lördag, augusti 25, 2012

Borg övertrumfar ekonomerna?

Har Borg knäckt den keynisianska koden? För vilken ekonom med Keynes samhällsmodell som förebild, var Anders Borgs återhållsamhet under förra årets budget något som de säkerligen hade önskat mycket mer av. Nu, inför 2013 är läget ett annat. Borg vågar satsa, mer än vad andra rekommenderade. Hoppas de som krävde fler satsningar blir något mer nöjda.

23 miljarder är mer än de 15 miljarder som Konjunkturinstitutet har rekommenderat. Dock är det intressant att Anders Borg nu ser möjligheten till fler satsningar de kommande åren. Jag har tidigare inte varit den högljudde kritikern av Borgs ekonomiska politik. I tider av ekonomisk oro, har Sveriges hanterande av sina finanser skapat andrum, när andra brottas med underskott och stigande statsskulder, går Sverige i motsatt riktning, minskar sin skuld och har utrymme för investeringar.

Sen kan man fråga sig om det är rätt tid. För de med Keynes i främsta rummet, hade säkert viljat se betydande satsningar redan långt innan Borg igår på Harpsund lättade på locket på spargrisen. Det är lätt att få för sig att både spargrisen ska tömmas och kreditkortet ska nyttjas, bara för att sparandet är högt och skulderna låga. Men Sverige står inför långsiktiga utmaningar. Några av de satsningar som görs inom infrastruktur, samt inom forskning och innovation lägger fram färdriktningen inför kommande år, även efter den analkande budgeten

Spekulationerna är nu höga om vad som kommer utifrån förhandlingarna på Harpsund. Ett antagande som går att göra är att Göran Hägglunds hjärtefråga om sänkt pensionärsskatt lär få dröja inför nästkommande budget. Dock spekuleras det i andra satsningar. Utbyggnad av yrkeshögskolan, satsningar på lärlingsutbildning är en välkommen satsning om de blir realitet. Satsningar på investeringsavdrag ploppar upp, den omtalade bolagsskattesänkningen blir av.

Anders Borgs är inte bara en fingervisning om vilka satsningar som lär komma i budgeten för 2012, det är också en pekpinne för övriga att förhålla sig till. Intrycket från Magdalena Anderssons (S) sida är att det ryms en del förvåning kring Borgs utspel, att det mer är anpassat till mandatperiod än till konjunktur. Först är det ont om idéer och snålt med satsningar,  andra stunder är det för sent och kanske för dyrt. Det blir intressant hur Stefan Löfven hanterar detta inför morgondagens tal. Säkerligen ändrade Borgs tämligen ökande optimism förutsättningarna. Borg har kanske övertrumfat ekonomerna detta år, vem vågar övertrumfa Borg.

fredag, augusti 24, 2012

Gå direkt till fängelse utan att passera gå

Idag faller den omtalade domen. Klockan tio och sex timmar framåt läses den dom som många har väntat på. Ett år och en månad senare, dags för avslut när Anders Behring Breivik ska få sin dom.

Antingen blir det fängelse, eller så blir det vård. I det senare fallet kommer domen att överklagas av den åtalade, om han nu anses ha varit psykotisk. I sig är det lite fifty-fifty. Breivik kan ha varit sjuk, men han kan också ha varit så genomgripande ond som hans gärningar den 22 juli 2011 var. Fullt frisk och fullt medveten om sina handlingar.

Dock är det också ett tillfälle då norrmännen också kan finna tillfälle att gå vidare, med minnet av de som stod upp för sina värderingar och som fick offra sina liv för det. Ondskan grep tag i norrmännen en regnig sommarfredag, men med den sammanhållning som gjorde sig påmind, kunde norrmännen hantera både chock och sorg över det som hände.

Det är därför som jag tror att norrmännen också kan få tillfälle att andas ut denna fredag den 24 augusti. Sorgen tog hårt, den utdragna rättsprocessen, mediecirkusen kring en man som visade sin ondska i praktiska gärningar. Domen kan i sig i värsta fall innebära nya turer. Dock kan detta innebära någon form av avslut. För många handlar det nu om att gå vidare, en man förtjänar att gå i fängelse.

torsdag, augusti 23, 2012

Utbildningar kan även skapa en ny arbetsmarknad

Några tankar efter Tomas Tobés utspel om att gymnasiet bättre behöver dimensioneras efter arbetsmarknadens behov. Det är en relevant fråga, men relevant är också hur de gymnasiala utbildningarna också kan bidra till skapandet av jobb, i nya näringar.

Debatten som uppstår är förstås intressant. Gymnasieutbildningar kan dimensioneras bättre för att elever ska kunna möta arbetsmarknaden snabbare efter avslutad utbildning. Gymnasieutbildningar har ju inte i syfte att utbilda unga till arbetslöshet, utan för att de ska kunna hitta en meningsfull sysselsättning som motsvarar den utbildning som de har gått.

För elever på de estetiska programmen blir det relevant att fundera på vilken arbetsmarknad som finns att tillgå efter avslutad utbildning. Hur kan kvalitén på de estetiska programmen stärkas? Hur kan företagsamheten inom de kulturella och kreativa näringarna stärkas? I den kontexten handlar inte bara utmaningen om att bättre forma gymnasieutbildningarna efter arbetsmarknadens behov, utan också hur utbildningarna kan bidra till att skapa de framtida jobben, inom nya näringar.

Dataspelsbranschen är ett område där Sverige är i framkant när det kommer till kulturellt skapande. Runtom i Sverige finns det andra typer av kreativa näringar inom kulturområdet. "I Wallanders fotspår" har lockat turister till Ystadsområdet, för att ta del av platser där Henning Mankells fiktiva karaktär agerar. På Södermalm i Stockholm har Stieg Larssons Milleniumtrilogi skapat en turistmagnet, där människor guidas runt i Mikael Blomkvist och Lisbeth Salanders fotspår.

Det är när kulturen kan vara både kreativ och företagsam, som den breddas och skapar fler möjligheter för kulturskapare att kunna leva på sitt skapande utan att bara behöva vara beroende av statliga stöd. Detta är förstås ett känsligt område att diskutera för vissa, men den behöver tas och den behöver även få en tydligare koppling, även i de estetiska programmen, hur kulturen och de estetiska programmen kan bidra till högre företagsamhet.

Jag är ingen anhängare av en instrumental syn på skolan, där elever väljer främst utifrån samhällsnytta. Elever ska självklart få välja utifrån intresse. Det intressanta är att se hur företagsamheten kan stärkas, som inom kultursektorn, också för att kulturutbudet kan breddas och stärkas. Ingen vill ha klåfingriga politiker somstyr människors livsval, men politiker kan se till hur utbildning både kan dimensioneras bättre efter arbetsmarknadens behov, men hur kvalitén i de gymnasiala utbildningarna kan stärkas för att de kan bidra till bättre företagsamhet.

För vissa är överskottet en förutsättning för överlevnad

Ylva Johansson bemöter Stefan Löfvens om hans ställningstagande om vinster i välfärden. Socialdemokraterna är likt Vänsterpartiet inne i en spiral av debatt kring vinsters existens i välfärden, framför den om hur välfärdens innehåll blir mer kvalitativ och hur ansvariga politiker kan stärka kvalitetskraven framför en nästan ensidig fokusering på vinster. En diskussion som visat sig innehålla en rad osanningar.

Just vinster i välfärden är en het fråga. Det är dock viktigt att påpeka en sak, all utdelning är vinst, men all vinst är inte utdelning. Det förklarar lite till varför den inställning som exempelvis Vänsterpartiet har i frågan är rent ideologisk och inte grundat i fakta som stämmer överens med verkligheten.

Vinst för de flesta företag är det överskott som gör det möjligt att kunna utveckla verksamheten, göra återinvesteringar för att öka kvalitén i verksamheten. Även offentliga verksamheter gör överskott, skillnad är att överskott i privata välfärdsverksamheter är en förutsättning för återinvestering och utvecklande av verksamheten i dessa företag.

