söndag, november 04, 2012

Schlingmannfiering och jobbpolitiken i allhelgonatider

Det är förstås svårt att tycka om Per Schlingmann om man inte har honom i samma lag. Att Schlingmann kan PR och förmågan att kommunicera politik går inte att ta miste på. Det är också det som innerst inne tycks störa.

Handlar detta om någon som Schlingmann skulle vara stressad? Inte alls, snarare handlar det nog om att vissa är lite avis på att Moderaterna har honom. Den som känner Per, vet att hans förmåga att paketera politiska lösningar, vidare överstiger många andras. Pers jobb är som sagt att egentligen bara verka utan att synas. Det är också klart att detta gör S-anhängare lite obekväma i att någon berättar om hur det ser ut, vilket gör att de hellre slår ifrån sig istället för att gå in på sakfrågan.

Det som dock är annorlunda är att Stefan Löfven talar klarspråk kring en fråga som traditionellt vilar på bred politisk grund. Utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken har allt som oftast vilat på breda politiska lösningar. Att partierna har lyckats återgå till den ordningen är positivt, också positivt att Löfven inser vikten att inte fastna i de antiamerikanska tongångarna som överenskommelsen med V-Mp 2010 signalerade. Det är bara det att i de verkliga avgörande frågorna undviker Löfven att svara. Visserligen försökte man få Lena Hallengren att debattera välfärd med Göran Hägglund (Kd), men när Löfven inte ens behagar närvara i SR Studio P1 för att förklara partiledningens ståndpunkt börjar man undra.

Den andra aspekten där man försöker slå från sig är jobbpolitiken. Det som också förbryllar är att man heller inte vill erkänna de reella problemen på arbetsmarknaden. Varför pratar inte Moderaterna om massarbetslöshet? Därför att arbetslösheten har utvecklat sig mer till att vara strukturell. I vissa grupper har arbetslösheten minskat, i andra inte.

Att då bara påstå att det råder massarbetslöshet är att göra det för enkelt för sig. Det går liksom inte att se arbetskraften som en homogen massa och tro att problemen eller behoven ser likadan ut för alla. Den övre bilden visar på den utvecklingen.

Hur ska man då förklara utvecklingen enligt bild två? Det hjälper förstås inte att prata om jobbpolitiken som ett misslyckade om man tar hänsyn till vad som har skett under de senaste åren. Sett till sysselsättningsgraden är det i sig iögonfallande att förändringen är marginellt mindre, då den ena siffran vittnar om Sverige i högkonjunktur, den andra ett Sverige påverkat av effekterna från både en finansiell kris och eurokris. Människor göms ej heller idag undan från arbetslöshetsstatistiken på det sättet som de gjordes förut.

Det är i kölvattnet av detta som de politiska alternativen ska synas. Det är också som granskningen av den politik som Löfven och Co inte tycks vilja prata om sker, den politik som gömmer sig bakom den kommunikativa ytan som Schlingmann beskriver det. Det är därför som fokus ligger på att långsiktigt stärka svensk konkurrenskraft, genom skattesänkningar för företagande, investeringsavdrag, forskning och innovation samt infrastruktursatsningar.

Därutöver handlar utmaningarna också om att överbygga de trösklar som fortfarande existerar. Stärkandet av sambandet mellan utbildning och arbetslivet, satsningarna på skolan och minska marginaleffekterna i försörjningsstöd för att nämna något. Utmaningarna handlar förstås om att låta de förändringar som sker att få tid på sig att få verkan. Det är då man också genomför förändringar på riktigt. Samtidigt som granskningen av de alternativ som står emot regeringen, inser jag att det är obekvämt att bli påmind om sin politik om man inte vill tala om den. Det är dock bara att vänja sig, för en dag kommer den att bli granskad.