måndag, juli 30, 2012

Pride - In the name of love?

Krönikor är egentligen något man skriver i slutet, för att sammanfatta något. Trots det känns upprinnelsen till årets Stockholm Pride så intressant att det känns bra att kunna sammanfatta här och nu de diskussioner som har förekommit. Vilka får egentligen delta? Vilka åsikter är ok? Det finns en önskan från vissa att vissa stängs ute. Frågan är om då Pride är en festival för andra.

Det ena är upprinnelsen till den israeliska filmen "Mom and dad, I have something to tell you" av Assi Azar, hur en känd israelisk tv-personlighet kommer ut med sin läggning. Det var efter uppgifter om att filmen hade tagits ur det officiella programmet som diskussionerna började flöda. Just den anledningen att filmen är israelisk fanns det farhågor om att extremister skulle använda evenemanget för sina aktioner mot Israel än att framhålla filmens budskap. I sig är situationen i Mellanöstern prekär, men samtidigt är ändå Israel det enda landet i regionen där homosexuella accepteras för sin läggning. Pridefestivalen är ju ändå till för att manifestera allas rätt att älska den man vill.

Den andra aspekten är kring om myndigheter som Polisen och Försvarsmakten ska få delta i arrangemanget. Mycket ligger till grund av hur de arbetar mot hbtq-personer, eller rättare sagt vad vissa enstaka uppfattar vad de gör. Den mest osakliga inlägget i den debatten kommer från Ofog, en organisation som skyr all form av militär, med påståenden om att det ingår i Försvarsmaktens uppgift att kränka mänskliga rättigheter. Personer i liknande kretsar som Ofog har hindrat Polisen från att föra ut sin agenda, som i Göteborg där ett seminarium om polisens arbete mot hatbrott togs över av en samling människor som inte ville se polisens deltagande i festivalen. Anställda i Försvarsmakten och Polisen har trakasserats under sina närvaro på såväl festival som parader.

Relevansen i den kritik som kommer mot exempelvis Försvarsmakten och Polisens deltagande i Pride är i sig rätt obefintlig. I början av 2000-talet inledde Försvarsmakten ett större mångfaldsarbete med Polisen och kyrkan. Syftet var bland annat att synliggöra frågor som tro och sexuell läggning i myndigheter som Försvarsmakten. I det arbetet är det viktigt att även Försvarsmakten deltar och kan utbyta tankar och idéer om hur arbetet för öppenhet och tolerans kan stärkas hos deras personal, på såväl förband som i internationella insatser, samt hur Försvarsmaktens arbete med mångfaldsfrågor i internationella insatser kan stärkas.

Självklart är Pride politiskt. Hbtq-frågor är viktiga för att de handlar om människors demokratiska fri- och rättigheter, att utöver friheten att få uttrycka sig i tal och skrift även få ha friheten att älska den man vill. Men det blir problem om arrangemang som Pride blir kidnappade av enskilda aktörer, med en ideologisk agenda och som inte accepterar allas närvaro och rätt att yttra sig. Då ifrågasätts de grundvalar som Pride bör bygga på, att öppenhet och tolerans gäller alla. De som inte accepterar dessa grundvalar är rimligtvis dessa som bör hållas utanför.

Därför har upprinnelsen till årets Pridefestival varit intressant i det avseendet, då diskussionen kring huruvida vilka organisationer som ska få delta har varit laddad. Därför vilar i år ett tungt ansvar, inte minst på de som arrangerar Pride, att verkligen stå upp för allas rätt att delta och yttra sig. Pridefestivalen är självklart politisk, men den är i mitt tycke främst till för att manifestera kärlek, alla har rätten att få vara med och visa sin kärlek.