I den debatten har Ylva Johansson inte fel att det inte går att förbjuda vinster i välfärden. Men det skulle vara en ren björntjänst för många de 45 000 företag. De åtta miljarder som Vänsterpartiet hänvisar till är det överskott som dessa företag genererar tillsammans, inte bara några få riskkapitalbolag och den summa som blir slutlig vinst är mycket lägre än dessa åtta miljarder. Det som snarare behöver diskuteras är således en tydligare kravprofil och tydlig prissättning på välfärdsverksamheterna. Det är på det sättet som välfärdsverksamheter kan utvecklas.

onsdag, augusti 22, 2012

Det handlar om gemensamma idéer, ingen gemensam ideologi

De senaste dagarnas diskussion kring behovet av gemensamt idéprogram för Alliansen fram till valet, har i vissa fall fått vissa att spekulera i att situationen är värre än vanligt inom Alliansen. Det är förstås konstigt att olika viljor skulle tolkas som en större splittring, det ska ses i ljuset av ett annat samarbete där partierna inte ens tycks prata med varandra längre. Det är dock sant, Alliansen är ingen ideologi, men en idé om hur fyra partier gemensamt kan ta ansvar.

I grunden förstår jag Göran Hägglunds inställning. Det är ingen god idé för en partiledare som precis överlevt en förtroendekris inom sitt eget parti, blivit utmanad om partiledarposten, att denne nu bara skulle lägga sig helt platt efter andras önskemål. Idén om att utveckla Alliansen ska handla om hur samarbetet kan fördjupas och breddas, inte om hur en gemensam ideologi skulle kunna beskriva samarbetet.

Är gemensamma idéer tecken på en gemensam ideologi? Nej, grunden till samarbetet var att fyra partier insåg vikten av samarbete och att gemensamt kunna ta ansvar. I det samarbetet finns finns förstås utrymme för att utöver hur man kommer överens i olika sakfrågor, forma gemensamma tankar för hur man vill ta ansvar tillsammans. Samarbetet i sig har varit en möjlighet för alla partier att tydligare komma ut i olika frågor, trots sin storlek. Det är dock en insikt som bör tas tillvara, att ingen heller kan ta samarbetet för givet.

Inför Fredrik Reinfeldts tal i lördags uttryckte jag tre punkter där Alliansen bör ta fart för att kunna forma Alliansen 2.0 på allvar. Alla partier ska ha utrymme att utveckla sig själva, men samtidigt kunna vara med och ta gemensamt ansvar inom samarbetet, större fokus på att bredda Alliansen lokalt och regionalt, samt att insikten om att varje enskilt parti måste förstå insikten av att ta ansvar över sitt eget utvecklings- och förnyelsearbete.

I det fortsatta arbetet att utveckla Allianssamarbetet, har jag svårt att se hur något parti, som Kristdemokraterna skulle ställa sig utanför ett arbete som fokuserar mer än att bara komma överens i olika sakfrågor. Dock är det ingen avsikt att något parti ska överge sin ideologi för en gemensam alliansideologi, men väl idéer om hur Alliansen fortsatt ska ta ansvar tillsammans, där alla inser värdet av samarbetet, men även har förmåga att ta ansvar för sin egen utveckling.

tisdag, augusti 21, 2012

Vad är det för taktik att svartmåla stockholmarna Löfven?

Först och främst vill jag säga att det är välkommet att Stefan Löfven står upp för Förbifart Stockholm och det förslag som har förhandlats fram, i kombination med den finansiering som även Löfven stödjer. det är dock en kolumn som får mig att fundera. Hur är egentligen Stefan Löfvens och Socialdemokraternas förhållande till Stockholm?

Det är med bakgrund av en kolumn där Stefan Löfven, i samband med inför sommartalintervjun avger beskedet att Socialdemokraterna står upp för förbifarten som han ger en tämligen märklig kommentar om Stockholm:
"Jag tycker ibland att det mänskliga klimatet är lite kallare i Stockholm än till exempel i Göteborg." på frågan vad som är det värsta med Stockholmare. Lite märkligt kanske att DN:s Stockholmsbilaga ställer en sådan fråga, men ändock märkligare att Stefan Löfven väljer att avge det svar som han gör.

Det är 2012 och Stefan Löfven tycker det är passande att generalisera om stockholmare på det sättet som han gör. För framgång nationellt är och kommer Stockholm vara avgörande. I valet 2010 bröt Moderaterna och Alliansen den trend med återkommande maktskifte i stad och län, i och med att Alliansen fick fortsatt förtroende av väljarna. Hur nu väl taktiken med svartmålande av Stockholm fortsätter är en relevant fråga, inte minst genom uttalandet från Anders Göransson (S) om att området kring Folkungagatan går att likna vid Sodom och Gomorra, med anledning av att ICA Supermarket på nämnda gata, har fått utskänkningstillstånd.

Det som också är intressant är att Stefan Löfven nu också väljer att hålla talet i centrala Stockholm, i den grönskande Vasaparken. Kanske det värmer mer att vara där för Löfven. Men trots att jag nu fick en punkt på beskedlistan att bocka av, fylldes listan på med ytterligare en punkt. Frågan är väl förstås hur eller om Stefan Löfven tänker förklara sin generella inställning till Stockholmare på söndag, när han väl talar till dem. Skönt ändå att vi har en ledning som står upp för Stockholm och stockholmarna.


Uppdatering 22/8:
Om vi återgår till vad Stefan Löfven sade: "Jag tycker ibland att det mänskliga klimatet är lite kallare i Stockholm än till exempel i Göteborg.". Vad är det som gör att Löfven säger en sådan sak? Bloggaren Essbeck invänder mot min tolkning av Löfvens uttalande. Men om man ser till uttalandet som Löfven gör är det ganska tydligt. Det mänskliga klimatet påstås vara lite kallare i Stockholm och vilka bör då ha bidragit till det kallare klimaten? Rimligen har då invånarna, dvs stockholmarna bidragit till detta. Jag kan inte se någon annan tolkning, om Essbeck vill se en annan tolkning får väl han visa den. Att man påstår att det mänskliga klimatet upplevs som kallare i Stockholm, finns det en grund att förklara varför, det är inte konstigt att jag då ifrågasätter Stefan Löfven för ett sådant uttalande.

Är det konstigt att elever väljer efter intresse?

Flertalet går nu ut och alarmerar om att intresset för de gymnasiala yrkesprogrammen minskar kraftigt. Det finns i sig flertalet olika förklaringar. Elever väljer i grunden efter sitt eget intresse snarare än efter samhällsnytta. Omformningen av yrkesprogrammen var också en viktig aspekt, inte minst med risken för utslagning av de som inte hade orken att läsa den allt högre andelen av teoretiska programmen.

Det är förstås viktigt att fortsatt utveckla yrkesprogrammen. Den förlängning som skedde med de gamla yrkesprogrammen, tydde inte enligt IFAU på en ökad övergång till högskola, dock en ökad sannolikhet till avhopp hos elever med låga betyg och en bakgrund från bl a ickeakademiska hem.

Trots allt är det faktum att att på 7 av 12 yrkesprogram, går det att läsa in grundläggande högskolebehörighet. Möjligheten till att läsa in högskolebehörighet frivilligt är ingen stängd dörr för elever, snarare en underlättnad för de som inte vill läsa in de kurser som krävs. Det märks också i en del program. Bl a byggprogrammet är ett program som trots allt ökar i antalet sökande.
Vad kan man då ha för förklaringar till det minskade intresset för yrkresprogrammen på gymnasien?:

- Minskande elevkullar. I Stockholms län har elevkullen minskat med ca 38 procent mellan 2010-2011.

- Högre behörighetskrav.

- Stort intresse för i synnerhet teknikprogrammet. Bland annat kan elever från höstterminen 2011, söka till en ettårig gymnasieingenjörsutbildning.

