fredag, april 06, 2012

Den påhittade Allianskrisen

Ett julafton för Maranatasossarna är något som jag har noterat på vissa håll. Inspirerat från en av mina socialdemokratiska bloggkollegor, som till synes stör sig på kraftigt stigande förtroendesiffror är det rätt intressant att beskåda reaktioner från ett nära avstånd. Samtidigt som det råder medvind inom Socialdemokratin igen blåser mediadramaturgin upp igen kring en alliansregering i kris. Men är det kris bara för att partier uttrycker sig olika?

Den senaste tiden har inneburit en rad utspel där allianspartierna ställningstagande skiljer sig i en rad frågor. det har i detta avseende målats upp som en kris, då Alliansen inte tycks kunna hålla ihop. Det är ganska intressant att detta målas upp som en kris inom Alliansen, att ett samarbete som funnits sedan 2004, plötsligt skulle krevera bara för att enskilda partier vill synas.

Samtidigt upplevs någon form av ordnat kaos. Tre allianspartier får leka runt fritt och får tillfälle att fokusera på sig själva för en stund. Det är visserligen bra för ett samarbete att enskilda partier får uttrycka sig fritt och spåna på egna idéer, egna frågor som de vill driva inom ramen för allianssamarbetet. Det är just detta ordnade kaos som upplevs som en kris och som får de tungotalande sossarna som upplever berusningen av de stigande förtroendesiffrorna nu njuter utav.

Nu råder också en tid då socialdemokratiskt kaos har förbytts till gemyt. Socialdemokratin har hittat det vinnande greppet med att inte poppa förslag i tid och minut, utan sitta stilla och lugnt och inte synas allt för mycket. Stefan Löfven kvalar i det avseendet in i den liga som kan det där med haussa sina siffror genom att bara hålla sig undan och inte säga alldeles för mycket.

Det är just detta som är grundrecepten i en medial dramaturgi. Socialdemokratin stiger, Alliansen faller tillbaka och partierna uttrycker olika ståndpunkter i enskilda frågor. Frågan är vad som upplevs som en kris. Fortfarande finns frågor som ska besvaras, förslag som ska finansieras och regeringsalternativ som ska formas. Stefan Löfven och resten av socialdemokratin lever i tron att ett 30-procentsparti kan agera som ett 50-procentsparti och bära regeringsmakten på egen hand. Allt är egentligen som det tidigare var.

Det är då när väljarna återigen går till val som saker och ting avgörs. Alliansen vet att de inte överlever utan varandra. Gemensamma besked ska formas, oppositionen ska ställas till svars och de enskilda partierna i Alliansen har fått tid att uttrycka sina viljeinriktningar. För mig som arbetar inom politiken dagligen upplever den påstådda krisen som något överdrivet och absurt. Är det kris för att partier har olika åsikter?

Bloggar: GöranHögberg, Kent, Tokmoderaten.