla nöjda?

Det är i många fall som företrädare är ute i äldreverksamheterna och vardagen. Den bild som ge är trots allt att svensk äldrevård är av god kvalitet, de som jobbar med de äldre har en ambition att göra ett bra jobb och att det ska lösa sig. I sig är dessa möten och samtal viktigare än de 140 000 enkäter som skickas ut till äldre och anhöriga. Det finns inget mer tydliggörande än ett möte eller samtal ute i vardagen.

I Stockholms stad har äldrevården varit under lupp. I ett fall har en entreprenör hindrats från att ta över Katarinagården. Oron som finns är viktig att ta på allvar. Att de styrande lyssnar in signaler från de äldre är trots allt det viktigaste, därför ett bra beslut.

Stockholm har ägnat en stor del av sin tid att hantera effekterna av den senaste tidens skandaler inom äldrevården. Vad det handlar om är att man har använt sig av mediarådgivning för att bland annat hantera äldrevårdsskandalerna. Man kan fråga sig om det är värt dessa pengar, det är trots allt inte i syfte att köpa pr åt Carema, de får göra det själva. Det vore trots allt bra om vissa läste på lite bättre, eller varför inte fokusera på på en konstruktiv debatt om hur äldrevården kan bli bättre än att bygga konspirationsteorier om att Carema skulle ha köpt sig lagstiftning. Dummare än så går det inte att bli.

I sig blir debatten om de missförhållanden som har uppdagats en viktig signal om att äldrevården får ett tydligare fokus. Fler blir äldre och fler kommer ställa krav på att den vård som ges är av hög kvalitet. Det är trots en tydlig signal från de som jobbar inom vården, att de vill göra ett bra jobb samt att resurserna ska komma dem till del. För att alla ska vara nöjda.

måndag, december 12, 2011

Räknade Juholt med Sd i regeringsunderlaget?

Håkan Juholt hade egentligen inte för avsikt att kommentera SCB:s senaste mätning i onsdags. Det är upp till partisekreterare Carin Jämtin att kommentera, var förra veckans besked. Nu idag måndag är isgnalen en annan. Därför väljer Juholt att ge följande kommentar i anslutning med den senaste mätningen från YouGov.

" Hade SCB varit valresultat så hade jag blivit tillfrågad om jag ville bli statsminister, eftersom de rödgröna fick 44,6 procent av rösterna och den borgerliga alliansen fick bara 44,5 procent, säger Juholt."

Utgår man från SCB-mätningen, blir mandatfördelningen 164-164 mellan Allianspartierna och de tre rödgröna partierna (Kd under spärren). I det läget blir Sverigedemokraternas 21 mandat vågmästare. Frågan är dock till Juholt, räknade han med Sd i regeringsunderlaget. Han har själv varit ivrig med att påstå att Sd är en del i nuvarande regeringsunderlaget. Innebär detta att han kallt räknar med Jimme & Co:S stöd i en ännu fiktiv omröstning om vem som ska vara Sveriges statsminister?