lördag, mars 03, 2012

Vem bryr sig egentligen om arbetarrörelsen?

Det tycks vara fel när ens medlemmar får se sina disponibla inkomster öka genom att de får behålla mer av sin egen inkomst. Att jobbskatteavdraget har betytt mer för fackanslutna än enskilda löneavtal är något som ses som fel. Mer kvar av den befintliga lönen bidrar till att den ohållbara lönespiralen som rådde under många år kan undvikas. Det är dock en splittrad arbetarrörelse som inte ser något hinder med att tillfoga sina medlemmar risken för betydande kreditskulder, nu när man i samarbete med Entercard vill ge medlemmarna tillgång till ett avgiftsfritt kreditkort med låga amorteringskrav.


Under 2011 märktes en positiv utveckling på arbetsmarknaden. 38 000 färre blev arbetslösa, antalet sysselsatta ökade med 98 000 personer och antalet arbetade timmar ökade med 2,1 procent. Att Sverige var på rätt håll under 2011 märktes tydligt, dock finns orosmoln som ständigt hopar sig. Hoten som består i en europeisk ekonomi som mer fokuserar på att rädda stater som inte kan ta ansvar för sin ekonomi.

En utveckling som Sverige undvek, att stater blev garanten för ett oansvarigt risktagande, där skuldsättningen garanterades av att stater höll banker under armarna. I sig ganska talande att Vänsterpartiet var ett parti som tydligt deklarerade att denna situation var ohållbar, när marknaden tog vinsterna men inte hanterade riskerna och politikerna trodde att de kunde rädda bankerna. Men vem räddar egentligen staten och politikerna?

Nu vill alltså flera LO-anslutna fackföreningar ge sina medlemmar möjligheten att dra på sig betydande kreditskulder. Det kan tyckas konstigt att de tycker att mer kvar av sin egen lön efter skatten är sämre än ett kreditkort. Men cynismen finns här, när LO tjänar på denna modell lyser de egentliga ambitionerna igenom. Allt på medlemmarnas bekostnad, en risk som kan ödelägga många hushålls privatekonomier.

Tack och lov har läget förändrats i fackens syn på medlemmarnas löner. En avtalsrörelse har alltid två parter, arbetsgivare och arbetstagare. Både måste tjäna att avtalen är gynnsamma för dem. Att se enbart till sina egna intressen passar sig inte. Det vet inte minst Stefan Löfven om. Partiledaren som i sin fackliga roll förhandlade fram både ett krisavtal för sina medlemmar och banade iväg för lärlingsanställningar i sitt eget förbund vet vikten av att båda parter känner nöjdhet över slutna avtal.

Numer befinner sig Löfven ute på resor för att bygga upp en bild av partiledaren med den som har det bästa ögat för hur Sverige ska utvecklas som företagar- och innovationssamhälle. Hur den nya politiken ska vinna människors förtroende är en bra fråga. I nuläget handlar det allt som oftast om öppna dörrar som slås in. Magdalena Andersson i sin roll som ekonomiskpolitisk talesperson, föreslår ett jobbskatteavdrag för bidragstagare, trots att regeringen i sin senaste budget föreslår en förvärvsstimulans för socialbidragstagare, i syfte att kunna arbeta utan att riskera sin försörjning. I sig bra att man fokuserar på skyddsnät som fungerar snarare som spindelnät än som en studsmatta.

Stefan Löfven å sin sida har ett öga för industrin, dess potential och vikten av att hålla god fot med dessa. Men det ska inte låtsas om att arbetet med forskning, innovation osv. är något som växer fram genom hans  försorg. Till hösten presenteras en ny forskningsproposition som bör ge många svar, inte minst i kölvattnet av Astra Zenecas neddragningar. Ett innovationsarbete som sedan länge pågår, ett arbete som Stefan löfven bör vara medveten om.

Det är i denna tid som kampen om synen på arbete tar en ny skepnad. En part som sedan 2006 har viljat förvalta sina roll, dels som det nya och nu det enda arbetarpartiet, mot det gamla arbetarpartiet som med nytt ledarskap vill ta tillbaka sin roll. Det finns i sig en intressant utmanare. det är frågan om innehållet ter sig annorlunda än vad som har varit de senaste åren.

Bloggar: GöranKent, Maria, Mikael.
Media: DN, DN, DN, SvD, SvD,