lördag, mars 31, 2012

Ny regering men samma politik? Varför byta?

Håkan Juholt och Stefan Löfven är varandras raka motsatser, både i sättet att uttrycka åsikter och i hur de står i olika frågor. Juholt gjorde det till en gren att gå till storms mot liberaliserade marknader som bara de visade sig ha en minsta lilla avart, så skulle man reglera den, inte lösa själva problemet. 

Sverige är ett av de mest liberaliserade länderna sedan 80-talet. Att till och med lönebildningen är sedan långt tidigare frigjord från politiskt inflytande är också ett gott tecken på där politikens roll i vardagen och dess inflytande minskar. Mycket har gjorts bra, mycket kan göras bättre. Än så länge finns det saker att göra.

Liberalisering är ett dåligt VM att vinnna, sen skriver Virtanen i sin text att all liberalisering är inte dålig. Vad vill han egentligen? Liberalisering har inte handlat om att gynna enskilda grupper, utan om att sudda bort politikens inverkan på marknader. Friare marknader, nya aktörer, en tydligare lönebildning där industriavtalet ledde till betydande reallöneökningar, något som gick om intet under 80-talets lönespiraler.

Förvisso finns det saker att förbättra, äldrevården kan göras ännu bättre. Fler kommuner skulle kunna sluta med att upphandla äldrevård då den fokuserar mer på pris än på kvalitet. Fler kommuner borde ge möjlighet till Lagen Om Valfrihet, där en enskildes val styr, inte vilken aktör som kan ge det mest förmånliga avtalet i en upphandling.

Det är här som Stefan Löfven i sin inställning gör tvärtemot vad Håkan Juholt ville. Inga återregleringar av marknader som regeringen har avreglerat. Elmarknaden i sig måste utvecklas för att bryta den oligopolställning som nu råder. Men inte på något sätt ska något i sig regleras. Lars Ohly uttrycker sin ilska på Twitter att "S vill ha ny regering, men inte ny politik". Då kan man fundera på varför vi egentligen ska byta, regering alltså.

Bloggar: HögbergKent.
Media: ABDN, DN, DN, SvD, SvD.

torsdag, mars 29, 2012

Viktigare med långsiktighet än kortsiktig alarmism

Scenarion som tidigare visat sig och upprepar sig nu igen. Effekterna av en ekonomisk nedgång sägs ha haft samma effekt på sjuktalen, såväl under 90-talet som idag. Människor som inte återvänder i jobb kommer tillbaka i sjukförsäkring. Det är på det viset det ska fungera, människor som inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande ska ha denna rätt att återvända.


Dock vill jag känna att den här alarmismen som infinner sig i den rapportering kring de tillfälligt ökade sjuktalen är något som ska beaktas, men ändå behövs lite mer långsiktighet för att komma åt problemen med de höga ohälsotalen. 150 000 människor har lämnat sjukförsäkringen sedan de nya reglerna trädde i kraft. Det råder diskussion var dessa människor tar vägen. Nu i kölvattet av den största ekonomiska nedgången sen 1930-talet vänder sjuktalen uppåt igen, dock enligt den trend som beskådades under början av 90-talet.

"Den bästa sammanfattningen av vem som har rätt till sjukpenning i Sverige är att det har den som vill" sade den förra socialdemokratiska ministern Anna Hedborg, vars utredning låg till grund för alliansregeringens sjukförsäkringsreform. Det var ett problem som ingen riktigt tog tag i. Nu finns det avstämningspunkter, insatser på arbetslivsinriktad rehabilitering och satsningar på att underlätta vägen tillbaka till arbete och egen försörjning.


"Det har bara varit positivt för mig och jag har inte förlorat några pengar" (SvD)
"Jag tycker det är jättekul. Livet är härligt igen. Det här har gett mig en ny chans i livet” (SvT Rapport)
"I och med att jag inte är sjukskriven längre känns det som en del lagar släpper som gör det möjligt för mig att pröva på, sedan får vi se hur det går" (SR P4 Väst).
Några av de vittnesmål som kommer från personer som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering. Sen förändringarna har nästintill antalet sjukskrivna halverats. Dock inget läge att vara nöjd än. Mer måste göras för att komma åt de höga sjuktalen.


Det är därför som dessa förändringar som nu sker i fel riktning är värt att notera, men bättre att långsiktigt fokusera på att utveckla sjukförsäkringsreformen. Det är dock rimligt att människor som kan stå till arbetsmarknadens förfogande, också gör det. Att människor återvänder i sjukfrånvaro är en utmaning att komma åt, med riktade insatser och tydliga avstämningspunkter. Vissa återvänder dock i sjukfrånvaro, men det är på det viset som sjukförsäkringen ska fungera. När sjukförsäkringen är till för de som behöver den, blir systemet mer hållbart och pålitligt.


Bloggar: Peter.
Media: DN, DN, SvD, SvD.

onsdag, mars 28, 2012

Drivkrafternas förmåga att stärka människors chans till jobb

Anders Borgs utspel är i sig inte kontroversiellt, men rätt och relevant och något som bör beaktas. Sinnebilden har varit trygghetssystemen som den yttersta garanten i den svenska modellen och välfärdssystemet. Att drivkrafterna för jobb och egen försörjning försvinner när människor går från bidrag till eget arbete, är ett stort problem. Jag förstår egentligen inte motståndet från S-håll mot utspelet, det är något som de själva är för.


Just problemen med marginaleffekterna i socialbidraget är något som är relevant och viktigt att åtgärda. Akilleshälar i bidragssystemen som Borg pekar på är i sig allvarliga. Det finns ju ingen mening att de yttersta försörjningssystemen som samhället har till förfogande, riskerar att låsa in människor. OECD konstaterar att marginaleffekterna för en tvåbarnsfamilj med försörjningsstöd är upp till 105 %. Med andra ord får de betala för att ta ett jobb med egen försörjning.

Samtidigt finns det hinder och barriärer barriärer som hindrar många arbeten att komma till och som gör att många inte får en fot in på arbetsmarknaden. Tidigare påpekat är det faktum att broarna mellan utbildning och arbetsliv måste stärkas. Som Alam/Holtorf skriver i UNT, är det rimligt med unga som arbetar med något studierelevant vid sidan av studierna, på gymnasie och inte minst på akademisk nivå.

Samtidigt finns det en rad andra premisser som handlar mer om arbetsgivarnas vilja och förmåga att anställa. Sänkta arbetsgivaravgifter är en aspekt, sänkt bolagsskatt ett exempel som Storbritannien nu satsar på och där Sverige inte får hamna på efterkälken med sina högre nivåer gällande bolagsskatten. Arbetsgivarnas sjuklöneansvar är något att som är relevant. Med samhällets trygghetsfunktioner tåls det att fundera kring arbetsgivarnas ansvar vid sjukdom.

Det här är några utmaningar och problem som det påpekas om från båda politiska lägrena. Alliansen satsade i senaste budgeten på att minska marginaleffekterna i försörjningsstödet, även Socialdemokraterna anser att dessa effekter måste ses över. Det är då konstigt att tonläget höjs mot Borgs utspel då en rätt bred enighet kring problemet med försörjningsstödets marginaleffekter finns.

