söndag, februari 05, 2012

Klasshat Malmö och ett beskt piller

"När jag höll på med Facebook var det populärt bland mina rättänkande polare att ha ett märke på sin profilbild där det stod: ”Vi gillar olika.”
Verkligen?"
På det sättet avslutar Bengt Ohlsson sitt inlägg gentemot den kulturvänster han red ut emot för en dryg månad sen. På ett sätt fick vi ett kvitto på den gemenskap som han var en del av där det inombords fanns en intolerans mot de som tyckte annorlunda än det som var en norm. På samma sätt kan jag känna, en vecka efter en busstur till Solsidan som speglade i sig samma mönster. Ambitionen var inte en diskussion om hur samhällsproblem skulle bemötas. Allt var ett sätt att vissa på ett kollektivt hat från en grupp och det hat som de upplever från den grupp de lär deltagarna att hata. Och minst sagt lycklades det.

På samma sätt som diskussionen har förts i många fall där jag har deltagit, är cynismen är ett inneboende element i svensk vänsters politiska agenda. Klyftor är ett illavarslande element som ska bekämpas, men det är också ett sätt att synliggöra en politisk agenda. Rent cyniskt kan man säga att svensk socialdemokrati tjänar på att klyftorna finns för att deras politiska agenda ska få någon relevans, rent cyniskt kan man säga att den vänster bortom socialdemokratin tjänar på ökande klyftor, på det sättet lär de sig odla det klasshat de gillar att ha.

Ser jag på hela situationen kan jag bara känna bekymmer kring den polarisering som man eftersträvar och uppnår igen. Det sättet som jag pekade på förra helgen och som Wolodarski pekar på i sin krönika, för vänstern är inte överklasen några man ska prata med, utan se genom ett bussfönster och med kameror i hösta hugg. Safarin har flyttat från Afrikas savanner och överklassen är hyenorna i vänsterns ögon.

Från en sida där solen trots allt verkar lysa till en sida där de grå molnen tycks hopa sig än mer. I Malmö har man upplevt en vecka där som i sig inte är olik, men där uppgivenheten speglas från många håll. från flera håll försöker man peka på vad som är problemen, skolan, trångboddheten, mängden vapen och andra sociala problem. Men något som tas i beaktande är ju det faktum att Malmö inte är den enda stan i Sverige med sociala problem.

Parallellerna med New York dras fram, en stad med i sig stora sociala problem, men där de brottsliga elementen har minskat kraftigt. I New York anammades ett sätt att bekämpa brottsligheten, inte på ett sätt att öka antalet poliser eller resurser, utan genom ett synsätt där minsta lilla missgrepp beivras. Att tillämpa nolltolerans, att följa upp vilka brott som begås i vilka områden och ständigt följa upp dem har lett till att brotten har minskat med drygt 80 procent. New York är nu inte bara en av de största städerna, men också en av de säkraste. Både Malmö stad och polisen i Malmö kanske skulle lära något om de tog till sig av de erfarenheter som man har på andra sidan Atlanten.

Det beska pillret som blir en sinnebild av Astra Zenecas neddragning i Södertälje speglar också veckan. Just att man väljer att dra ner i Sverige och Södertälje är värt att analysera. Att Stefan Löfven som kommer direkt från fackföreningsvärlden där dialog med näringslivet för hon var vardag, till partiledarskapet gör att hans ambitioner att ta tag i näringslivsfrågorna relevant. Att näringslivet förändras, att Sverige är en del i en global konkurrensutsatt marknad gör att diskussionen om hur förutsättningarna för svenskt näringsliv ska gynnas på bästa sätt än mer relevant än att en nyvald partiledare vill lägga fokus på den frågan.

På ett sätt vet vi dock inte vad som ska komma i konkreta lösningar från Löfvens och socialdmokratins håll. Dock kan hans ambitioner att ta frågan på allvar göra att frågan får ännu mer fokus i den inrikespolitiska debatten. Det om något är positivt.

Bloggar: Peter.
Media: DN, SvD, SvD, SvD, SvD.