Dock finns det självklart behov av förbättringar. Det är därför som en avisering av en översyn av vårdprogrammen är välkommet. Dock finns det uppenbara behov av att öka attraktiviteten inom vårdyrkena. Fler karriärvägar, större inflytande över verksamheten som exempel. En annan aspekt som Maria Hagbom tog upp för ett tag sen, var behovet att förstå syftet med vårdyrket. För sjuksköterskor handlar yrket också om relationer till andra människor. Äldre lägger inte bara vikt vid god omsorg, utan också vikt på att de kan känna tillförlitlighet till den som utför omvårdnaden.

Detta är förstås ett inslag som också kan bli verklighet inom vårdutbildningarna, för att förstå vikten av relationskunskap. Att även stärka arbetsmarknadskopplingen, bygga broar både under och efter gymnasietiden. Men att att unga har fått dörren stängd till möjligheten att komma in på högskolan, den verkligheten stämmer inte riktigt.

Bloggar: PeterRoger.

måndag, augusti 20, 2012

Aftonbladets "krisrubriker"

Att jag ännu en gång skulle återvända till Aftonbladet under morgonen. Denna gången handlar det om en redaktionell artikel om ytterligare opinionsmätning. Att regeringen ligger under i halvtid är allmänt känd. Det vi dock vet, särskilt med tanke på 2008, då regeringen låg under med 20 procent, är att skillnaden nu inte är högre. Dock är detta en signal, det krävs hårt arbete ända in på valdagen för att övertyga. Ligger man under har man ännu större krav på sig. Dock gillar jag Aftonbladets rubriksättning denna morgon

"Reinfeldts krissiffror

Nya, tuffa beskedet: Alliansen backar mest – nu drar rödgröna blocket ifrån"


Vi kollar mätningen. Vi kan då skåda att Alliansen backar 0,3 procent, med de rödgröna (fråga huruvida de existerar eftersom de bara kommunicerar med varandra via tidningsartiklar nuförtiden) går fram 0,1 procent. Detta är alltså Reinfeldts krissiffror och signalen om att Alliansen backar nämnvärt, samtidigt som ett obefintligt regeringsalternativ drar ifrån. Ibland blir det lite komiskt.

Aftonbladet anklagar regeringen för klimatförändringarna

Standard i en ledarartikel, skriven av Jonna Sima, tycks vara att hela tiden landa i att det är regeringens fel och att de inte gör tillräckligt. Det är en dyster bild av verkligheten som målas upp, man förväntar sig sedan vad som ska komma i konkreta idéer för att lösa dessa problem. Men för Jonna landar det nästintill alltid i att regeringen är dålig.

Idag är det tydligen regeringens fel för klimatförändringarna. "När regeringen Reinfeldt talar om klimatet handlar det ofta om att satsa på kärnkraft och motor­vägar" Jodåsåatt! Nu vill jag egentligen inte förvandlas till någon informatör/megafon för regeringens agenda. Men för Jonna Sima och även för alla andras del, finns det tillgänglig information. Bl a finns det en del information om regeringens klimatpolitik. Som målen inför 2020:
- att minst 50 procent av den svenska energin ska vara förnybar
- att utsläppen av växthusgaser i Sverige reducerats med 40 procent jämfört med år 1990
att energieffektiviteten ökas med 20 procent

Den svenska klimatpolitiken är också starkt integrerat med EU under de senaste åren. Klimatarbetet är inte bara en nationell angelägenhet. Därför sker arbetet nationellt som internationellt. Det finns även chans för alla, tom Jonna Sima att bidra med konstruktiva förslag, om inte ambitionen ligger i att bara klandra regeringen slentrianmässigt.

söndag, augusti 19, 2012

Det här med jobbskatteavdrag

Noterar att partikollegorna Lars Beckman och Fredrik Schulte nu föreslår ett utökat jobbskatteavdrag för unga. Ett utökat jobbskatteavdrag finns redan för de som väljer att fortsätta jobba efter 65 år, en åtgärd som varit bidragande till sysselsättningen bland äldre.

Moderata Ungdomsförbundet har flera gånger föreslagit ett utökat grundavdrag, för att unga ska få behålla mer av sin pengar. Nu är det förstås på det viset att det i regel uttrycks kritik mot att människor får behålla ännu mer av sina hårt förvärvade pengar. Den andra aspekten är påståendena om att effekterna av sänkta inkomstskatter är obefintliga. Låt oss kolla:

- Rapport under april 2009 om jobbskatteavdragets positiva effekter på sysselsättningen (Lennart Flood, Roger Wahlberg och Peter Ericson)
Rapport från Ekonomiska avdelningen vid Finansdepartementet, mars 2009, om jobbskatteavdragets positiva effekter på sysselsättningen. (Hans Sacklén)
Rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle - SNS, om jobbskatteavdragets positiva effekter på sysselsättningen. (Lennart Flood 2010)
- IMF rekommenderade under 2011 att Sverige borde fortsätta med ytterligare ett steg i jobbskatteavdraget för att stärka arbetsmarknadens funktionssätt.
Studie från Konjunkturinstitutet (Konj)  om att jobbskatteavdraget ökar arbetsutbudet. (Juni 2011)

 - Ny rapport från Konj om att jobbskatteavdrag 1-4 ökade hushållens disponibla inkomster och bland annat låg bakom den kraftiga uppgången i arbetskraftsdeltagandet. (September 2010)"

När vi ändå är där kring kritiken kring att Alliansen vill låta människor behålla mer av sina egna pengar, kan vi ändå flika in detta klipp, ett anförande av Johnny Munkhammar som tragiskt nog gick bort i veckan. Få har den förmågan som han besatt, när det kommer till att beskriva hur pengars värde skapas. För staten har som sagt inga egna pengar.

 

lördag, augusti 18, 2012

Så bör Alliansen 2.0 ta fart

Med åtta år av nära samarbete och sex år av regeringsinnehav bör samarbetet ta nytt avstamp. Goda idéer är värda att utvecklas. När ett samarbete ifrågasätts och upplevs som avstannat, för att fokus ligger för mycket på att förvalta och inte att förnya, ökar kravet på utveckling och nya tag. Jag var positiv till Annie Lööfs förhoppningar i Almedalen. Att nu Fredrik Reinfeldt öppnar för ett nytt möte, är säkerligen förutsättningen för att Alliansen 2.0 ska ta fart.

På ett sätt har våren varit oerhört omvälvande, inte minst för Allianspartiernas del. Politiska förändringar i oppositionen, en väntad och en mindre oväntad har lett till opinionsförskjutningar och ett nytt styrkeförhållande i svensk inrikespolitik. Jonas Sjöstedts partiledarskap har i sig inte gett mycket resultat. Framgången för socialdemokratin ligger i att de nu med Stefan Löfven framstår som mer seriösa och återhållsamma än under det ledarskap som Håkan Juholt bjöd på.

Dock kommer en höst där många oavsett förutsättningar kommer få bekänna färg. I takt med det politiska förändringarbetet, kommer partierna att ständigt krävas på svar hur de vidare vill föra Sverige framåt. Beskeden som ska komma på en partikongress är i sig viktiga, men höstens budgetförhandlingar kommer att säga en del om den riktning som exempelvis Stefan Löfven i sitt partiledarskap vill driva.

För Alliansens del handlar det om hur samarbetet ska utvecklas och att både Alliansen och dess partier framstår som samhällskritiska och förändringsvilliga. Åtta år av samarbete motsvarar två hela mandatperioder. Med sex års regeringsinnehav är det läge för bokslut och avstamp inför ytterligare fyra år nya år efter valet 2014. Generella reformer som minskat trösklarna in på arbetsmarknaden, ökade drivkrafter för jobb genom sänkta inkomstskatter, stärkt rättsväsende, en skola som för tillfället genomgår ett stort reformarbete, nytt betygssystem, stärka insatser för att stärka läraryrkets status.

