söndag, mars 31, 2013

Det våras för lärarna

I måndags var jag på ett seminarium om vikten av särskilt stöd. Seminariet arrangerades av Moderaterna och Lärarförbundet. En person sade till mig att för några år sen var meningsskiljaktigheterna mellan moderater och Lärarförbundet, att måndagens seminarium inte hade varit en möjlighet. Att skiljelinjerna nu är utsuddade, är ett gott tecken, då Lärarförbundet verkar för en sak, lärarnas bästa och att Moderaterna nu har lärarrollen som en av dess hösta prioritet inom skolan.

Särskilt stöd är en grundbult i det kompensatoriska uppdraget som skolan har enligt Skollagen. Varför lyckas Finland exempelvis så bra. Vad som belystes under seminariet i måndags är att Finland lyckas med den individanpassning i tidig ålder, som är så viktig för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag med att anpassa undervisningen efter varje elevs egna förutsättningar.

Det är just särskilt stöd som just gör det att lärarna kan anpassa undervisningen för att alla ska kunna ta del av den. I den nyligen släppta rapporten från Alliansen i Göteborgs stadshus konstateras det att individanpassningen misslyckas i 25 procent av fallen, var femte skola ger inte eleverna särskilt stöd i den omfattning som de har rätt till.

Men framför allt handlar det om en sak. Det är lärarna. I Finland är det attraktivt att vara lärare, eleverna presterar toppresultat och det är högt söktryck till lärarutbildningen, för att nämna något. Det som kom fram i måndags var en lärdom som allt som oftast glömts bort, tilliten till läraryrket. Som vilken profession som helst, vill lärarna känna tillit och respekt i sitt uppdrag. Mycket av det mediala fokuset har kretsat kring lärarnas löner och villkor. Det är ett ansvar som vilar på parterna att se till att löner och villkor hålls uppe, för att lärarna ska känna att de får lön för mödan.

Som politiker kan man dock främst göra en sak, som inte kostar något alls, nämligen ha tillit och framför allt höga förväntningar på elever som lärare. Erfarenheten är att när man har höga förväntningar på alla, presterar de också högre. Elever som har en mindre gynnsam bakgrund, boendes i socioekonomiskt utsatta områden eller med föräldrar med kortare utbildningsbakgrund, tjänar mer på att man från alla håll har höga förväntningar på att de ska lyckas. Låga förväntningar på dessa elever leder helt enkelt till att de kommer att misslyckas.

I veckan rapporterades det om att kraven för att komma in på lärarutbildningen var mycket låga. Just denna rapportering är både uppseendeväckade som den är . Läraryrkets attraktivitet eller skolans rykte blir inte bättre av den negativa rapportering som pågår eller media eller den svartmålning som sker från vissa politiker.

Inte heller beror det på det som vissa ofta beskyller skolan för, segregationen på grund av det fria skolvalet. Enligt senaste PISA-undersökningen har Sverige och Norge lägst segregation. Det fria skolvalet hotas inte rent politiskt, då Ibrahim Baylan som Socialdemokraternas talesperson i skolfrågor sagt att just det fria skolvalet inte kommer att förändras. Förbättringar kan ske, genom stärkande av studie- och yrkesvägledarnas till att alla föräldrar får verktygen för att alla ska kunna göra aktiva val, samt att de lättare ska kunna ställa krav på förtroendevalda som skolans medarbetare.

Veckan har gått i skolan och lärandets tecken. Den började i ett seminarium om särskilt stöd och slutar i en appell om vikten av tillit och respekt inför läraryrket. Svenska skolan är bättre än sitt rykte och lärarna kämpar dagligen för att rusta eleverna för framtiden. Som Peter Wolodarski avslutar sin förblir erfarenheten från denna vecka, "Men grunden är att lärarna känner stolthet, respekt och uppskattning. Hittills har politikerna inte visat dem det".

fredag, mars 29, 2013

Golgatavandringen

Så var det långfredagen igen. En oändligt lång dag om man ser det till hur det var för typ tjugo år sen, långt innan Steve Jobs gjorde intåg i våra vardagsrum och gjorde familjernas tillvaro än mer bekväm, då barnen via paddor och smarttelefoner kunde få dagen att fortskrida tämligen smärtfritt.

