lördag, februari 25, 2012

Ett stilla tecken på hybri(s)?

"Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ”lyssna” på människor." Ett framträdande säger sig räcka för att vissa ska kunna dra långtgående slutsatser om regeringschefens intresse för sitt uppdrag. Jag tror det är en del i den tid som råder, när en ny hungrig socialdemokratisk ledning ställer sig på banan, finns det läge att göra dessa jämförelser, allt för att framstå som mer drivna och förpassa sin motståndare som passiv och uttråkad.


För egen del lyssnade jag till till statsministern när han närvarade på måndagens personalmöte för att ge sin lägesbild. Insikten finns om att det råder en helt annan situation. Den upphämtning som sker är förklarlig, men att tro att det är en förklaring av att de politiska alternativen har tydliggjorts är lite väl drastiskt. Att Alliansen fortsatt leder i opinionen om man nu ska kommentera den, är att det är ganska uppseendeväckande med tanke på att Alliansen för fyra år sen hade ett tjugoprocentigt underläge.

Själv har jag inga problem med den hybris som tycks infinna sig. I och med att politik för mig är något som inte handlar om quick fix som ger en temporär popularitet utan ett långsiktigt förtroende. Att moderaterna startar en barnpolitisk grupp är förståeligt. En del av förnyelsen och utvecklingen av politiken handlar också om att ta tag i frågor där man inte tidigare har haft ett större förtroende.

På sin sida har socialdemokratin en del att övertyga om. Inga problem med att förhoppningar byggs upp, det är när förväntningarna inte besvaras som sveket blir uppenbart. Utifrån vad som har presterats finns det fortsatt mycket att bevisa. Som utspelet om äldrevården där Stefan Löfven inte ens behagade att närvara. De har inga problem med vare sig valfrihet eller med alternativa driftsformer, men de tycker ändå att kommunalpolitikerna ska ha sista ordet om vilka verksamheter som ska få etableras i respektive kommun.

Stefan Löfven själv har högtflygande planer för svenskt näringsliv och innovationskraft. Socialdemokraterna är välkomna om de klarar av att presentera ett alternativ till en innovationsstrategi. Men de bör inte låtsas om att det inget sker och att de slår in öppna dörrar, inte minst när arbetet med en nationell innovationsstrategi arbetas fram. I hösten presenteras även en ny forskningsproposition. Om nu Stefan Löfven vill bevisa något genom att presentera konkret politik, är det bara att möta upp det arbete som presenteras i höst.

När jag ändå fokuserar kring Stefan Löfven kan jag inte undvika att fokusera lite kring hans radarpartner Magdalena Andersson. En socialdemokratisk Anders Borg har uppenbarat sig, en person som arbetat inom politiken, lämnat den och nu kommer tillbaka. Att hon redan dag ett vågade gå emot två tydliga kongressbeslut om förmögenhets- och fastighetsskatten är intressant. Att hon inte säger sig se några kraftiga ökningar av inkomstskatten är just det som kan riskera bygga upp ett luftslott av förväntningar, förväntningar som senare inte kan finansieras.

Faktum är att politiken kan bli ointressant när motståndet känns ovisst, att man som sittande regering känner sig tillfreds och självgod med situationen. Det är dock intressant att läget i politiken håller på att stabilisera sig, på håll väcks en del hybris kring den gemytliga situation som nu råder igen i socialdemokratin, att intaget opinionsmässigt sett är ett tecken på höga förväntningar. Det är dock höga förväntningar som kan falla lika snabbt igen, om nu luftslottet inte byggs med innehåll. Då hjälper inte den hybris som tycks infinna sig för tillfället.

Bloggar: KentMP.
Media: DN, SvD.