För det fortsatta arbetet krävs att man också ser de strukturella problemen som fortsatt existerar. Unga och utrikes födda som står utanför arbetsmarknaden i högre grad, skolan som allt mer behöver bli en möjligheternas skola, där elever oavsett föräldrarnas bakgrund som idag spelar en allt för stor roll, ska få möjligheten att växa. Den senare aspekten är i sig komplex. Skolan utvecklas genom nationella reformer, men skolan är i sig ett kommunalt ansvar. Det behöver även spegla Alliansens utvecklingsarbete, även på lokal nivå.

I arbetet med Alliansens fortsatta utveckling staplar Fredrik Reinfeldt upp fyra punkter för detta ändamål. Till det vill jag lägga till tre punkter som beskriver mycket hur det fortsatta samarbetet ska utvecklas.

- De svaga länkarna måste stärkas. Inget parti kan åka snålskjuts på allianssamarbetet. Varje enskilt parti måste inom ramen för allianssamarbetet hitta sitt eget utvecklingsarbete för att stärka förtroendet hos väljarna.

- Det lokala och regionala perspektivet måste utvecklas. Alliansen bröt en trend och genomförde ett paradigmskifte i svensk politik när man 2006, bröt decennier av oavbrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav. Nu måste även allianssamarbetet stärkas i kommuner och landsting. Det fortsatta samarbetet bör se mer även till denna aspekt. Människor vill se att allianssamarbetet fördjupas, men det behöver även breddas.

- Allianssamarbetet ska signalera fyra partiers vilja att gemensamt ta ansvar, men även se till att varje enskilt parti har utrymme och vågar ta initiativ för att utveckla sig själva och samarbetet i dess helhet.

Varför denna vilja till att utveckla, fördjupa och bredda Alliansen? Det handlar främst om att allianssamarbetet var det som gjorde att socialdemokratin förlorade makten. Jag är rätt säker på att en av Socialdemokraternas ambitioner kommer vara att försöka skapa splittring inom allianslägret. Den andra aspekten handlar om det parlamentariska läget.

Socialdemokraterna är det enda parti som lever kvar i tron att man ensamt kan ta ansvar. Socialdemokratin har inte varit i majoritetsställning sedan valet 1968. Att ta ansvar idag handlar mer om att kunna göra det tillsammans med andra. De andra får själva finna lösningar för hur man gemensamt ska kunna ta ansvar, för Alliansens del handlar det nu om att ta nytt avstamp. Att nu mötet i Maramö nu tycks bli av är en signal om att fördjupandet och förnyandet av Alliansen nu tar fart är välkommet, för det är det som samarbetet nu behöver.

Bloggar: Lasse.
Media: AB, AB.

fredag, augusti 17, 2012

Pre Speech - Reinfeldt startar upp hösten på allvar

Under två helger ska Reinfeldt och Löfven lägga ut färdriktningen inför höstens politiska arbete, men även staka ut riktningen mot det kommande valet som vi nu har nått halvvägs till. 2014 är speciellt, med två val på tre månader. Men politiken innehåller också en vardag som nu kommer igång på allvar efter sommarvilan. En budget ska läggas fram, en ska ge beskeden om vilken politik som ska drivas. Det lär avkrävas en del svar.

Jag har följt det nya partiledarskapet med stort intresse. Vid det här laget hade vi med Håkan Juholt fått en orgie i utgiftslöften som han hade svårt att hitta täckning för. I Stefan Löfvens fall är det mer avmätt och tillbakadraget. Det är dock inget läge att tro att han inte vill något. Talet i Almedalen sa en del om att vill göra saker. För fler jobb, bättre skola, säkrare vård, ett levande näringsliv och en expansiv miljöpolitik. Det är dock frågan om vad. Verktygen i lådan ska visas fram.

Samtidigt kommer det till hur regeringen ska fortsätta kombinera sin linje som de vill känneteckna vid ansvar och återhållsamhet. Trots allt har det ekonomiska hanterandet skapat ett utrymme som gör att Sverige kan öppna upp för större satsningar. Infrastruktur- och forskningssatsningar är på tapeten, Sverige kan till skillnad från många andra, spendera pengar som man faktiskt har.

Förra året presenterades satsningen på restaurangmomsen. Näringen har nu fått bättre villkor, friheten att kunna köpa och sälja med samma momssats, större marginaler, mer tid till annat eftersom de har fått råd att kunna anställa en extra resurs. De reformer på tjänstesektorn, som RUT och ROT har bidragit till att skapa en större tilltro till skattesystemet, vilket är bra då människor i större grad undviker svarttjänster. Under Almedalen presenterades förslaget om jobbpakt, samarbete mellan tre parter som nu bör ta fart.

Att gissa på vad Reinfeldt tänker presentera imorgon, tänker jag mig hålla undan från att spekulera i. Trots allt är det en överraskning för egen del om det inte kommer en större nyhet imorgon. En större nyhet är också vad som bör krävas av Stefan Löfven när han äntrar Vasaparken i Stockholm nästa söndag. Det är trots allt det som behövs, för nu är det dags att köra igång.

Bloggar: Martin, Peter.
Media: DN, SvD.

Ständigt denna Lennart Holmlund

Ibland kan det tyckas drastiskt att kalla en motståndare med tydliga vänstervärderingar för kommunist. Kommunisterna har stått för många av historiens värsta massmord. Trots allt finns det de som vill kalla sig kommunister, vilket de har all rätt att göra. Om de nu vill samma sak som har åstadkommits får de själva motivera. Jag skulle dock inte peka ut någon om de inte öppet ansåg att avrättning av oliktänkande vore en god idé. Dock är det fortsatt lämpligt för vissa att anklaga sina motståndare för vad som helst, i allafall om tyda det som Lennart Holmlund.

Lennart Holmlund har all rätt att det är tragiskt att arbetare i Sydafrika skjuts ihjäl för att de kämpar för sina villkor. Här i Sverige har vi av historien lärt oss att en sådan konflikthantering, Ådalen 1931 satte djupa spår när 5 arbetare fick sätta livet när militären öppnade eld mot demonstrationståget. Nu tycker dock Lennart Holmlund att det är legitimt att anklaga sina politiska motståndare för att vilja upprepa det som hände i Ådalen för över 80 år sen.

"Om vi översätter det till Sverige är det så centerpartiet vill att det är så det ska vara." Nu på morgonen är inlägget uppdaterat och meningen är borta, dock syns meningen i intilliggande bild. Trots det tycker Holmlund att det är lämpligt att dra paralleller med händelserna i Sydafrika och den politik som Centern vill bedriva. Arbetsgivarna ska få göra som de vill. I Sydafrika gjorde man slag i saken och sköt ihjäl arbetare. Det är den kopplingen till Centerpartiet och svensk politik som ger en fadd avsmak. Kanske dags för Lennart Holmlund att göra något annat.



torsdag, augusti 16, 2012

Enklare och billigare att bygga - Några förslag

Som många andra var en av uppgifterna när jag studerade, att hitta en bostad på min studieort. Tack vare Gävles goda bostadssituation, fanns där en bostadsgaranti. En dryg vecka efter ansökan hade skickats in stod jag där med etta med kök på behagligt avstånd från campusområdet.

Oförmågan att agera för en sundare bostadspolitik präglar både nationella och lokala politiker. Vissa hyser en ohämmad vilja att peka på regeringen för sitt "otillräckliga" arbete. Men det är heller inte hela bilden. Under 2011 var 57 procent av alla markanvisningar i Stockholms Stad ämnade åt hyresrätter. Under 2012 har staden som mål att markanvisa ytterligare 5 000 bostäder och 4 400 nya studentbostäder under mandatperioden.

Dock finns det fortsatta låsningar för ännu fler bostäder. Subventionspolitiken har misslyckats och enskilda åtgärder för att kunna hyra ut redan befintliga bostäder är inte hela lösningen. Därför finns förslag på en rad åtgärder som kan underlätta byggandet av fler bostäder

- Enklare byggregler och normer.