Och till sist, om någon kunder förklara hur detta utspel som Anders Borg gör, kan få en att anse att Moderaterna vill sänka löner?

Media: AB, DNDNDN, SvD, SvD.

Den magra tolkningen om arbetsgivaravgifterna

Låt mig säga på det viset. Flera orsaker spelar roll för att ungdomsarbetslösheten är hög. I sig får runt nio av de tio unga jobbsökande ett arbete. I flera fall dock kort jobb, men ändå. Problemet till att ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög är ungas svaga fotfäste på arbetsmarknaden. Misslyckandet stavas till stor del skolan.

Trots allt motsvarar reformen för halverade ungdomsarbetsgivaravgifter runt 50 miljarder kronor. Eftersom få antal unga har fått ett arbete, görs den enkla tolkningen att den halverade ungdomsarbetsgivaravgifterna är ett misslyckande. Jag hade hoppats att vissa hade varit lite mer djupgående och inte så pass närsynta i sina analyser. Uppenbarligen är förmågan till en mer grundlig analys, om ett långtgående problem med allt för många unga utanför arbetsmarknaden liten.

Hur tänker de förklara för kommuner och landsting när de ökar kostnaderna med runt 3 mdr kronor? (Källa: RUT)

Vad ska de säga till var femte soldat i det nya försvaret, vars jobb hotas av en fördyring på runt 300 miljoner kronor, vilka jobb ska bort och vilka förband ska drabbas? (Källa: Regeringskansliet)

Men framförallt, hur skulle en generell fördyring göra det enklare att anställa unga människor?

Den främsta åtgärden ligger förstås i att stärka kopplingen mellan utbildning och arbetsliv. Lärlingsutbildningar, extraarbete parallellt med studier skapar starkare broar till arbetsmarknaden. Dessa åtgärder behövs på både gymnasium och högskolor/universitet. Det enkla orsakssambandet som dras denna gången, att bara för att få unga har fått jobb är ett misslyckande för en enskild reform ger bilden av en ganska banal inställning till problemet med unga utanför arbetsmarknanden. För när har de kritiker som går emot de halverade ungdomsarbetsgivaravgifterna träffat en ungdom och på frågan "varför får du inget jobb?", fått svaret "Ja det är på grund av de låga arbetsgivaravgifterna?"I

Bloggar: AF, Martin, Ola, Peter, Peter.
Media: DN, DN, DN.

tisdag, mars 27, 2012

I nuläget bara ett politiskt alternativ

Till slut råder det en mer livfull debatt om de kommande utmaningarna som partierna ställs inför. Ett år som innebar mer fokus åt turbulens än åt konkret politisk agenda förlamade det politiska samtalet en del. Numer är det mer och mer fokus på det politiska innehållet och vilka svar som de olika partierna har att ge. Ett av de är vilka alternativ som ska möta. Där är det fortsatt ett alternativ alltjämt.


Förnyelsen fortsätter alltjämt. Att Moderaterna nu har nio olika arbetsgrupper  är en sak (Framtidskommissionen är ingen moderat arbetsgrupp, det trodde jag Björn Fridén visste, men han kanske ville få sina läsare att missförstå(?)), nu krävs det också prestation att dessa arbetsgrupper resulterar i ett bra innehåll och tydlig konkret politik. Det är förstås det intressanta att detta arbete möts av hånfulla kommentarer från flera håll, inte bara Alliansfritt och deras lojala hejarklack på Aftonbladets ledarsida.


Diskussionen om huruvida partierna ska möta väljarna valet 2014 går också vidare. Det är där som det anförs en vilja att bryta upp den blockpolitik som nu råder. Nåväl, det råder alltjämt bara ett politiskt block för tillfället. Alliansens styrka är i sig deras svaghet, de vet att de är beroende av varandra för att kunna bära upp ett regeringsförtroende. Socialdemokraterna ska parallellt med formandet av sin politiska agenda svara på frågan om vem de avser att regera med. Alla vet att det inte kommer gå att infria hela sin politik med ett 30-procentigt väljarunderlag. Då krävs det samarbetspartners, då krävs det kompromisser. Än så länge är inställningen inte ansvarsfull.


Det är där den inbillade insikten finns, en insikt som allt annat är trovärdig:
".....men i allt väsentligt gå till val på att söka ett eget, och enskilt, mandat från väljarkåren. Att vi resonerar så är ett tecken på krisinsikt och mognad, att Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet inte väljer den vägen är ett tecken på avsaknad av krisinsikt och omognad"


"Moderaterna är inte där ännu, de har inte ens bejakat att de är i en kris och oddsen för att Fredrik Reinfeldt skall åka ut på en ”förlåt-mig” turné måste sannolikt betecknas som minimala" Vilken kris, vilken insikt och således vilken "förlåt mig"-turné?


Låt mig säga på detta viset. Socialdemokraterna insåg inte konsekvenserna av förlusten 2006, tog för givet att de skulle återfå regeringsmakten, och i brist på förnyelse försökte alliera sig med två rödgröna kamrater för att försöka framställa sig som regeringsdugliga, samarbetspartners som de inte ens klarade av att samarbeta med. Jag förmodar att man tillslut har insett konsekvenserna av att ha tagit ett regeringsinnehav för givet. Därför formas de konkreta politiska förslagen, om man får tro så.


Att Moderaterna s.k. "nya tag" är i sig en ambition att förnya och konkretisera sin politik än mer, men också bredda den och nå nya väljargrupper. Det är förståeligt att vissa stör sig på att Moderaterna nu gör allvar av sina välfärdsambitioner, att bredda sjukvårds- barn och äldrepolitiken för att nämna något.


Dock är det läge att fråga dessa socialdemokrater som anser sig kunna gå till val på egen hand i tron att den politik de ska presentera är genomförbar. Vad får dem att anse att ett 30-procentigt väljarunderlag skulle framstå som regeringsdugligt och räcka för att driva igenom sin politik? Varför är det viktigare att leka "Grisen i säcken" med väljarna och inte visa på ett alternativ, ett alternativ som de kommer tvingas att genomgå kompromisser med? 


Alliansen är trots allt fyra olika partier med fyra olika agendor. Men alltjämt finns en gemensam ambition att regera tillsammans och presentera en gemensam plattform, öppet och tydligt för väljarna i god tid inför valet. Därför det finns några som respekterar att väljarna får tydliga alternativ att kunna ta ställning till. Idag finns det således bara ett alternativ, än så länge.


Uppdaterat 27/3: Idag beskådas Anders Lindbergs pajkastning på ledarplats. Som om krisens effekter på arbetsmarknaden inte har existerat och det faktum att många av de skolreformer som beslutas nu sjösätts och vars effekter vi kommer att se först om några år. Reinfeldt blir inte roligare än så här skrivs det, barnsligare än så här blir det inte för Lindbergs del.


SvD passar på en med att peka ut de ministrar som inte producerar särskilt många förslag till riksdagen. Det kan vara på det viset, men värt att påminna att antalet propositioner 2011/12 är 226, jämfört med 2007/08 då antalet propositioner var 230. Till följd av TV4:s rapportering om passivitet visar jämförelsen med en av de mest reformrika perioderna under alliansregeringen på en helt annan bild.