Långfredagen, till minne av Jesu lidande. Hur han offrade sig för människans synder. Pinad under Pontius Pilatus, kortsfäst och död, nederstigen till de döda. På den tredje dagen återuppstoden från de döda, uppstigen till himlen, sittande vid Gud faders högra sida för att döma de levande och döda. Denna händelsekedja tar sin början under påsken. Och Golgatavandringen är och förblir känd för den långa mödosamma vandringen upp till korsfästningen.

Om vi nu pratar kring långfredagens lidande, kanske denna långfredag flyter på tämligen fort och smärtfritt. Det är med förvissningen om att nästa fredag kan bli ännu längre och mer plågsam för vissa. Stefan Löfven har viljat spela ner betydelsen av S-kongressen och vad den kommer att betyda för honom och den politik som han vill genomdriva.

Redan nu ser det ut som han kommer gå på pumpen i en fråga, kanske inte den mest smärtsamma. Men fredagskvällens programpunkt, om välfärden och dess vinster kan ju dra ut på fredagen rätt länge, då den stora striden är och förblir kring denna fråga. En fråga som partiledningen i synnerhet inte vill förlora. Så varför just en fredagkväll ägnad för den mest symbolladdade frågan? Nedtoningen av kongressens betydelse eller rentav ett knep för att den stora hopen av ditresta journalister att tröttna framåt småtimmarna och inte förmår rapportera om den uppslitande debatt som media alltjämt vill få den till.

Det lär bli en lång fredags lidande för partiledningen. Vad som helst kan hända, yrkande i sann MUF Uppsalaanda om fri obegränsad talartid, där firma Suhonen/Silfverstrand kan stå och mässa inför kongressombuden i tid och otid, enträgna försök från partiledningen att försöka sätta streck i debatten, försök som med högljudda stämmor röstas ner tills partiledningen i någon form har givit vika eller där en tillräcklig stor ansamling ombud underkastat sig den vilja som dessa förbuds- och regeringsivrare vill ålägg partiet.

Daniel Suhonen säger sig företräda det allmänna. 90 procent vill förbjuda, reglera eller på något annat sätt inskränka de vinster som vårdföretagen gör, säger Suhonen och hänvisar till en egenbeställd opinionsundersökning, beställd från hans nystartade tankesmedja som finansierats av sex stycken, mansdominerande fackförbund som inte tycker att den kvinnodominerande sektorn som den offentliga sektorn är, inte ska bekännas vid vanliga företag som gör vinst, är innovativa och utvecklar vården. Eller för den delen att kvinnor inte ska ty sig till någon annan arbetsgivare än det offentliga.

90 procent sägs förespråka Suhonens linje, men drygt 9 av 10 procent vill också kunna välja inom välfärden. Det går att se i närmaste Demoskopundersökning. Kollar man till Vårdföretagarpanelen, ser man rätt tydligt att den största drivkraften till vinst är just att dessa pengar används till det som skapar värde, genom att återinvestera i företaget och i dess anställda. Inget företag överlever om de inte kan generera överskott som de kan använda för att återinvestera i produktutveckling etc.

Det är här som den stora striden kommer att ske. Många kanske tror att striden har lagt sig. Men innerst inne slipas knivarna. Suhonen formerar sina styrkor, försöker övertyga nya massor vid att det är dem mot det onda kapitalet och dess lakejer som inte företräder vikten alternativa utförare med någon annan anledning än att dessa lobbyister har förlett dem till att tycka detta.

Löfven känner sig nog rätt bekväm inför kongressen. Det är dock frågan om den säkerligen långdragna fredagkvällen kommer leda till en ny uppsättningen i långfredagens lidande för en partiledning som inte vill se ett allt för långtgående beslut som går dem emot. Vandringen har börjat, det återstår att se hur det slutar.