- Billigare och enklare att bygga studentbostäder. Avskaffa fastighetsskatt på studentbostäder och sänk byggmomsen.

- Öka möjligheten att kunna hyra ut en del av sin bostad till exempelvis en studiekamrat.

- Reformera överklagandeprocessen för att minska förseningen av byggprojekt.

- Kommuner bör bli mer aktiva att anvisa mark till byggbolag för möjligheten att kunna bygga fler bostäder.

För decennier sen byggdes bostäder i snabb takt för att tillgodose den ökade efterfrågan. Frågan är om dagens regler hade gjort det möjligt. Det är dock dags att göra något åt lagar, normer och kostnader. Därför bör de låsningar som finns inom bostadspolitiken överges, för att bostadsbyggande kan ta fart. Politiker måste lämna gamla hjulspår och tänka nytt.

onsdag, augusti 15, 2012

Arbetslinje blev bidragslinje, eller?

På ett antal håll har det enträget basunerats ut att regeringens arbetslinje blivit en bidragslinje. Ibland går det att vrida statistik hur som helst för att den ska tjäna ens syfte. Då kan det lätt se ut som att fler är beroende av bidrag. men är det på detta viset.

På detta viset beskriver SCB utvecklingen i sin senaste rapport. SCB är ändå ett officiellt mätningsinstitut, utslag från deras håll får ses som relevanta och väl att att också inta en dos av pragmatism. Med krisen, globaliseringens effekter som gör att vissa jobb försvinner, växer nya sorts jobb fram i nya näringar. Här om dagen fick jag reda på att enbart friluftsnäringen (kanotuthyrning, fjällvandring m.m.) omsätter årligen 100 miljarder kronor och sysselsätter runt 77 000 helårsarbeten.
Att tro att det är SKF, ABB och andra stora industrier ska trygga jobben är lite väl trångsynt. Jobben växer också fram i nya näringar, såväl i små- och medelstora företag. Hur de politiska alternativen ser på dessa nya jobb är olika.

Vad säger SCB om bidragsberoendet? Det går att tämligen ge en helt annan bild, än den bild som vissa andra vill basunera ut. Faktum är att efter toppen i mitten av 90-talet och den svaga uppgången under 2000-talet är antalet så kallade helårsekvivalenter 2011 nere på samma nivå som 1990.

Det är nu som det går att konstatera att det nu behövs fortsatta reformer för fler ska komma i jobb. Fortsatt utbyggnad av yrkesprogrammen och läringsprogram, fler lärlingsanställningar, jobbstimulans för att människor med försörjningsstöd ska kunna återgå i arbete utan att förlora inkomst på det. Men som sagt, vissa påstår att arbetslinjen blev en bidragslinje. Fast är det egentligen på det viset?

När Jonna Sima vill att någon annan ska betala

"De höga biljettpriserna gör att alltför många tvingas avstå matchen. Svenska Fotbollförbundet kunde gott och väl ha tackat den trogna publiken för de här 75 åren och bjudit på avskedsfesten."

Följande tycker ledarskribenten Jonna Sima om kvällens uppvisningsmatch mellan Sverige och Brasilien. Just biljettpriserna kom i fokus under Hockey-VM tidigare i år. De skyhöga biljettpriserna tvingade Svenska Hockeyförbundet att backa och sänka priserna. Att priserna är höga till kvällens match går inte att ta miste på. Dock får man ju säga att ibland styr ju också utbud och efterfrågan priset, helt vanliga marknadsekonomiska mekanismer.
Det som är värt att komma ihåg med detta scenario, att jobbskatteavdraget har gett en vanlig barnfamilj med en sammanlagd inkomst på 50 000 kronor i månaden, drygt tre och ett halvt tusen mer i hushållskassan varje månad.

Att Jonna Sima tycker att biljettpriserna är dyra för barnfamiljer och att Svenska Fotbollsförbundet kan bjuda på matchen, är värt att komma ihåg nästa gång hon ondgör sig över skattesänkningar som ger barnfamiljer mer kvar i plånboken.

tisdag, augusti 14, 2012

Han som ville reformera, bedriva verklig förändring och uppnå fantastiska resultat

Bild: Scanpix
Under 2007 gavs boken "The guide to reform: How policymakers can pursue real change, achieve great results and win re-election" ut. Boken i sig är en beskrivning om hur verkliga reformer kan genomdrivas för att skapa långsiktig tillväxt, hur politiska besltusfattare kan åstadkomma riktig förändring för att skapa långsiktig framgång och förtjäna väljarnas förtroende.

Boken är i sig ett kännetecken för han som skrev den. Johnny Munkhammar hade en given idé om hur välstånd skapas och hur människor kan växa av egen kraft, vad som skapar värde och hur detta värde kan tas tillvara på bästa sätt. Johnny Munkhammar visste också själv hur han skapade mervärde av sitt eget liv. Gedigna insatser för bland annat Svenskt Näringsliv och den liberala tankesmedjan Timbro kröntes 2010 när Johnny kom in i Riksdagen för Moderaterna.

Det som gjorde Johnny Munkhammar så inspirerande låg i grunden att han inte direkt var en partipolitiker, utan en idépolitiker som jag noterar att även andra beskriver honom som. Det är en sporre för ett parti som vill vara i ständig förändring, forma nya idéer för hur Sverige kan reformeras för att skapa långsiktig tillväxt, välstånd och välfärd. Johnny förstod vikten av att ständig reformering, därför förstod han också vikten av att utveckla även de Nya Moderaterna.

För den som har lyssnat till Johnny Munkhhammar, framstår det för de flesta den förmåga som Johnny besatt i att beskriva sina idéer och ståndpunkter. Exempelvis de anförande om skatternas funktion i samhället, hur de skapas, vilka som skapar värde och vikten av ekonomisk frihet. Oavsett vilka idéer man har eller vilka åsikter man drivs av, går det att konstatera att Johnny hade en unik förmåga att på ett enkelt och pedagogiskt sätt förklara hur hans bild av samhället såg ut.

Den 13 augusti 2012 orkade inte längre kroppen av att hantera den sjukdom som tog hårt på Johnny. Alldeles för tidigt gick Johnny ur tiden, ständigt arbetande för de idéer som han trodde på. Sjukdomen tärde på honom, men han fortsatte oförtrutet att arbeta in i det sista. Så sent som för fyra dagar sedan hade han en debattartikel tillsammans med Finansminister Anders Borg i de nationella medierna. Så sent som för fyra dagar sen uttryckte han glädje över att hans engagemang gav avtryck och att folk visade glädje över att han kunde vara delaktig i debatten trots omständigheterna. Det var det sista digitala avtrycket som han gjorde.

Därför är Johnny Munkhammar saknad, för det engagemang som han visade och för de insatser som han gjorde för samhällsdebatten.

söndag, augusti 12, 2012

Felmatchad arbetsmarknad - Men det finns lösningar

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden har varit god de senaste åren. Trots de finansiella bekymrena som slagit särskilt hårt mot den europeiska ekonomin och som än inte har gått över, befinner sig Sverige i en mer gynnsam situation än andra. Trots det existerar stora utmaningar som ännu inte har lösts. Tack vare Sveriges gynnsamma situation finns det läge att tackla dessa utmaningar på riktigt.

Det är i kölvattnet av Svenskt Näringslivs nya undersökning, som tankar far iväg om vad som kan behöva göras för att stärka speciellt ungas chans att komma in på arbetsmarknaden. För ca två år sen lanserade samma organisation det så kallade mismatchingbegreppet. Begreppet blev omdiskuterat, men sättet att tolka det misslyckades. Kan man inte tolka ett begrepp på rätt sätt blir det svårt att komma fram till de lösningar som behövs.

En av fyra mellan 15-24 är inte fullt ut aktiva i antingen jobb eller utbildning. Både utbildning eller det första jobbet är högst relevanta för att bygga erfarenhet och göra unga attraktiva för arbetsgivare. Företag och arbetsgivare beskriver det som det stora problemet, att hitta lämplig personal är den svåraste uppgiften. Så hur löser man just detta?