Bloggar: Kent, Peter, Roger
Media: AB, DNDN, SvD, SvT.

söndag, mars 25, 2012

Facket har problem med alla icke vänsteråsikter

Ett sextiotal medlemmar har blivit uteslutna ur fackförbundet Transport. Anledningen är deras engagemang i Sverigedemokraterna. Jag tänker inte försvara några sverigedemokrater eller deras åsikter, men jag tycker det är illavarslande att människor, på grund av sina åsikter inte får vara med och ta del av de tryggheter som ett fackmedlemskap säger sig innebära. Sanningen är snarare mer vidsträckt än just att Sverigedemokrater utesluts. Facket har i min mening svårt med andra icke vänsteråsikter sedan länge.

På första maj för tre år sen stod Jens Nilsson (S), numera europaparlamentariker, i Gävle och manade arbetarrörelsen att ta strid mot "småborgerliga värderingar" om de började komma fram hos deras arbetskamrater. Jag stod själv och lyssnade på talet och rynkade lite på pannan åt ett sådant uttalande. Att bemöta är en sak, att inte acceptera andra åsikter är en helt annan sak.

När en vän till mig, under sin tid på Korsnäs pappersfabrik i Gävle, yttrade sig kritiskt mot reglerna i LAS möttes detta av en viss aggretion från ett flertal kollegor, detta enligt hans egen utsago. Ytterligare ett exempel på hur motståndet mot olika åsikter.

Så vad är egentligen problemet i detta avseende? Problemet i min mening är att LO-kollektivet fortfarande är en rörelse som har svårt att släppa taget om socialdemokratin, och svårt att släppa det faktum att socialdemokratin inte är lika dominerande bland fackens medlemmar. Att Sverigedemokraterna utmanar bland deras medlemmar gör det inte bättre av att dessa utesluts. Det är bara att skuffa undan ett problem, att Sverigedemokraterna snarare stärks av denna hantering.

Det är en sak att inte dela någons åsikter. Att jag likt LO inte delar Sverigedemokraternas åsikter är en aspekt. Men att exkludera någon på grund av ens åsikt är bara att sopa undan ett problem. I långa loppet handlar det inte bara om att medlemmar uttrycker sverigedemokratiska åsikter. I många fall handlar det även om åsikter som inte är vänsterinriktade. Det är också illavarslande.

Än mycket kvar att bevisa

Ytterligare en utmanare, ytterligare en prövning står vår luttrade statsminister inför. Återigen speglas bilden av en utmanare, så förträfflig att Reinfeldt själv borde känna sig osäker på sin roll och sin framtid. Mantrat har spelats upp tidigare, under Sahlin och under Juholt. Tron att Reinfeldt skulle vara lika nervös nu med ytterligare en utmanare. Trots det förändras inget, trots att vi i nuläget befinner oss i en situation där läget är osäkert och flertalet partier nu vill brösta upp sig är läget i sig oförändrat. Likt det nya S-ledarskapet har även Alliansen mycket kvar att bevisa.

Det är snart tio år sen som projektet med Alliansen och Nya Moderaterna tog form. Det var det som ledde till det paradigmskifte i svensk politik som gjorde att socialdemokratin efter över 70 års dominans nu fick se sig besegrade. Sex år senare diskuteras framtiden för borgerligheten. En något märklig diskussion om att de existerar en trött allians med få svar på framtidens utmaningar existerar. Det tåls att säga, det finns också en handlingsförlamning i en opposition som trots de parlamentariska förutsättningar som existerar inte har åstadkommit vad de har haft förmåga att åstadkomma.

Arbetet med att forma en en borgerlig agenda, eller en agenda för Alliansen är långt ifrån färdig. Efter 2006 skedde en vändpunkt, fler beslut skulle förflyttas från politiker till människor, människor skulle få större inflytande över sin egen inkomst, valfriheten över de välfärdsverksamheter som människor tar del av skulle öka. Trots de förutsättningar som har existerat, en internationell finansiell svacka som slagit undan många arbetstillfällen, har en rad förbättringar skett. Sysselsättning har ökat, sysselsättningsgraden har ökat och människor har fått mer kvar av sin egen inkomst i plånboken.

Vad som nu sker framöver är den viktiga frågan. Arbetet är långt från färdigt, vare sig inom Alliansregeringen eller inom Moderaterna. Annie Lööfs utspel under veckan om ingångslönerna var ett utspel som i sig som pekade på en fortsatt förändringsvilja, oavsett om inställningen till Lööfs utspel. Det är i sig positivt med utspel likt Annie Lööfs, trots allt är  inställningen hos undertecknad är respekten för att avtal ingås av arbetsmarknadens parter. Trots allt har Annie Lööf inte hycklat med sitt förslag, enligt vissa "stått över flosklerna". Just reservationslönen i sig skapar problem då den pressas upp över nivåer som en arbetsgivare är beredd att betala för ett oprövat kort. Fler behöver inse problemet med små skillnader mellan oerfaren och erfaren personal, inte se det här som ett försök till att dumpa löner.

Men just utspel likt de som Annie Lööf nu gör är ett bevis på det som behövs. I sig har frustrationen ibland varit stor hos Alliansens partier som hamnat i skymundan bakom Moderaternas framgångar. Vad som nu sker är i sig bra för Alliansens fortsatta utveckling. Det speglas ibland som splittringar, men ett samarbete kan också spricka på grund av ren tristess. Att enskilda allianspartier stökar runt kan ses som ett sundhetstecken på att samarbetet ständigt måste vårdas och utvecklas. Alla vet att samarbetet är den enda förutsättningen för att kunna bära regeringsförtroendet. Annars går vi tillbaka till den situation där socialdemokratin bär upp regeringsinnehavet.

Det är således inte bara Stefan Löfven som har mycket att bevisa vad han har att åstadkomma. Det sägs att Löfve har skapat förtroende genom att prata om den fråga som kommer avgöra kommande valet. Där vet både han och andra att de konkreta beskeden fortfarande är att vänta på. Tystheten är vad som regerar och som skapar förväntningar. Parallellt finns ett allianssamarbete som fortsatt behöver utvecklas. Det är som sagt två parter som har mycket kvar att bevisa.

Bloggar: AnnarkiaDHEHögbergJohanKent, Tokmoderaten.
Media: ABABDNDNExp , ExpSvDSvD.

torsdag, mars 22, 2012

Unga blir fokus i debatt om jobb och politiska alternativ

Nu märks det tydligare en debatt om nutidens stora utmaning, den om ungdomsarbetslösheten. Just arbetslösheten bland unga kan målas upp som antingen ett problem eller som en utmaning. Det finns tydligare problem, men det får inte heller framställas som att det handlar om helt hopplösa situationer. Dagens unga får inte vaggas in i tron att utsikterna är mörkt för dem.

Detta märks i debatten och det märks i debatten mellan regering och opposition. Det är i sig positivt att debatten får tydligare fokus. Det märks även i förväntningarna på de som skruvar upp tonläget och förhoppningarna, nu när väl förtroendet återvänder efter en turbulent tid.

