fredag, mars 29, 2013

Golgatavandringen

Så var det långfredagen igen. En oändligt lång dag om man ser det till hur det var för typ tjugo år sen, långt innan Steve Jobs gjorde intåg i våra vardagsrum och gjorde familjernas tillvaro än mer bekväm, då barnen via paddor och smarttelefoner kunde få dagen att fortskrida tämligen smärtfritt.

Långfredagen, till minne av Jesu lidande. Hur han offrade sig för människans synder. Pinad under Pontius Pilatus, kortsfäst och död, nederstigen till de döda. På den tredje dagen återuppstoden från de döda, uppstigen till himlen, sittande vid Gud faders högra sida för att döma de levande och döda. Denna händelsekedja tar sin början under påsken. Och Golgatavandringen är och förblir känd för den långa mödosamma vandringen upp till korsfästningen.

Om vi nu pratar kring långfredagens lidande, kanske denna långfredag flyter på tämligen fort och smärtfritt. Det är med förvissningen om att nästa fredag kan bli ännu längre och mer plågsam för vissa. Stefan Löfven har viljat spela ner betydelsen av S-kongressen och vad den kommer att betyda för honom och den politik som han vill genomdriva.

Redan nu ser det ut som han kommer gå på pumpen i en fråga, kanske inte den mest smärtsamma. Men fredagskvällens programpunkt, om välfärden och dess vinster kan ju dra ut på fredagen rätt länge, då den stora striden är och förblir kring denna fråga. En fråga som partiledningen i synnerhet inte vill förlora. Så varför just en fredagkväll ägnad för den mest symbolladdade frågan? Nedtoningen av kongressens betydelse eller rentav ett knep för att den stora hopen av ditresta journalister att tröttna framåt småtimmarna och inte förmår rapportera om den uppslitande debatt som media alltjämt vill få den till.

Det lär bli en lång fredags lidande för partiledningen. Vad som helst kan hända, yrkande i sann MUF Uppsalaanda om fri obegränsad talartid, där firma Suhonen/Silfverstrand kan stå och mässa inför kongressombuden i tid och otid, enträgna försök från partiledningen att försöka sätta streck i debatten, försök som med högljudda stämmor röstas ner tills partiledningen i någon form har givit vika eller där en tillräcklig stor ansamling ombud underkastat sig den vilja som dessa förbuds- och regeringsivrare vill ålägg partiet.

Daniel Suhonen säger sig företräda det allmänna. 90 procent vill förbjuda, reglera eller på något annat sätt inskränka de vinster som vårdföretagen gör, säger Suhonen och hänvisar till en egenbeställd opinionsundersökning, beställd från hans nystartade tankesmedja som finansierats av sex stycken, mansdominerande fackförbund som inte tycker att den kvinnodominerande sektorn som den offentliga sektorn är, inte ska bekännas vid vanliga företag som gör vinst, är innovativa och utvecklar vården. Eller för den delen att kvinnor inte ska ty sig till någon annan arbetsgivare än det offentliga.

90 procent sägs förespråka Suhonens linje, men drygt 9 av 10 procent vill också kunna välja inom välfärden. Det går att se i närmaste Demoskopundersökning. Kollar man till Vårdföretagarpanelen, ser man rätt tydligt att den största drivkraften till vinst är just att dessa pengar används till det som skapar värde, genom att återinvestera i företaget och i dess anställda. Inget företag överlever om de inte kan generera överskott som de kan använda för att återinvestera i produktutveckling etc.

Det är här som den stora striden kommer att ske. Många kanske tror att striden har lagt sig. Men innerst inne slipas knivarna. Suhonen formerar sina styrkor, försöker övertyga nya massor vid att det är dem mot det onda kapitalet och dess lakejer som inte företräder vikten alternativa utförare med någon annan anledning än att dessa lobbyister har förlett dem till att tycka detta.

Löfven känner sig nog rätt bekväm inför kongressen. Det är dock frågan om den säkerligen långdragna fredagkvällen kommer leda till en ny uppsättningen i långfredagens lidande för en partiledning som inte vill se ett allt för långtgående beslut som går dem emot. Vandringen har börjat, det återstår att se hur det slutar.

Media: SvD, SvD, SvD.