Ett av spåren har kretsat kring Arbetsförmedlingens roll på den svenska arbetsmarknaden. Regeringen satsar årligen ca 70 miljarder på jobbpolitiken. Trots det misslyckas Arbetsförmedlingen i sitt uppdrag att förmedla jobb. Att detaljreglera myndigheten i sig är inte en väg framåt. Därför finner också Svenskt Näringsliv det lämpligt att Arbetsförmedlingens tjänster konkurrensutsätts. Fler aktörer som kan var mer nischade mot enstaka grupper/branscher, möjligheten att kunna bidra till att vässa metoderna för att få in unga på arbetsmarknaden än snabbare.

Yrkeshögskolans roll kan tydliggöras än mer. Just problemet med yrkesutbildningar var tydligt förut, speciellt när man under de gymnasiala yrkesutbildningarna byggde in allt mer teoretiska moment som tvingade unga att läsa in högskoleförberedande kurser, vare sig de ville eller inte. Att bryta den banan och erbjuda de högskoleförberedande kurserna som ett frivilligt block vid sidan av de praktiska momenten är i sig en god utveckling. Där i ligger ansvaret hos skolorna att erbjuda en bra lösning för de som vill kunna fokusera på de praktiska gymnasieutbildningarna, men även kunna stärka sina möjligheter genom att frivilligt kunna få läsa in de högskoleförberedande kurserna under gymnasiet.

Samtidigt hamnar diskussionen också i frågor om löner och anställningstrygghet. Det är frågor som är högst känsliga för politiker att lägga sig i. Respekten för den svenska modellen, den fria lönebildningen där arbetsgivare och arbetstagares representanter förhandlar fram avtal som är av godo för båda, den respekten är fortsatt hög. Dock kan det behöva påminnas om att dagens arbetsmarknad inte är lik den tid då anställningsskydden, som Lagen Om Anställningsskydd kom till. Därför behöver även lagstiftning anpassas för att bidra till både trygga anställningar och en mer flexibel arbetsmarknad, där arbetsgivare allt mer vågar anställa personal och satsa på deras kompetensutveckling.

Mycket av de lösningar som Svenskt Näringsliv föreslår är de lösningar som även har fångat mitt intresse och stöd. Det är i sig den största utmaningen för framtiden. Beteendet att gå i de gamla hjulspåren måste utmanas. Det finns lösningar för att svensk arbetsmarknad kan bli mer öppen och flexibel. Kanske är det just detta som gör att unga också kan få större förhoppningar när det gäller deras framtid. Det är just tack vare Sveriges gynnsamma situation som det finns läge att tackla dessa utmaningar på riktigt.

Bloggat: Dr AnderssonLars, Olof.
Media: AB.

lördag, augusti 11, 2012

Romney/Ryan - the game is on!

Till slut har Mitt Romney presenterat sin running mate till höstens presidentval i USA. Just i presidentvalet spelar vicepresidentkandidaten en viktig och betydande roll. Joe Biden, den nuvarande vicepresidenten blev en erfaren person som vägde upp den mindre erfarne Barack Obama under 2008 års val. För John McCain blev Sarah Palin det sänke som han kunde ha varit utan. Med Paul Ryan siktar nu Romney mot Vita Huset.

Vem är då Paul Ryan? För den ekonomiska politiken är Ryan en viktig kugge, som Chief of House Budget Committe, den exakta titeln på hans uppdrag, är den 42-årige kongressledamoten från Wisconsin ett i sig ett bra val i debatten om USA:s ekonomi. Den andra aspekten som Romney måste väga upp, är förtroendet inom sina egna led. Med Ryan som parhäst har Romney förmåga att skapa tillförsikt inom det republikanska lägret, enligt åsikter som jag tagit del av.

Den andra aspekten är vad det demokratiska lägret kan åstadkomma med Paul Ryan som republikansk vicepresidentkandidat. På vissa håll utmålas Ryan som en av de mest hårdföra motståndarna mot president Obamas välfärdsreformer, bl a den omdiskuterade Obamacare. En av de videos som jag tagit del av, noterar jag Ryans motstånd mot den välfärdsreform som Obama har drivit igenom. Dock kan det skönjas i Ryans kritik, att välfärdens innehåll mer ska formas nära människor, inte bland de styrande i Washington D.C.

Vad kan då förväntas av den amerikanska presidentvalrörelsen 2012. Obamas kampanjorganisation vet nu vilka man nu har emot sig. Det är frågan om vilken väg man väljer. Det finns dock redan nu tecken på att presidentvalrörelsen riskerar att bli osedvanligt smutsig. Frågan är hur väl nu Obamas läger kan hålla sig undan detta.

Det som väcker uppmärksamhet är förstås Obamalägrets senaste beskyllningar av Mitt Romney. I valet 2008 var Obama noga med att måla upp en bild av att detta inte skulle kretsa för mycket kring politiken som delar landet. Detta var inte frågan om ett demokratiskt eller republikanskt USA, utan om ett United States of America.

Det som kretsar i debatten för tillfället är Priorities USA, en så kallad SuperPAC som stödjer Preisdent Obama. De anklagar Mitt Romney för att ha orsakat en kvinnas död i cancer. Hursomhelst har video skapat både upprördhet och en del debatt i USA. En av företrädarna för Obamas kampanjkommitté hävdar att Priorities USA inte har något med Obamas kampanj att göra. Dock kom videon som visar kopplingarna mellan dessa två parter.

För Obama blir det ett moment 22. Antingen får han ta avstånd från videon och får svårt att gå på linjen med en aggresiv negativ kampanj mot Romney/Ryan, eller så tar han inte avstånd och republikanerna kommer använda videon för att slå mot Obama. Onekligen har presidentvalrörelsen tagit fart idag med Paul Ryan som vicepresidentkandidat. Romney må ha skapat tillförsikt i det republikanska lägret. Nu är frågan som han kan gjuta mod i det amerikans folket.

För lästips under valrörelsen rekommenderas:
Real Clear Politics
The Hill
Politico
På svenska, Amerikansk politik av Mathias Sundin.

Varför inte fler kiropraktorer i svenska OS-truppen?

Vid sidan av glädjeämnen under de två OS-veckorna, har en del nederlag noterats i den svenska OS-truppen. En del beror på underprestationer, inte minst i simbassängen, men ibland har det också berott på att deltagare inte ens har kunnat komma till start. Att Rolf-Göran Bengtssons frånvaro i individuella hoppningen berodde på hästen och inte på honom, är svår att hantera. Men det finns andra mer prekära exempel.

Therese Alshammars deltagande i OS fick en rejäl törn, när hon drog på sig en skada precis innan tävlingarna skulle avhållas. Anledningen, en nerv som hamnade i kläm, orsakade nackspärr vilket försvårade hennes möjligheter att rotera i vattnet. Det var som att simma med en död arm som Tessan själv beskrev det som.

När jag själv tog del av nyheten började jag fundera hur man på enklaste sätt skulle kunna åtgärda denna åkomma så snabbt som möjligt. Den andra,vad hade man gjort för att förebygga just denna skada. Professionella idrottare arbetar under ett hårt schema för att kunna hålla sig i trim och vässa formen inför viktiga tävlingar. Skador förekommer, men det går också att undvika dessa.

Det är här som kiropraktiken hamnar i fokus. Kriopraktik har till syfte att förebygga de skador som idrottsutövarna riskerar att få. Den medicinska aspekten är inte förbisedd av den svenska OS-truppen, men fokuserar man för mycket på att behandla skador som uppstått och fokuserar för lite på att förebygga att de ska uppstå? Med idrottsstjärnor som Christian Olsson, Susanna Kallur och Carolina Klüft som alla tvingats avstå kan man börja fundera.