I sig är det rimligt att man i vissa mått redovisar både en högre och en mindre siffra. Syftet med det av alliansregeringens instiftade utanförskapet var att visa på ett mått som inte bara mätte de som var arbetslösa, utan alla de som stod utanför arbetsmarknaden. Kvalitén i måttet har diskuterats, detsamma kan man diskutera kring siffran för ungdomsarbetslösheten som mätts till runt 25 procent.

Dock blir det lite skevt när måttet innehåller dels unga som fortfarande är kvar i skolan och unga som studerar. I realiteten får får nio av tio unga jobb, i sig inte tillräckligt, men på något sätt visar det på att utsikterna för unga inte är så mörka som en en högre siffra kan spegla.

Unga på yrkesprogram ska kunna bli anställda på sin praktikplats. Kopplingen mellan yrkesprogram och yrkesliv är en koppling som behöver stärkas. I sig behövs tydligare kopplingar mellan utbildning och yrkesliv, såväl på gymnasiet som på universitet och högskolor. Att yrkesprogrammen på gymnasiet görs om i grunden är väl nödvändig för att stärka kvalitén och attraktiviteten i programmen. Tidigare togs de högskoleförberedande kurserna bort som obligatoriska kurser, numer en frivillig komplettering för de som önskar.

Det är just i den aspekten som kopplingen till arbetslivet måste stärkas för unga. I kombination med avlönade praktikplatser för yrkeselever finns också behov av andra anställningsformer. Lärlingsanställningar är ett sätt för unga som inte har de kunskapsmässiga förutsättningarna som behövs, som har svårt att hänga med i skolan, men som ändå vill visa sina färdigheter kan få en chans.

Det är här även det stora utanförskapet kan överbyggas. Det kräver handlingskraft, inte bara från nationellt håll, utan även att kommunalpolitiker är aktiva för att skapa goda förutsättningar för de unga som lever i kommunen. Att få unga in i arbete är en utmaning, men inget som får landa i att utsikterna för unga människor känns hopplösa.

Bloggar: JanRoger.
Media: AB, AB, DN, GPSvDSydSv.

onsdag, mars 21, 2012

Förnyelsen är konstant

Fredrik Reinfeldt påpekar nästintill varje gång han framträder om hur viktigt det är med förnyelse och fortsatt rörelse. Med kontrasten från tyckare och motståndare som lever i en tro att Moderaterna och regeringen nu är trötta, självgoda och idélösa går det att fundera på hur människor egentligen tänker. Det är sant, ett parti som inte törs förnyas överges. Där är en sak säker, jag tror inte att Fredrik Reinfeldt vill gå samma bana som Göran Persson.

Göran Persson kunder inte svara upp mot det missnöje som rådde under 2006, med högt utanförskap och att det lönade sig för dåligt att arbeta. I en tid med hög ekonomisk tillväxt märktes det för lite, både i nya jobb och i människors egna plånböcker.

I denna tid brottas Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen med fortsatta bekymmer kring arbetslöshet och utanförskap. Trots att utanförskap har minskat och sysselsättningsgraden har ökat i alla åldersgrupper, finns det stora utmaningar kvar. En djup internationell kris och de jobb som gick förlorade ställer krav på fortsatt fokus på politik för fler jobb.

Stefan Löfven, den nya utmanaren har talat gott om fler jobb och ett levande näringsliv. Det är roligt att han tycker på det viset, med sin bakgrund vet han vikten av jobb och ett välmående näringsliv. Det avgjorde mycket av hans förhandlingsposition och som också gav honom mycket gott omdöme i båda leden, hos arbetstagare och arbetsgivare.

Nu företräder inte Löfven fackets medlemmar eller sina egna idéer, utan det Socialdemokratiska Arbetarepartiet och dess politiska agenda. Vad kan han egentligen säga? Egentligen inget som går utöver de kongressbeslut som har tagits. Kanske därför så tyst om de konkreta beskeden, kanske därför som han undviker debatt med Fredrik Reinfeldt om jobben, hittills har det enligt mina uppgifteravböjts debatter om jobben. Fredrik å sin sida fick vänta 22 månader på en duell med Göran Persson. Jag hoppas att Stefan Löfven får chansen när han väl känner att tiden är mogen.

Dock finns det en viss aura kring Löfven och hans ledarskap. Socialdemokraterna stiger i opinionen och förtroendet för valets viktigaste fråga faller dem nu i händerna. Därför kaxigheten. Men vi vet att det tidigare har burit utför när de krävts på besked, för väljarna kräver just detta. Även om de nu inte väljer att svara, inte ens på frågor ställda av moderata företrädare kommer de en dag få svara, och Moderaterna kan fortsätta ställa dem till svars ända tills de behagar att svara.

Fram tills dess kommer också Moderaterna att tänka över sin politiska agenda. Det är inga tvivel om att valets viktigaste fråga redan är klar sedan länge. Sedan 2006 har jobben varit fokus, det var det 2010 och kommer vara det 2014. I Moderaterna kommer det att vara fortsatt jobbfokus och fokus på förnyelse. Jag förmodar att Stefan Löfven har samma fokus på att forma sina besked till väljarna. Fredrik reinfeldt har det fokuset, han vill ju inte gå samma öde som Göran Persson till mötes.

Bloggar: Högberg med trötthetsflosklerna. ;)
Media: DN, GP.

tisdag, mars 20, 2012

Förtroende skapar förväntningar på besked

Återigen kommer kvitto på allvaret i den fråga som är den stora valfrågan redan nu. Förtroende är gynnsamt, men förtroende skapar även förväntningar. I det avseendet var det i sig smart att hämta en företrädare som haft jobben som jobben under lång tid. Det är hög tid att även Stefan Löfven och hans gäng även levererar. När konkreta besked inte levereras kommer även förtroendet att svikta.

Jag skulle nog vilja säga på detta viset, Socialdemokraterna har högre förtroende i jobbfrågan, inte den mest trovärdiga jobbpolitiken. Just när det gäller jobbpolitik krävs det besked har Stefan Löfven varit rätt lugn med utspel. I sig är det smart att inte agera som sin företrädare, det skapar förväntningar på att tydliga besked ska komma. Det andrum som behövdes har skapat, och väljarna svarar upp mot detta för tillfället.

Just frågan om jobben är något som kommer att vara hett ända fram till valet. Trots den finansiella krisen befinner sig Sverige i en situation där utvecklingen är långt från katastrofal. Fler människor går till jobbet, sysselsättningen ökar i samtliga åldersgrupper (18-24, 25-64 & 65+). Trots allt finns stora utmaningar. Nutidens stora politiska misslyckande, ungdomsarbetslösheten är ett bekymmer sen lång tid tillbaka.

Därmed finns kraven på att leverera konkreta besked. Det är i sig inte läge att vare bekymra sig eller få hybris över förtroendesiffror. Politik måste vara hållbar och gå ihop. Det vet även Stefan Löfven om. Ju högre man stiger ju  högre faller man om de inte lyckas svara upp. Där är det bara att titta i backspegeln och se, när beskeden inte tas emot väl kommer även förtroendet att svikta.

Media: AB, AB.

måndag, mars 19, 2012

Frågestund med Essbeck

Mina frågor till S blev lyckligtvis besvarade, men inte från S-håll. Dock tycker jag att det är välkommet att frågor besvaras och debatt uppstår. Pseudonymen Essbeck, vem denne mystiske person nu är, har besvarat mina frågor och ställt några i retur. Därför blir det naturligt att besvara en del saker.


