söndag, juni 24, 2012

Merkels problem är att hon får betala

Angela Merkels problem är inte att hon är tysk, problemet är inte heller att hon är högerpolitiker. Problemet är att hon får betala för andra länders oförmåga att komma ur den nedåtgående spiral, med ökade utgifter, nödlån och avsaknad av tillväxtreformer. För Europa är inte politiker som Hollande hela lösningen. Lösningen är att börja fokusera på att vägen till tillväxt är genom sunda finanser, med handel som instrument och förmågan att lägga undan det statliga kreditkortet.

I Sverige räddade man bankerna samtidigt som mansåg till att även bankerna fick betala för detta. För statens del blev det en vinst på runt 5,3 miljarder kronor. De svenska skattebetalarna tjänade på de statliga bankgarantierna, samtidigt som bankerna räddades. I det avseendet delar jag den inställning som Katrine Kielos visar, det finns en relevans i att kritisera det faktum att skattebetalare får betala för att rädda banker och företag, men sedan får betala ytterligare i höjda skatter och nedskärningar i välfärdssystemen.

Det är då lite tvetydigt att Kielos ber oss att lyssna mer till Francois Hollande, Frankrikes ny president. Det är sant att åtstramningspolitiken inte är hela medicinen, men inte något som går att bortse ifrån. För ett land som Spanien som fördubblat sina offentliga utgifter sedan 2000, ett Grekland som betalar 14 månadslöner per år till offentliganställda, finns det också en relevans i att åtstramningar i utgifterna måste göras, inte minst när skulderna är i nivå med de samlade tillgångarna.

Francoise Hollande väcker något illavarslande till liv. Det är inget fel med att fokusera mer på tillväxtreformer, det är en del av lösningen. Men den vägen bör gå via att fokusera på ökad frihandel, ökad handel med tjänster och ökad rörlighet inom den europeiska ekonomin, inte att boosta ekonomin med den inställning som lett till vad vi kallar en "double dip recession". När banker och företag går omkull räddar staten dem, men vem räddar staten? Där finns också en relevans i Josef Josse, Die Zeits chefredaktör säger att när krisande länder räknar med Tysklands hjälp, är ingen lösning i längden. Tyskarna får betala ett högt pris, tålamodet hos förbundskansler Merkel sätts på prov.

Hollande vill dra euroobligationerna upp på förhandlingsbordet. Starka länder ska betala högre räntor för att ekonomiskt svaga länder ska kunna låna till lägre räntor. I det avseendet skapas ett förhållande, i samma anda som skapade den ursprungliga krisen. Man räknar med att alla kan betala, därför tror man att risken är densamma och kreditvärdigheten densamma. Men i faller Lehman Brothers, var det en väcklarklocka för det faktum att när vissa inte kan betala spricker bubblan. Att denna diskussion kommer upp igen är illavarslande, därför ska Hollandes inställning inte lovordas till 100 procent, men bejakas att politiker måste bejaka fler vägar ur krisen, utan att kreditkortet maxas ytterligare.

I det avseendet är inte felet att Angela Merkel är högerpolitiker. Problemet är att Katrine Kielos är för naiv inför vad Francois Hollande verkligen förespråkar. Plus det faktum att Merkel är den som får betala för kalaset, både med tyska skattebetalares pengar och med sitt förtroende. De som ifrågasätter åtstramningarna i de offentliga finanserna, trampar snett när de återigen förespråkar kreditkortet framför att kombinera ökad fokus på handel i kombination med respekt för stabila offentliga finanser. Det enda som räddar marknaden är om staten tar ansvar för sina finanser, för att vanliga skattebetalare inte ska få ta notan. Det är då kreditkortet läggs undan, det är vad även en del i vänstern måste inse.

Bloggar: DHERoger.
Media: DN.