Klas Östberg, den före detta OS-läkaren är irriterad på hur Sverige försummar det förebyggande arbetet. I en intervju i Sveriges Radio utmålar han Sverige som ett U-land. Det går att märka. USA som exempel har med 100 kiropraktorer i sin OS-trupp, enligt uppgifter fanns det 2 svenska kiropraktorer på plats i London-OS. Vissa har verkligen satsat på det förebyggande arbetet, där kanske Sverige kan bli än bättre och arbetet  till nästa OS kan börja redan nu.

Den medicinske chefen för USA:s OS-trupp är kiropraktor, den jamaicanska löpartruppen med Usain Bolt i spetsen får regelbunden kiropraktik, den svenske brottare Jimmy Lidberg anser att kiropraktiken har gjort att han har kunnat prestera på topp under sin karriär. Hur det förebyggande arbetet kring Therese Alshammars OS-förberedelser har varit går att fundera på. Det är klart att den åkomma som hon drog på sig reser en del frågetecken, kring det förebyggande arbetet för att förhindra skador.

Det krävs således omfattande satsningarna för att den svenska OS-truppen ska kunna prestera på topp när det behövs som bäst. Aktiva och långsiktigt fungerande idrottsföreningar på lokal nivå kan medverka till att bygga upp fler duktiga idrotttsutövare. Men vägen till framgångarna kräver också ett helhetstänk, där de professionella utövarna får den bästa servicen, för att ta hand om skador, men även förebygga dem. Kanske det inte skulle vara fler med lite fler kiropraktorer OS.

fredag, augusti 10, 2012

Vem vågar ta steget om AMS särställning?

Ylva Johansson har rätt i en sak. Arbetsförmedlingen har misslyckats med sitt uppdrag som stavas till vad de heter. Förut var uppdragen rätt spretiga, men efter 2006 fick de det enda tydliga uppdraget. Trots det är förtroendet för myndigheten i botten i jämförelse med andra myndigheter. Där hade man då börjat fundera när någon ska utmana Arbetsförmedlingens särställning. Även i detta fall får vi vänta.

Nästan hälften av alla företag får säga nej till nya ordrar, 40 procent skjuter upp sina expansionsplaner för att de inte hittar rätt personal. Samtidigt märks också människors förtroende i Arbetsförmedlingen även hos arbetsgivarna. Allt fler väljer att inte ta del av myndighetens tjänster, utan väljer att rekrytera vid sidan av. Därför märks trenden att de allra flesta jobben tillsätts just via informella kontakter.

Med nästan 70 miljarder i anslagna medel för arbetsmarknadspolitiken, går det inte att påstå att resurserna inte finns till förfogande. Det är dock frågan hur dessa resurser kan användas på bästa sätt. På flera håll har Arbetsförmedlingens särställning ifrågasätts och behovet av fler aktörer har lyfts fram. Det är just den diskussionen som förs, varför kan inte fler få vara med och bidra, kunna specialisera på olika grupper/områden för att leverera bästa möjliga resultat?

Oftast lyfts Australien fram som ett typexempel där arbetsförmedlingen sköts via en rad aktörer, företag som organisationer. Förändringen är lyckosam och förmågan att lösa de allra svåraste uppdragen, att nå de som står allra längst ifrån är en uppgift som måste kunna lösas än bättre på den svenska arbetsmarknaden.

I Solna sker de stora insatserna i samarbete med näringslivets aktörer, med insatser som är formade för att snabbt etablera människor på arbetsmarknaden, riktade utbildningsinsatser, matchning och möjlighet för företag att testa arbetssökande genom förlängda arbetsintervjuer.

Det är här som uppdraget att leverera det som förväntas av en av de största myndigheterna, uppnås bättre, genom mer aktiv dialog med näringsliv, tydligare kompetensprofiler och specialisering som mindre aktörer lyckas utveckla sin verksamhet i en snabbare takt och lyckas med det uppdrag som egentligen förväntas, att förmedla jobb. Det är förhoppningen om att den frågan når upp på högre nivå, att arbetsförmedlingens särställning nu på allvar utmanas. För att fler ska få chansen.

måndag, augusti 06, 2012

Fler möjligheter nu inom yrkesutbildningarna

Noterar att min gode vän Roger Haddad har replikerat Karin Wanngårds artikel. Wanngård hade i sig missat att elevunderlaget i länet har minskat med nästan 40 procent. I sig finns det moment som kan förbättras inom specifika yrkesutbildningar, inte minst för yrken där mänsklig kontakt är vardagen i yrket.

Roger Haddad blir anklagad för att ljuga i sin replik, om att Socialdemokraterna inte skapade möjligheter för gymnasieungdomar att läsa in betyg till högskolan på komvux. Jag har svårt att finna grund för detta, för är det detta som Haddad påstår? Genom att läsa stycket kan man göra en annan tolkning:
"tvärtom är det nya upplägget att eleven genom aktiva val under gymnasietiden kan läsa in en grundläggande högskolebehörighet, alternativt i efterhand inom vuxenutbildningen. Denna möjlighet har Folkpartiet och alliansregeringen infört och fanns inte under S-regeringen."
Vad menar Roger Haddad egentligen? Jo, från och med nu tvingas inte elever att läsa in högskoleförberedande kurser på gymnasier. Detta block är nu frivilligt och kan kompletteras med yrkesutbildning. Det är upp till skolan att skräddarsy elevers studiesituation där praktiska och teoretisk kurser kan kombineras på ett effektivt sätt, för den som vill ha denna lösning. Denna möjlighet fanns inte innan.

Om eleven sen vill läsa på Komvux har denne möjligheten, likt tidigare att göra detta. Det finns således två val, nu eller senare. Faktum är snarare att samma person som anklagar Haddad för att ljuga, i princip gör det själv:
" Med det extrasteg som nu regeringen har infört, att man måste läsa på komvux först, kommer många att dra sig för att göra detta."
Så är det således inte. Elever på yrkesprogram kan nu fritt välja om de vill läsa högskoleförberedande kurser nu eller senare, utan att tvingas till det under gymnasietiden. Faktum är att risken för utslagning för de som inte orkar med högskoleförberedande kurser, nu slipper detta tvång. Det är således bättre om man slutar svartmåla elevers möjligheter. I sig minskar elevunderlaget drastiskt, men attraktiviteten kan ökas om de relevanta yrkena upplevs som mer statusfulla av de som har dessa yrken.

Yrkesprogrammen är till främst för de som vill studera och har intresse, inte för att de är kuggar i ett socialdemokratiskt samhällsbygge.

lördag, augusti 04, 2012

Löjtnant Lars Carlsson kan inte längre vara med

Löjtnant Lars Carlsson kanske inte är särskilt känd för många. Han var officer inom Försvarsmakten, en hängiven man med en tydlig agenda, att oavsett vem du är, är du lika mycket värd som alla andra. Jag såg hans porträtt i Dagens Nyheter, inför årets Pridefestival. Det jag inte visste var att Lars Carlsson då hade gått bort. Han fick aldrig chansen att vara med igen.

Lars Carlsson engagerade sig djupt när Försvarsmakten tog tag i sitt mångfaldsarbete i början av 2000-talet. Frågor som tro och sexuell läggning kom upp på agendan. För detta blev det en möjlighet för Lars att resa ut i landet, bland förband och kollegor och bidra till arbetet för att förbättra situationen för hbtq-personer inom försvaret.

2007 togs beslutet att även uniformerad personal skulle få delta under den traditionella prideparaden genom Stockholms gator. Ett erkännande för de som bar sin uniform med stolthet, men som nu också accepterades för deras livsval.

Att Försvarsmakten som Polisen deltar i Pride väcker en del irritation går inte att miste på. Flertalet trakasserier har skett mot både polis och militär under olika pridearrangemang. Seminarier har saboterats, deras deltagande i prideparader har störts och deltagare har fått utstå både glåpord, hatiska plakat och bespottningar.

För Lars Carlsson blev också det en bister vardag när han under förra årets Prideparad, tillsammans med övriga deltagare från Försvarsmakten blev utsatt för aktioner från gruppen Ofog, som ogillade försvarets närvaro. Slagord som "mördare" och "jag är lika bra att döda som straighta soldater" var budskap som gav smolk i bägaren för en grupp deltagare som ville visa sin stolthet.