"För det första så förstår inte jag varför Böhlmark ens bryr sig vad sossarna gör och inte gör. Det är ju inte hans parti...."
Eftersom Socialdemokraterna utmanar Moderaterna om regeringsmakten är det rimligt att få veta vad alternativet till Moderaternas agenda är och att utrymme skapas för att syna detta i en debatt. Socialdemokraterna har på en rad punkter uttryckt kritik mot en del av Alliansens reformer, det är hög tid att visa vad de vill rent konkret.

"För det första är inte sossarna skyldiga moderaterna ett enda svar..."
Nej, men sossarna är skyldiga väljarna svaren.

"Om de är mer intresserade av att skicka frågor till sina politiska motståndare istället för att fördjupa dialogen med väljarna och ge bud till dem om framtiden så får de väl göra så."
I nio olika arbetsgrupper formas Moderaternas politik som ska möta väljarna inför valet 2014. Besök och samtal sker dagligen, bl a med hundratals lärare om hur skolpolitiken ska utvecklas.

"I sig skapar de inte ett enda jobb och med tanke på hur mycket en sådan här reform kostar så borde det skrotas och pengarna kunde användas till att justera kompetensen hos ungdomar och andra arbetslösa så att de kan möta det behovet som arbetsgivarna efterfrågar."
Hur mycket fler jobb skulle det ge om man fördubblade arbetsgivaravgifterna för unga. För kommuner och landsting handlar det om 3 miljarder i ökade kostnader, enligt Riksdagens Utredningstjänst. För försvaret handlar det om 300 miljoner i ökade kostnader, något som påverar var femte soldatjobb i det nya försvaret. Inget av det kompenseras i Socialdemokraternas budgetalternativ.
Och riktade åtgärder mot arbetslösa unga finns redan, kallas nystartsjobb och är enligt bl a IFAU en lyckad reform.

"Det är inte den sänkta momsen på restaurangmat som styr människors lust att köpa maten."
Men för många restaurangägare med knappa marginaler innebär det en enklare vardag, där de får råd att anställa den där extra resursen eller få råd med den där nödvändiga investeringen. Det är specifikt dessa som  reformen riktar sig åt, hur många av dessa har Essbeck pratat med?

"Hur har moderaternas så kallade jobbskattavdrag financierats, vem har fått betala i minskade resurser ?"
Jobbskatteavdragets omfattning är runt 70 mdr kronor. Sedan 2006 har de totala skatteintäkterna runt 55 miljarder högre.

"Vem skall Moderaterna regera med när Kristdemokraterna faller ur riksdagen?" och "...att bilda ett rödgrönt block igen kommer inte att hända"
Alliansen kommer gå till val med gemensam plattform 2014, inget har signalerat på att det inte skulle bli detta. Ifall Kd åker ut är det ett scenario som får hanteras efter valet. Dock är relevansen att presentera ett regeringsalternativ högt. Inget parti kan regera med 30 procents väljarstöd, det krävs samarbete och då krävs det kompromisser. Vad får man igenom, vad får man ge efter? Det är också frågor som bör ställas? I allafall väljarna förtjänar öppna kort.

Sossar vinner inte på att prata om Moderaterna

Det var som att Per Schlingmanns medverkan i SvT Agenda fick den där effekten som Moderaterna hade hoppats på, den som man inte kanske tänker på. I ett vips kretsade hela debatten, all diskussion i samtal på sociala medier om en sak. Alla oavsett partifärg pratade om en sak. Den saken var Moderaterna.


Det känns lite bekymrande som det känns roande. På ett sätt väcks folks fascination över att prata om just Moderaterna som begrepp. Per Schlingmann hade den inverkan på debatten igår. Jag vet varken om jag ska glädjas eller rycka på axlarna. Jag väljer nog att göra det förstnämnda.

För om debatten ska bli på detta viset, att diskussionen som sker ska kretsa kring en sak, nämligen Moderaterna blir det hela intressant. Faktum är att detta fokus har funnits sedan processen med Nya Moderaterna tog form. Moderaterna kommer aldrig bli nya arbetspartiet, Moderaterna kommer aldrig bli trovärdiga när det kommer till välfärden, Moderaterna kommer aldrig kunna lägga beslag på den svenska modellen.

Den senare aspekten har utvecklat sig in absurdum när den nordiska S-organisation SAMAK valde att varumärkesskydda begreppet "Den nordiska modellen". Jag förstår att många hade hoppat till om Moderaterna hade fått för sig att varumärkesskydda ordet demokrati. Det skulle säkerligen väcka mycket ilska, därför är detta ett tecken på den desperation som finns när man försöker dölja bristen på lösningar för framtiden när man genom byråkratiska manövrar försöker lägga beslag på olika begrepp.

Efter Sverigemötet fortsätter förnyelsearbetet inom Moderaterna, jag förmodar att även Socialdemokraterna på allvar ser över sin politik efter två katastrofval. För Moderaternas del handlar det om arbete i fem ordinarie samt fyra ytterligare arbetsgrupper som formar partiets politiska plattform inför valet. Även det utsätts för hån. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Tydligen föredrar vissa politiska popcornmaskiner framför en politisk agenda som är genomförbar och finansierad.

Därför är det på ett sätt en skön känsla att den debatt som nu blossar upp handlar om en sak. I samtal pratas det om, på Twitter diskuterar sossar en sak, på Facebook diskuterar de samma, på bloggar skriver sossar om en sak. Det är inte något om förnyelse eller formandet av egna förslag. Det handlar om en enda sak. Den saken är Moderaterna.

Bloggar: Maria.
Media: AB, Exp, SVTSvTSvT.

söndag, mars 18, 2012

Ett Löfvenförtroende att försöka förvalta

Nu märks det allt mer att läget i svensk inrikespolitike har stabiliserat sig. Det märks en återhämtning i en tid då internt kaos har förbytts mot en nyuppfunnen gemytlig stämning. Det är bara att tacka och ta emot för de som finner sig i framgångsfållan för tillfället. Den stora frågan, om de lyckas förvalta det hela denna gången, det får framtiden utvisa.


I kölvattnet av Sverigemötet är detta dels ett kvitto för moderat del, och för resten av allianspartiernas del, att väljarna ständigt kräver ständiga besked framöver. Efter en tids turbulns skapas förhoppningar i ett läger som under lång tid var utdömt. Nytt ledarskap, nya profiler skapar intresse. Intrycket är således att väljarna i denna situation läser in de förändringar som sker och bygger upp både intresse och förävntningar.


Stefan Löfven sitter nu egentligen bara i samma situation som Mona Shalin gjorde för exakt fyra år sen. Medvinden finns där rent opínionsmässigt. Egentligen kan inget gå fel, i allafall inte i nuläget. Egentligen undviker jag att kommentera mätningar i sig, för det är tämligen mer intressant att gå in i detalj på konkret politik. Där finns det frågor som bör besvaras. Förväntningar skapas i och med Stefan Löfven, frågan är bara vad han vill göra annorlunda än regeringen.