Media: SvD, SvD, SvD.

söndag, mars 24, 2013

Vårens politiska knoppar brister

Det är vår igen och till skillnad från ett år sen tycks fler saker och ting hända. Knoppar brister lite här och vart i ett ännu rätt kylslaget land. Det är just vårens knoppar som brister och de förväntningar som finns inom det politiska landskapet som gör att en fyra månaders lång bloggpaus härmed får sitt slut.

Det är också en hektiskt vecka som tar sitt slut. Centerpartiet har precis avslutat sin extrastämma. Det idéprogram som rönte stora rubriker och en del högljudd kritik, har nu stötts och blötts och har under den gångna helgen diskuterats och klubbats igenom.

Det finns ett parti som går i väntans tider, inför en kongress som lär stjäla typ det mesta av den mediala livsluften under de första dagarna i april. Det våras för partikongressen, kunde ha varit ett nytt filmepos regisserat av Mel Brooks. Nu är det mer en tillställning, där handlingen är klar, huvudaktörerna är klara, men manus växer fram under tid, statisterna slåss om utrymmet och både den ene och andre slåss om att sitta i regisörsstolen för att Kongress 2013 ska få sin rätta utformning. Om det blir en komedi, thriller eller rentav en fars återstår att se.

Under veckan som gått har vi återigen blivit varse om att det alltjämt finns ett parti där medlemmarna hyser en alltjämt ogenerad vålds- och hatromantik, om än de nu har en ambition att omsätta den praktiskt eller inte. Christoffer Hurtig är den senaste, men inte den förste och heller inte den siste om partiledningen nu inser problemet med som hyser en önskan om att politiska motståndare ska fara illa ren fysiskt.

Detta har påpekats förut. Hurtig är bördig från samma län som en annan vänsterpartist som visat prov på en aggressiv ton gentemot sina politiska motståndare. Där inställningen om att förespråka avrättning av borgerliga ledarskribenter, eller att moderater i allmänhet förtjänar något som får en att påminnas om metoder som använts mot politiskt oliktänkande i andra länder, genom historien.

Det kan tyckas roligt för vissa med att hysa den där vålds- och hatromantiken. Dock med land som under de senaste trettio åren fått se både en statsminister och utrikesminister mördas, kanske man borde tänka en gång innan man önskade livet ur en politisk motståndare, om än på skämt. Björn Söderberg blev skjuten i sitt hem, för att han förde kampen mot nynasistiska element i samhället. Att enskilda som Christoffer Hurtig nu skulle göra realitet i sin önskan är svår att tro. Det är dock de som faktiskt inte räds av att göra praktik av sin vålds- och hatromantiken som skrämmer mest.

Attacken på sociala medier riktades mot en person som haft en arbetsvecka som inte har varit den normala. Förtroende tar tid att bygga upp och nolltid att rasera. Efter att ha insett att saker blev fel blir det nu ännu mer fokus på att den överenskommelse som regeringen har kommit överens om, tillsammans med Miljöpartiet nu också efterlevs.

Vad som nu är ett partis plågor går ju att spekulera i. Att ett statsråd har haft en jobbig vecka går ju inte att förneka. Dock kan man fundera kring hur det är ett nyfunnet problem för ett regeringsparti att ligga efter i opinionen mellan två val, något som var mer påtagligt för fyra år sen. Att vissa inte delar den inriktning som partiet tog efter valet 2002, är förståeligt. Och att det finns samarbetspartier som har andra önskemål om partier förslag, skulle vara ett problem känns ibland rätt märklig.

Det är som sagt vår, om inte än meteorologiskt. Men rent politiskt går det att skönja en vår i svensk politik. Idé- och partiprogram tas fram, en stundande partikongress lär ta mycket av fokus både från media, anhängare, politiska motståndare och tyckare i allmänhet. De politiska knopparna tycks brista på ett och annat håll, något om ett vårtecken.

Media: DN, DN, DN, SvD.