Lars Carlsson tog det hårt att bli utsatt för denna typ av vuxenmobbing. När han väl hade kommit över barriären att homosexualitet numera var mer och mer accepterat inom försvaret, fick han nu utstå hatet och motståndet från de som inte tyckte att han hade där att göra, trots att även han hade rättigheter att stå upp för, att få älska den han ville.

Lars hade förtjänat upprättelse, en revansch för förra årets trakasserier under en dag som skulle manifestera glädje och stolthet. Tyvärr fick Lars aldrig den chansen. En kort tid innan Stockholm Pride gick Lars Carlsson hastigt bort. Han är saknad av de som kände honom allra bäst. För min egen del blev det ett porträtt av honom, dagarna efter att hans livslåga hade slocknat.

Under lördagen är det många som kommer att sakna Lars deltagande i paraden. Det är därför som vi med vårt deltagande bör hedra Lars Carlsson, för den människa som han var och för de insatser som han gjorde. För öppenhet, för tolerans och för allas lika värde. För Lars kan inte längre vara med och föra kampen vidare.

fredag, augusti 03, 2012

Utvisad! Orsak? Arbetat för mänskliga rättigheter

Att vara ambassadör är i sig ett unikt uppdrag. Stefan Eriksson har i sig ett säreget uppdrag, som ambassadör i Europas sista kvarvarande diktatur. I ett demokratiserat Europa kan det tyckas märkligt att vi fortfarande har ett land så nära, där de mänskliga rättigheterna kränks dagligen. Det var kampen för rättigheter, kontakten med oppositionella som sannerligen är orsaken till att Stefan Eriksson nu utvisas från Vitryssland.

En nyckfull och oberäknelig regim. Det är vad Utrikesminister Carl Bildt uttrycker det som. Det är väl värt att skriva under på. För gemene man framstår Vitryssland som inget annat än ett land som räds alla form av kritiska röster, en farlig väg som grannlandet Ryssland också går till mötes. Rättegången mot musikgruppen Pussy Riot säger något om stämningarna i landet som ständigt tar steg tillbaka än framåt, för demokratins bästa.

Som politisk engagerad har jag ännu inte fått chansen att besöka landet och se förtrycket inifrån. Utvisningen av Stefan Eriksson ger en ännu mer anledning. Det är genom de berättelser som jag har fått om situationen i landet, från vänner som från oppositionella. I sig förföljs de dagligen, det framfuskade presidentvalet 2010 var bara toppen på det isberg där regimen slår tillbaka alla kritiska röster.

Det är i kampen för dessa människors röst som nu Stefan Eriksson utvisas från Vitryssland. Han är inte längre välkommen, då kommer Vitryssland inte heller vara välkomna. Så enkelt är det. Vi andra fortsätter kämpa för Vitrysslands sak.

Läsvärt: Carl Bildt - Grovt brott mot normer.

Sverige gör för lite, eller?

Ibland tycks det vara lätt att hoppa högt när kritiken mot Finansminister Anders Borg kommer från internationellt håll. IMF, den internationella valutafonden uttrycker kritik mot Sverige och ett allt för stort bytesbalansöverskott. Enligt IMF skulle Sverige tjäna på att bedriva en helt annan ekonomiskt politik.

Givande för en del som drivs av tanken att Sverige nu kan börja maxa kreditkortet för att få igång vitala investeringar i bland annat infrastruktur och bostadsbyggande. Sverige betalar nästintill ingen ränta på att låna, men man kan börja fundera vad som händer då Sverige börjar låna som resten av Europa. Det som dock aviseras till höstens budgetarbete är just inriktningen på framtida infrastruktur samt på forskning och utveckling. Det är att vänta på vad som kommer där.

Var ligger då IMF:s kritik? Jo att Sverige bör ta ett större ansvar och spendera mer för att stävja krisen. Den närliggande krisen ligger mycket i den krisande euron och länder som dragit in i ett djupt budgetunderskott. Där särskiljer sig Sverige som ett land med ett högt överskott, men är det hela bilden? Är det verkligen sant att Sverige har ett för stort överskott.

Sannerligen säger intilliggande bild en helt annan sak. Sverige har ett växande handelsunderskott mot övriga EU sedan tio år tillbaka. Årligen bidrar Sverige med runt 120 miljarder inklusive nettoinbetalningar till EU. Med inspiration från Cornucopia är det läge att klargöra hur det egentligen ligger till och vad som behövs göras. Tack vare handelsöverskottet mot exempelvis Asien, Sydamerika och Afrika kan Sverige tillföra den krisande eurozonen. Som Cornucopia konstaterar det, är Sverige en del av lösningen, inte problemet.

Men är Sveriges minskade statsskuld hela bilden? Självklart inte. Problemet ligger också i en hög skuldsättning hos hushåll, näringsliv och finansiella institutioner. Då ligger Sverige snarare i nivå med de krisande ekonomier. Det kommer således vara en framtida utmaning hur vi kan minska skuldsättningen, inte bara statens skulder utan även hushållens skulder som fördubblats de senaste tio åren i förhållande till BNP.

Således bör Sverige spara än mer, inte mindre. Hushållens skuldsättning måste således också minska. Det kan således vara så att krisen kan komma där om svenskarna inte inser vikten av att minska skuldsättningen ännu mer.

Bloggar: GuuranGöran, Roger.

torsdag, augusti 02, 2012

Omdbudskapitalisterna och radhusproletärerna

Kapitalet skapade proletariatet. I Sverige blev proletariet eller arbetarrörelsen en maktfaktor i början av 1930-talet och höll den nästintill ohotat fram till 2006. Det var bara en sak att sedan dess har ett nytt proletariat skapats, de så kallade radhusproletärerna, medan staten har blivit de nya kapitalisterna. Boken med liknande namn som bloggrubriken beskriver den utveckling som Sverige har gått igenom under de senaste decennierna.

Sverige står ut som ett av de länder i världen med minst inkomstskillnader. Dock speglas detta inte i de skillnader som finns i hushållens förmögenheter. Faktum är att förmögenhetsskillnaderna är högre än inkomstskillnaderna, den senare som hade bör ha haft som mål att även utjämna förmögenhetsskillnaderna.

På vissa håll görs liknelsen om en "skenande" ojämliket. Det är dock lägligt att påminna om att det är stor skillnad mellan nettoförmögenhet och inkomst. Det är ett faktum att Sverige har under många år haft stora förmögenhetsskillnader, detta har inget samband med nuvarande regeringsinnehav, utan är en långtgående historia där socialdemokratin har premierat de få, men missgynnat de många från att bygga upp sin egen förmögenhet.

En av åtgärderna efter regeringsskiftet 2006 vara att avskaffa förmögenhetsskatten. Man kan tro att syftet med skatten var att komma åt de allra rikaste i syftet att omfördela de ekonomiska tillgångarna. Faktum är dock att många av allra rikaste nästintill undkom skatt, pga risken för att dessa skulle flytta både själva och sitt kapital, ut från Sverige. De som dock inte undkom var de som exempelvis satt på högt värderade fastigheter, förmögenhet uppbundet i fastigheter men inte i kapital.

Det är således den okunskap som speglas på vissa håll, att förmögenhetsskillnaderna skulle ha något med inkomstskillnaderna att göra. Faktum är att inkomstskillnaderna i Sverige är bland de lägsta i världen. De som vill hävda annat, exempelvis socialdemokrater kan påminnas om att 1998-2002 ökade inkomstsskillnaderna med 17 procent och mellan 2002-2006 ökade de med 11 procent (Källa: Vårbudgetpropositionen). Dock har detta inget med förmögenhetskillnaderna att göra, för de har sedan länge varit höga. Något som rekommenderar en läsning av boken "Radhusproletärer och ombudskapitalister".

Bloggar: Fredrik.