För Alliansens del är det egentligen bara en faktor som inte är färdigslipad i nuläget, den politiska plattformen för 2014. Ansvaret för ekonomin finns där, att de ska gå till val gemensamt är inte bara rent naturligt, det är en ren nödvändighet för att kunna uppbära ett regeringsinnehav. Socialdemokraterna har visat att de kan samarbeta åt vilket håll som helst, allianspartierna har egentligen bara sig själva.


För Socialdemokraterna är resan fortsatt lång. Jag kan förstå att självförtroendet är gott i nuläget. Det skapas förväntningar, förväntningar som ska infrias. Därmed finns underlaget för en konkret politisk debatt om skillnaderna i svensk inrikespolitik. Jag kan även känna lite tacksamhet över att läget ser ut som det gör. Det finns varesig tid för hybris eller självgodhet. Då är förstås frågan vad som kommer utifrån.


I valet hade Alliansen sexton gemensamma program för sitt alternativ, de rödgröna hade noll. Nu har Moderaterna nio olika arbetsgrupper för att förnya politiken, Socialdemokraterna en programkommission. Insikten finns på båda håll att mycket arbete finns kvar att göra, det går att glädjas eller bekymras en liten stund över gynnsamma siffror. Men det räcker inte!


På vissa håll, vilket jag tycker är sunt, finns tillförsikten över att det finns mycket kvar att göra. 33,7 procent är en skitsiffra. Till och med i S-led uttrycks detta omdöme. Jag kan förstå detta. Med jämförelse till resultatet i mars 2008, då stödet låg på 43,3 procent är detta ett kvitto, dels på att det finns självförtroende inom oppositionen och en förväntan inom väljarkåren, dels på att skillnaden inte är densamma som då. Den stora jämförelsen är ju att glappet mellan blocken nu inte är över 20 procent.


För allianspartiernas del är det som det ter sig i mellanvalsperioder. Lika trötta och utdömda som de var 2008, lika mycket trötta och utdömda kommer de anses vara även nu. Det är fråga om oppositionen har lärt sig läxan denna gången. 2008 lyckades de inte förvalta det stora övertaget, frågan är vem tror att de kommer göra det denna gången? Framtiden får utvisa.


Bloggar: Johan (Bästa bloggrubriken), Krassman, Peter A, Peter H, Peter J, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, AB, DN, GP, SmP, SR, SvD, SvD, SvD, SvDSvT.

lördag, mars 17, 2012

Sveriges mest ödmjuka parti?

Moderaterna är Sverige mest ödmjuka parti. Moderaterna är urstarka och det enda arbetarpartiet eftersom de har en politik för jobben. Lagom hybris kan väl en del säga, Men at negligera välmåendet inom partiet blir irreleavant. Nöjda med vad som har åstadkommits, men inget parti kan bli självgoda. "Nu tar vi nya tag" är budskapet för helgen, Moderaterna är inte nöjda, därför kanske de fortfarande är ödmjuka, det finns trots allt utmaningar kvar att hantera.

I sig är Moderaternas Sverigemöte, tidigare den Kommunala Rikskonferensen en sammankomst för landets moderata förtroendevalda. Chansen att umgås, utbyta erfarenheter och få tillfället att utveckla resonemang med andra likasinnade ger Sverigemötet den känslan av en stor bubbla som pyser ut lagom till lördag eftermddag, när var och en rullar hem till sin kommun och sitt politiska uppdrag.

Sverigemötet kommer på något sätt rätt i tiden. Lugnet har lagt sig i inrikespolitiken. Den smekmånad som Moderaterna fick i och med Juholts bravader är nu över, det är kanske lite därför som Reinfeldt står där igen och påminner om partiets egna paradfråga, jobben. Det är trots allt den som avgör valet och den som visar att de står upp för alla jobben, är de som vinner i längden.

Det är där som Moderaterna har chansen att ta initiativet i frågan. Forfarande existerar motståndet mot vissa jobb från en sida som vill ta intiativ i den fråga som tidigare var deras. Det är där upprepningen finns i Fredrik Reinfeldts anförande. Vikten av olika jobb, kvalificerade som okvalificerade är stor för att förtroendet för jobben inte ska vara temporär utan också djuprotad.

I veckan tvingade Skatteutskottet i riksdagen, regeringen att instifta en lag som hindrar utlandssvenskar att utnyttja rotavdraget utanför Sverige. I sig ser man anledningen till att jobb ska skapas i Sverige. Men inställningen till RUT och ROT är densamma. RUT ska minskas och ROT är en konjunkturanpassad reform.

Det är därför som jobben i restaurangnäringen, städnäringen och andra områden där de okvalificerade jobben är fler och kraven är lägre, är en viktig del i en trovärdig jobbpolitik. Därför krävs det ödmjulhet mot även dessa jobb.Det är därför som alla de som dagligen sliter för att göra livet lättare för andra, förtjänar det där tacket som de förtjänar. För alla som har ett jobb, gör ett bra jobb, för jobben behövs.

Därför krävs både ödmjukhet mot alla jobb och ödmjukhet mot de samhällsutaningar som fortfarande existerar. En vissa strimma av stolthet känner jag trots utifrån helgen. Mycket har gjorts bra och Sverige är på rätt väg, men mycket finns kvar att göra. Därför måste förnyelsen fortsätta, därför kanske det är på det viset att Moderaterna kanske är Sveriges mest ödmjuka parti.

Blogger: JohanPeter, Tokmoderaten.
Media: ABAB, AB, DN, Exp, Kuriren, NT, SvD, SvD, SvD.

torsdag, mars 15, 2012

Störst förtroende utan konkreta besked

I mätning efter mätning hämtar Socialdemokraterna in på Moderaterna och Alliansen. Senast är en icke ordinarie mätning betälld av Westander som visar på ett övertag i den mest laddade frågan föör tillfället. En trovärdig politik för jobben är viktig. När Sverige klarat den djupaste krisen sen 1930-talet på ett bra sätt, är det viktigt att fokusera på de mest jobbskapande reformerna. Socialdemokraterna har ett förtroendeövertag, trots att de inte har presenterat ett konkret förslag.

Det som får mig att roas lite hur personer som Peter Högberg, en person som oftast brukar vara skarp i sina analyser, nu tycks ha tappat analysförmågan totalt. Eller ska vi tolka det som ett försök att psyka sin motståndare för att man nu återigen har störst förtroende i en fråga som kommer vara avgörande? Två alternativ att fundera på.

Det är rätt förklarligt att Stefan Löfven bygger upp, inte bara ett förtroende utan också en förväntan. Till skillnad från sina företrädare som talar gott om jobben, är Stefan Löfven en person som haft jobben som sitt jobb fram tills den dag då Håkan Juholt lämnade in. Den erfarenheten tar han med sig in i partiledarskapet, det skapar förväntningar. Än har det dock inte kommit besked.

Eftersom skribenter från S-håll nu lär brösta upp sig i denna frågan är det rätt rimligt att fråga dem vad som är de konkreta beskden. Eftersom varken Högberg eller hans kollega Krassman klarar av att presentera ett enda förslag känns det rimligt att fråga dem om några saker. Medvetenheten om omständigheterna tycks vara obefintliga inte minst i visa fall då effekterna av en djup finansiell kris gått dem obemärkt förbi. I allfall enligt deras argumentation.

