onsdag, januari 11, 2012

En inrikespolitisk vitamininjektion

För närvarande tycks det som att svensk inrikespolitik sitter och väntar. Väntar på vad som ska komma härnäst. Mycket av höstens politiska trätomål har kommit att handla om personliga tillkortakommanden, in på det nya året har diskussionen om person snarare än politik. Ut med Lars Ohly in med Jonas Sjöstedt, och sen var det med Göran Hägglund och Håkan Juholt.

Den senare tycks gömma sig undan för att inte ytterligare försöka sätta spinn på den våg av missnöje som sköljer inom partiet och som media inte är sena med att snappa upp. Internt finns det ett arbete som fokuserar på att utveckla socialdemokraternas politik i grunden. Den nya programkommissionen i sig, det är först till kongressen 2013 då vi får ett kvitto på hur socialdemokratisk politik har ändrat sig, hur den bärs fram och hur Håkan Juholt lyckas bära fram den.

Göran Hägglund är en ifrågasatt ledare inom partiet, men i grunden borde deras politiska position var mer ifrågasatt. Insikten var tydlig från Annie Lööfs håll när hon valdes till Centerns nya ledare, allt för mycket handlade om att bära upp Alliansens politik snarare för att förmedla sitt politiska alternativ. Här behöver även Kristdemokraterna komma till insikt. Det har diskuterats om hur svensk borgerlighet ska utveckla sig framåt valet 2014. Hur svensk kristdemokrati ska utveckla sig och inse allvaret i den utveckling som just nu sker är bara en uppgift som de själva kan ta tag i.

Svensk politik förändras dock en del i denna tid. Svensk socialdemokrati befinner sig i en position olikt många tidigare tillfällen. Det är inte det dominerande partiet längre, deras förtroende i valvinnande frågor tryter alltmer, det är det traditionella frågorna som bär upp dem fortsatt. Men som den tidigare statssekreterare Stefan Stern konstaterar, vad händer om förtroendet i deras mest vitala fråga börjar tryta? Allt medan deras lojala trotjänare på Aftonbladets ledarplats gnäller om den utveckling som sker utan att diskutera vilka förändringar so är nödvändiga.

Insikten om välfärden är att det är en växande fråga. Ska svensk socialdemokrati fortsätta med sin pragmatiska hållning och inse vikten av att välfärdens område utvecklas, där privata aktörer tillåts agera, de som utför verkamheter tillåts göra vinst likt de som tillför välfärden produkter som behövs för att bedriva verksamheten? Eller fastnar de i den traditionella hållning som Vänsterpartiet har, med sitt genuina motstånd mot vinst, privata alternativ och viljan att sätta människors valfrihet i främsta rummet?

Bloggar: DennisTokmoderaten.
Media: AB, DNDN, DN, SvD.