Vad går det då att ställa för frågor? Detta är några:
1 - Hur blir jobben fler ifall man straffbeskattar en ungdomsgeneraton genom att ta bort den halverade arbetsgivarvgiften för unga?
2 - Hur blir jobben fler om man fördubblar restaurangmomsen?
3 - Om man inte avser att höja några skatter avsevärt, hur ska då löftena finansieras?
4 - Vem ska S regera med och vilka kompromisser är de villiga att ta för att regera tillsammans med dessa?

Det är fyra konkreta frågor att besvara. Får jag några svar på dessa? Vi får se, eftersom i nuläget handlar det om en mätning. Socialdemokraterna har återtagit det största förtroendet för jobben. Trots det finns inte ett konkret besked från det nya ledarskapet. Samtidigt som sysselsättningen har ökat och utanförskapet har minskat, trots effekterna av den finansiella krisen.

Valet kommer handla om jobben, och eftersom jag jobbar för Moderaterna är jag väl medveten om att Moderaterna att prata om jobben. Det är välkommet att Socialdemokraterna nu vill göra det på allvar, efter sex års frånvaro. Därför skapas förtroende, därför skapas förväntan. Det är bara frågan, när kommer beskeden?

Media: AB, AB, DN, Exp, Exp, SvD, SvD.

När samhällets stöd smetar ut även till de som inte behöver

Rädda Barnen har släppt sin rapport om hur barnfattigdomen utvecklar sig i Sverige. Nu märks även effekterna av den finansiella kris som slog undan många jobb i Sverige. Dock är fattigdomen på de nivåer som var 1997, men än är det långt kvar. Frågan som folk behöver ställa sig, är det inte dags att ställa sig frågan kring varför bidragssystemen inte är mer utformade för att hjälpa de mest utsatta.


Just barnbidraget är en konstruktion som är generell och som inte tar hänsyn till hushållens ekonomiska situation. Alla oavsett ekonomisk standard får det. När Prinsessan Estelle föddes, twittrade Dan Eliasson, generaldirektör för Försäkringskassan grattis och meddelade datum för utbetalning av första barnbidraget. Lite skämtsamt, men det är inte fallet att Prinsessan Estelle är i direkt behov av just detta.

På vissa håll görs det sken av att förändringarna i a-kassa och sjukförsäkringssytemet skulle vara en bidragande faktor. Den som skriver detta, bör ta i beaktande att antalet inkomstfattiga i det inkomstslaget ökade kraftigt mellan 2000-2007, trots att nivåerna i tex a-kassan höjdes under 2002. Under 2007 bröts kurvan i en positiv riktning, denna graf finns inte med i årets barnfattigdomsrapport, man kan fundera kring varför. Trots det bör frågan ställas, om högre a-kassenivåer inte leder till att det blir färre inkomstfattiga i detta inkomstslag, varför anser man då att höjningar i nivåer skulle hjälpa denna gången?

Rädda Barnens rapport speglar just 2009 och effekterna av en djup ekonomisk kris. Många av de åtgärder som genomfördes 2010-2012 för att hjälpa ekonomiskt utsatta och dämpa effekterna av krisen speglas inte i dessa siffror. Där får vi vänta några år för att se vad dessa åtgärder ger för effekt.

Arbete och egen försörjning kommer som tidigare vara den mer långsiktiga vägen ut ur fattigdom. Rädda Barnen föreslog på ingen punkt hur incitamenten för arbete ska stärkas och hur fler jobb ska växa fram. Trots förslaget om höjt underhållsstöd till ensamstående som inte höjts sedan 1997 innehåller förslagen rena önskningar om en ökad bidragspolitik. Lösningarna förvandlas från långsiktigt problemlösande till kortsiktigt kreativt bokförande.

I de fall som det pekades på igår, är just debatten om behovet av samhällets omfördelningssystem kan formas till att vara mindre generella och mer riktade. Översynen av försörjningsstödets funktion för att minska marginaleffekter när man tar ett arbete, riskerna med inlåsningseffekterna i föräldrapengen hos nyanlända invandrare som är i behov av etablering och som riskerar delaktigheten i samhället, där finns det behov.

Den lågsiktiga diskussionen som bör tas är hur de omfördelningssystem som finns blir mer riktade och inte mer generella. På ett sätt sätter Rädda Barnens rapport fingret på att mer behöver göras. Det är dock frågan hur man vill hantera den, med kortsiktig kreativ bokföring eller genom långsiktigt problemlösande. Den kortsiktiga aspekten kan vara att slänga H&M-grundaren Stefan Persson ur landet för att få statistiken att se bättre ut, eller så fokuserar man på hur fler ska kunna ta lämna bidragsberoende och få ett eget arbete med egen försörjning.

Bloggar: Roger Jönnsson, Reflektioner AllteftersomUlla AnderssonMarlene Burwick, Peter Andersson, Annarkia, Göran JohanssonLO-bloggenAlliansfrittRasmus LeneforsMitt i StegetGabrielles bloggPeter Högberg.
Meida: DN, NASvD.

onsdag, mars 14, 2012

Barnfattigdom kräver tydliga besked

248 000 barn befinner sig i det som Rädda Barnen kallar för ett fattigdomstillstånd. Det är en oacceptabelt hög siffra, Dock är det skillnad på fattigdom och fattigdom, även i Sverige. De som ropar högt åt rapporten är även skyldiga svar för att framstå som trovärdiga.

Dock finns det ett tydligt problem med just fattigdom, då fattigdomen mäts i förhållande till vad andra tjänar. Relativ fattigdom är när ett hushåll tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten. Ett hushåll kan vara fattigt gentemot ett annat, men är hushållet i sig fattigt? Det behöver inte vara fallet.

Det är därför som det kan vara nödvändigt att tala om båda termerna. Folk säger att man inte ska jämföra Sverige med Afrika, för den sistnämnda är en helt annan typ av fattigdom. Absolut, men det är märkbart stor skillnad mellan den fattigdom som speglar de "som drar ner på mat, kläder och skor"-fattiga och de "som inte har råd med Playstation och Thailandssemester"-fattiga. Det behöver inte betyda att relativt fattiga är absolut fattiga, skulle de vara det är situationen mer allvarlig.

Vad behövs för att utjämna livschanser? Både de politiska alternativen i Sverige är överens om välfärdens offentliga finansiering. Sverige tillhör toppskiktet när det kommer till inkomstjämlikhet. Lägger man till den offentligt finansierade välfärden blir skillnaderna än mindre.

För barn i fattiga familjer är förskolan och skolan en viktig språngbräda. Det jag noterar utifrån Moderaternas nytillsatta barngrupp är att denna aspekt, likt barn i utanförskap kommer vara fokus i detta arbete. Just skola och förskola är element som måste fungera som stöd för barn som lever i en mer utsatt situation.

Dock finns det problem. Fortfarande existerar det exempelvis stora marginaleffekter för den med försörjningsstöd att ta ett eget arbete. Att instifta en förvärvsstimulans som gjordes i senaste budgeten är en bit på väg. I sig måste försörjningsstödets funktion ses över för att den mer ska fungera som en språngbräda och inte ett spindelnät som människor riskerar att fastna i.

Föräldrapenningen för nyanlända invandrare är också en aspekt. I det fallet har det konstaterats ett betydande hinder. I sig är föräldrapenningen till för att man ska kunna kombinera arbete och omsorg av sina barn. För nyanlända som inte har etablerat sig riskerar detta bli en återvändsgränd, ytterligare ett problem när en välfärdsreform blir en återvändsgränd och inte en väg ut ur beroende, till egen försörjning.

Det är i den rapport som Rädda Barnen släpper som där specifikt människor med utrikes bakgrund och ensamstående som ligger efter. Skillnader kan elimineras om marginaleffekter i socialt bistånd elimineras, skillnader kan göras om exempelvis föräldraförsäkringen görs om för att den inte ska bli en återvändsgränd för människor som är i behov av att etablera sig.

Dock är det ett faktum, den som slår på stora trumman om en katastrofal utveckling bör se tillbaka på utvecklingen. Den finanskris som har varit slår i sig mot de mest ekonomiskt utsatta. Det är därför som 98 procent de riktade åtgärderna mot hushållen går till den tredjedel med lägst inkomster.

För ett år sen lyftes frågan om barnfattigdom på riktigt. Håkan Juholt (S) gjorde detta till en profilfråga. Det är dock de konkreta beskeden som krävs. Ska man ge Rädda Barnen rätt på en viktig punkt, är det just de konkreta beskeden som krävs. De som ropar högst är de som har ett ansvar att visa på just konkreta besked.

Bloggar: Martin, Ola, Peter A, Peter H.
Media: AB, DNEK, Folket, GP, SvD, SvDSR, STUNT.

tisdag, mars 13, 2012

Något annat behövs än Franchells floskler

Människor står utanför a-kassan, barnfamiljer vräks, arbetslösa köar utanför socialbyrån, en ny fattigdom träder fram och järnvägen håller på att rasa samman. Ser man till Eva Franchells världsbild, ser allt ut att gå åt fanders. Jag börjar bara fundera kring hur väl människor svarar upp emot hennes svartmålande. I sig har socialbidragen ökat, men den bild där människor står på kö utanför för att komma in på socialbyrån, det hjälper inte att överdriva situationen. Det gör det bara patetiskt.

Det som också bör påpekas om man ser till den situation som råder, finns det en kommun som utmärker sig när det gäller vräkningar av barnfamiljer, S-styrda Gävle. Har Frachell dragit dessa i örat? Och sen, var någonstans rasar järnvägen samman?

Investeringarna i järnvägen är i sig högre än tidigare. Flera år av eftersatt underhåll, investeringar och luftslott i infrastrukturinvesteringar är till ända. Att mer behöver satsas är nödvändigt, men i sig går det inte när Trafikverket säger att man nu har nått ett kapacitetstak

Jag tror att det är lång väg kvar för socialdemokratin tills de är trovärdiga rent politiskt. Det är bara ett råd att gå till botten med sin politiska utveckling, kanske läge att då strunta i Eva Franchells floskler.

måndag, mars 12, 2012

Nu (S)kapas förväntningar - När kommer beskeden?

Den tråkiga trenden för Socialdemokraterna har sedan länge vänts. Att de går framåt tämligen kraftigt är i sig förklarligt i och med de låga nivåer som de nu vänder upp ifrån. Uppgången är i sig ett svar på förväntningar som byggs upp på det nya ledarskapet. Vad som nu behövs är konkreta besked, det är frågan om de nu klarar av att leverera dessa.

Utifrån gårdagens framträdande i SvT Agenda går det att säga att Magdalena Andersson likt Stefan Löfven är bra på en sak, att skapa höga förväntningar på att det nu ska levereras konkreta besked. Utifrån denna aspekt har firma Löfven/Andersson skapat sig det andrum som Håkan Juholt inte lyckades skapa, utan att landa i ytterligare en härva av oklara besked som togs tillbaka. Det vi bevittnar nu är snarlik det uppsving som Mona Sahlin upplevde.

Nu kan den trenden brytas om Löfven/Andersson klarar av att leverera till skillnad från vad Sahlin åstadkom i och med sitt ledarskap. Till skillnad från tidigare har både Löfven och Andersson unika erfarenheter som bör kunna vägleda dem en del i deras arbete med att ta fram en mer konkurrenskraftig socialdemokratisk politisk agenda som kan möta väljarna i valet 2014.

Vad är då beskeden?
Det man kan säga är att beskeden i sig får vänta. Det som går att tolka utifrån argumentationen är att inriktningen är klar och det blir strid om jobben och ekonomin. Det råder ingen konflikt gällande ordningen i svensk ekonomi, det är dock inställningen till de satsningar som har gjorts och vad som Socialdemokraterna nu avser att göra annorlunda. Ibland gör de sken av att vilja saker som redan finns.

- Den sänka ungdomsarbetsgivaravgiften är en kostnadschock som skulle slå mot bl a kommuner och landsting som Socialdemokraterna i sin senaste budget inte valde att kompensera. Magdalena Andersson ser denna reform som dyr och utsmetande. Det är i hennes syn mer smart att satsa på de som är arbetslösa. Faktum är att nystartsjobben är en sån reform riktar in sig mot långvarigt arbetslösa  unga. En reform som enligt IFAU lett till högre sysselsättning och lägre arbetslöshet.

- Ett jobbskatteavdrag för arbetslösa. Då är det bra att regeringen nu väljer att sänka marginaleffekterna för de med försörjningsstöd som tar ett eget arbete. Att se över trygghetssystemen i sig, för att de ska fungera som studsmattor och inte som spindelnät för de som står långt från arbetsmarknaden, är en viktigt uppgift för att skapa en mer hållbara arbetslinje.

- Skattefrågan är den mest vitala. Där står det tämligen tydligt att det inte kommer bli avsevärda förändringar i människors inkomstskatter. I sig är det välkommet, å andra sidan ställer det frågetecken då politiken i dess helhet ska finansieras. vilka förväntningar kommer de inte kunna svara upp på? Vad tvingar de hålla tillbaka med denna inställning? Eller kommer det andra besked

- Sveriges enda regeringsalternativ. Socialdemokraterna beter sig i nuläget som ett regeringsalternativ. Det är inte hållbart i längden. Alla vet att ett 30-procentsparti inte kan regera ensamt. Socialdemokraternas viktigaste besked är inte bara politiken i sig, utan vem man ska gå till val tillsammans med. Väljarna förtjänar detta besked om hur alternativet kommer att se ut. I nuläget existerar således ett enda regeringsalternativ, de som nu regerar.

I sig är Magdalena Anderssons besked att besked kommer. De beskeden skapar förväntningar. Jag är ivirg att se hur dessa förväntningar kommer att svaras upp och hur väljarna kommer att svara upp på dessa besked. Det som är talande är att de konkreta beskeden i sig får stå tillbaka. Det som görs bra är att det skapas förväntningar. Vad som behövs sen är konkret politik. Det är frågan om de har lärt sig hur de ska klara av att leverera den.

Bloggar: GöranMikaelPeter.
Media: AB, ABDN, ExpSvD, SvD, SvD.